Hur påverkas barn av att mamma lider av depression?

Jag önskar att jag hade ett enkelt svar att ge dig, men livet är nu inte enkelt. Jag växte upp med en deprimerad mamma, men det var också på det tidiga 80-talet... dvs innan dagens antipressive läkemedel. Jag har fått veta i efterhand att min mamma blev satt på tunga lugnande medel, just därför att det var så man "behandlade" depressioner då. Min mammas depression berodde också på att min mormor gick bort oväntat tidigt. Sedan fanns det naturligtvis många andra variabler som spelade in.

Med andra ord är min egen upplevelse unik.. den hjälper förmodligen inte dig alls. Det finns så många saker som spelar in: Varför är mamman deprimerad? Vilken hjälp får hon? Hur speglar sig hennes depression? Osv, osv, osv...

Jag önskar jag hade ett bättre svar att ge dig. 

Bättre ett svar än inget alls.

Jaa... Jag äter ju mediciner mot depressionen, däremot inga benzo-preparat eller liknande, utan enbart stämningsstabiliserande.
Jag kan uppleva att jag känner mig tröttare, lite mer lättretlig och lite "avskärmad" utav dom.

Själva ångesten och depressionen gör mig socialt hämmad. Jag orkar inte göra saker med barnen, leka, mata/laga mat, lägga dom o.s.v. Dom sakerna gör pappan.
Jag försöker däremot vara närvarande känslomässigt genom allmänt prat, kramar o pussar och så. Men rätt så ofta så orkar jag inte ens det. Minst 2 ggr i veckan orkar jag inte ens få på mig kläderna och sitter i soffan framför datorn hela dagen.
Det är väldigt sällan jag orkar ta mig ut tillsammans med barnen, i så fall handlar det om något BVC-besök eller nåt sånt.
Stora pojken hämtar jag på dagis kanske 1 gång och lämnar 2 ggr i månaden.

Ja, så ser det ut på ett ungefär. Om det är någon som undrar över något är det bara att fråga.

Jag är sjuksköterska och skrev min c-uppsats om just detta ämne. Jag vill inte komma med några pekpinnar utan bara lite av den informationen jag hittade under min forskning.
Man kunde bl. a se en mer otrygg anknytning mellan deprimerad mamma och barn. Kommunikation genom bla. kroppsspråk, ögonkontakt visade sig vara osäker eller undvikande mellan mor och barn. Man har även sett att språkutvecklingen kan bli påverkad negativ. En pappa eller motsvarande som inte har en depression kan istället bli den trygga punkten för dessa barn och därmed behöver de negativa effekterna inte bli så märkbara.
Det finns mer info om detta ute på nätet så det är bara att googla!
Hoppas att du kan få hjälp ur din depression

måste bara säga att jag känner igen mej i din situation ts. mina tårar började spruta när jag läste det du skrivit.

det jag märker på våran 5 mån son är att han äter dåligt och sover mycket. jag tror det är pga att pappan blir väldigt arg och irriterad på mej och låter det gå ut över våran son. det är pappan som sköter allting här hemma eftersom jag lätt blir sittande hela dagarna utan att orka röra ett finger.

Viktigt att aktivt söka hjälp eftersom anknytningen kan bli lidande.

Ett barn känner mycket väl av att mamman inte mår bra. Tänk själv när man var liten. Det räckte att min mamma hade en dålig dag, jag märkte direkt att något var fel. Jag blev orolig och hängde henne i byxbenet hela dagen. Vilket gjorde henne mer irriterad och jag kände mig bortstött.

På samma sätt blir små barn oroliga när de känner att mamma inte mår bra. Om man är sjukskriven finns ju pappan där som en kontinuitet och barnet kan knyta an till honom.

Fick själv en förlossningsdepp och fick samtalsterapi och medicinering för att så snabbt som möjligt ta mig upp och knyta an till mitt barn. Jag blev sjukskriven och inlagd på en psykiatrisk avdelning, så pappan fick ta största ansvaret.

När jag kom hem satt jag brevid när de lekte för att ändå vara med, även om jag inte orkade göra något själv.

Men se till att få bättre hjälp, så att det rör sig framåt hela tiden. Att ta sig upp helt och känna sig helt bra minskar risken för återfall mycket.

Lycka till!

Det är olika för alla eftersom att depression ser olikt ut från person till person.

Min mamma fick en psykotisk depression när jag var 6-7 år gammal, det första som jag märker när jag jämför mig själv med andra som inte växte upp med en deprimerad mamma är ju att de litar på sina föräldrar. Det gör inte jag. Något annat är att jag inte alls gillar min mamma och spenderar inte tid i hennes sällskap om jag inte måste. Min pappa blev en räddare i nöden med samtidigt är jag rädd för att han också ska bli psykiskt sjuk. Jag är också ganska otrevlig mot folk jag känner även om jag inte vill det, jag har svårt stt lita på dem och lita på att de inte kommer göra mig illa som min mamma gjorde. Jag tror att sammanfattningen av det hela blir att jag har svårt att lita på folk samt att jag är socialt "klumpig" och gärna är så oberoende av andra som möjligt.

Vill bara säga att jag känner igen mig i senaste inlägget. Växte upp med en deprimerad pappa och en mamma som jämt var stressad och arg, jag tror hon har lidit av mycket ångest också. Som vuxen uppfattas jag som trevlig men socialt klumpig.Är van att ta hand om mig själv. Har aldrig haft någon i mitt liv som osjälviskt och välvilligt hjälpt mig. Å andra sidan ber jag aldrig om hjälp heller...

Människor hanterar det olika, vissa får mer drivkraft och tvingar sej framåt medan andra stannar upp och bara gör det de har lust med.
En sån förälder är inte det roligaste för ett barn.
Tror du det skulle funka om gubben pushar på så att du tar dej tid med barnen?

Är det ångesten och depressionen som gör att du inte orkar göra något eller har du fastnat i en ond cirkel där det blir värre för att du bara sitter och deppar?På vilket sätt låter han det gå ut över grabben?

Det påverkar, dock beroende på åldern på barnet.

Jag hade själv en mamma som led av depressioner, jag uppfattade att "mamma var ledsen" när jag var liten, men när jag blev äldre så blev jag också osäker omkring henne, ville inte tynga henne med saker, var försiktig i det jag sade, höll mycket hemligheter mm. Allt för att man inte vill "trigga"

Blev tex utsatt för en våldtäkt och sade aldrig något till henne för jag var rädd att HON skulle bli ledsen. Så det påverkar ganska mycket.

Det är också viktigt att minnas att det finns en genetik och ärftlighet, har själv drabbats av depressioner som vuxen och vet att jag måste diskutera det med mina barn.

Jag är 52 år nu och har vuxit upp med en sjuk mamma.

Fram till 11 års åldern märkte jag inte så mycket men mina föräldrar skilldes då. Och då ändrades allt.

Nu var ju bägge mina föräldrar djupt präglade av sina uppväxter och de borde inte ha skaffat barn med varandra. De gjorde båda två så gott de kunde utifrån deras förutsättningar.

Men jag tog på mig vuxenrollen när mamma inte funkade, hjälpte till att se till att hon kom i väg till soc när hon inte jobbade var med och handla städa tvätta osv.

När hon inte jobbade gick jag hem flera gånger om dagen/kvällen för att kolla att allt var bra. I dag vet jag ju att det var för jag var rädd att hon skulle ta livet av sig.

Nu var jag ett barn/tonåring som hittade andra vuxna att ty mig till för trygghet och stabilitet och det gjorde att jag trots allt klarade mig bra genom uppväxten.

Men jag har alltid känt och vetat att min föräldrar älskar mig. Och jag har aldrig klandrat dom eller så.

Min mamma dog för två månader sen av en stroke 74 år gammal. Och vi pratade i telefon var dag.

Om det finns en pappa eller annan trygg vuxen i barnets liv och du kan visa ditt barn att du älskar det utan villkor tror jag inte att det behöver bli några problem.

Jag är en person som har extremt lätt att läsa andra människor. Är "socialt begåvad" alltså har inga problem att umgås med folk. Utom att jag är lite av en ensamvarg som alla i min släkt är eller varit.

Så man behöver inte få en massa problem bara för att man vuxit upp med en sjuk förälder.

(Jag har dock haft min beskärda del av psykiska problem mest beroende på att jag har minst två fysiska sjukdomar som gjort att jag blev sjukpensionär för 17 år sedan)