Abort/Adoption

men självklart är det enklare.
vid en abort finns inget barn att ta hänsyn till. det är liksom poängen med abort.

Varför tycker du att det är självklart att det är enkare? Anser du att det är fel att föda ett barn som man inte själv är berädd att ta något ansvar för? Tror du inte att man skulle kunna göra adoption enklare för mamman utan att visa barnet mindre hänsyn? Är det för dig självklart att papan inte har några rättigheter alls under graviditeten? Och är det verkligen självklart att han har samma rättigheter som mamman så fort barnet är fött?

men skit jag skrev ett långt svar som försvann.

ok
i en adoptionssituation finns det en barn att ta hänsyn till. det finns det inte efter en abort, vilket förklarar att juridiken är enklare.

det är fel att föda abrn man har som intention att inte ta ansvar för. adoptera bort är en form av ansvar dock.
adoptionsrutinerna skulle säkerligen ha behållning av att ses över öht.
pappan har inte samma rättigheter som mamman under grav.
det är inte alls självklart att den ena förälderna har samma rättigheter som den andra efter förlossning, kortfattat.

Det är väl så att när det handlar om adoption så handlar det om ett barns väl och ve och dess framtid. När det handlar om abort så rör det ett embryo/foster som visserligen har potential att utvecklas till ett barn och där ligger valet hos kvinnan.

Vad jag är ute efter är väl egentligen varför det är så svårt att använda adoption som ett alternativ till abort i Sverige. Om det finns någon särskild poäng i att det ska vara svårt att adoptera bort barn, och om samhället har något att vinna på att styra kvinnor till att i princip uteslutande välja abort?

Om det nu är så att barnet ska stå i fokus, om ett oönskat barn föds, vore det inte bättre för barnet att så snart som möjligt få hamna i en trygg och stabil adoptivfamilj? Vore det inte tryggare för den blivande modern om hon visste att det fanns en adoptivfamilj redo att ta emot barnet för att älska det som sitt eget? Att inte behöva oroa sig för att pappan inte ska skriva på pepperna, att barnet ska slussas mellan olika familjehem och att hon själv ska bli underhållsskyldig de kommande 18 åren?

Den fråga man måste ställa sig är om adoption ses som ett alternativ till abort.
Jag tror inte att det är så ( inte i Sverige) utan kvinnor som inte vill vara gravida gör abort och kvinnor som inte vill göra abort föder barn som de med eller utan samhällets hjälp tar hand om.
Målet som jag ser det är att de kvinnor som beslutar sig för att föda ett barn också ska få det stöd de behöver för att klara av att vara bra förälder till barnet. Målet i sig är inte att barn ska födas för att sedan bortadopteras.

Då blir den logiska följdfrågan om adoption överhuvudtaget är OK? Om vi inte anser att svenska kvinnor ska behöva sänka sig till att adoptera bort sina barn, utan ska erbjudas abort eller hjälp att ta hand om barnen, hur kommer det sig då att vi tillåter att svenska par adopterar barn från u-länder? Ska vi inte istället arbeta för att även dessa kvinnor ska erbjudas abort eller hjälp att ta hand om sina barn? Är adoptionen ytterligare ett sätt att suga ut u-länderna på?

Och vilken typ av alternativ erbjuder vi alla barnalängtande par som inte kan skaffa barn själva? Hundvalpar?  

Målet borde vara att alla föräldrar hade möjligheten att ta hand om sina barn och att ingen p.g.a. ekonomi, risk att bli utstött eller otroligt många barn etc skulle behöva lämna bort sina barn. Så ser det inte ut nu och många länder har väldigt dåliga skyddsnät om de ens har något och där är också adoption vanligar. Betänker man också att de här länderna sällan tillåter abort och att tillgången på preventivmedel är skral så förstår man att alternativet finns.

I en perfekt värld så borde alla barn vara välkomna och alla föräldrar ha möjligheten att ta hand om sina barn men där är vi inte och frågan är om vi någonsin kommer dit.

När det handlar om Sverige så är situationen en annan. Vi har ett skyddsnät som gör att kvinnor kan vara ensamstående med barn och klara sig drägligt (finns mer att göra för den här gruppen!) och därför behöver man heller inte adoptera bort sina barn.

Jag tycker inte att adoption ska vara någon form av mål i något land. Bäst är om den kvinna som inte vill ha barn av olika skäl får göra en abort och de kvinnor som vill ha barn får all hjälp de behöver för att klara av sitt barn. Självklart har pappan ingen rätt till fostret när kvinnan är gravid, de cenarion som skulle kunna komma av att pappan har lika stor bestämmande rätt som kvinnan är inte trevliga och inget vi ska ha. Efter födseln är det klart båda föräldrarna i grunden ska ha samma rättigheter till barnet, vill inte mamman ha barnet ska pappan kunna ta barnet och vill ingen ha barnet ska det adopteras bort. Att det är svårt med adoptioner i Sverige är ganska logiskt då länder med lättare adoptionslagar har problem med framförallt unga kvinnor som vill ha sitt barn men pressas av annhöriga att adoptera bort det för att de anser det omoraliskt med abort men fel att någon så ung ska ha barn. Att adoptera bort sitt barn är betydligt svårare rent psykiskt än en abort, dessutom är det mycket mer risker i att genomgå en hel graviditet och förlossning för att någon annan ska få barn och det kan man verkligen inte kräva av andra att göra, skulle vi lägga krut på att övertala mammor att adoptera bort sina barn istället för abort så kan vi lika gärna göra det ok med surrogatmödraskap för skillnaden är hårfin. För barnet är det heller inte lätt att bli adopterad, speciellt inte om man hunnit bli lite äldre. Abort är enkelt, adoption komplicerat oavsett vilka lagar man gör.

U-länderna får det allt bättre, abort blir vanligare och fler föräldrar har möjlighet att ta hand om sina barn. Det finns långt fler par som önskar adoptera än det finns barn att adptera. Du har fortfarande inte svarat på frågan, är adoption i sig självt omoraliskt? Även om länderna vi adopterar ifrån inte har ett skyddsnät som motsvarar Sveriges skulle vi om vi ville med hjälp av bistånd ordna så att de barn som svenskar årligen adopterar skulle kunna få växa upp med föräldrar, släktingar elller iallafall med sitt eget folk i sina hemländer.