Att känna sig oälskad och oviktig!

Hur tänker ni?

Jag bor ihop med min sambo och kräver väldigt lite i ett förhållande och har aldrig gjort det iheller.

Min sambo klagar högt och tydligt när födelsedagar, julen, alla hjärtansdag närmar sig för det är så jobbigt! Fine!

Jag brukar ofta köpa små söta presenter till honom då jag tycker att det kan vara mysigt att uppvakta honom på det viset!

Vi har aldrig åkt på en semester ensamma...alltid med hans familj och jag har gråtit varje gång för att han bara umgås med dom. Det känns som om han har åkt dit med sin familj och jag har hängt på!

Vi gör aldrig något ihop...jag har ofta kommit med förslag och han säger javisst men sen får jag ALLTID planera hela jävla skiten själv!

Vi hade en grej och det var att träna ihop och det gjorde vi ofta och länge!

MEN nu har vi fått barn och kan inte längre träna ihop och tiden för varandra är betydligt mindre!

Jag har större sexuell lust än han så därför har det blivit så att han får ta insiativ när han är sugen då jag känner mig så avvisad när han inte är sugen...nu efter graviditeten är man känslig också!

Det känns som om jag står och skriker efter kärlek! Jag börjar tappa min attration till honom!
Han förstår inte och jag drar mig för att säga något...jag vill ge honom en chans att visa mig...väcka mig då han säger att han aldrig får det men det händer ju aldrig....och snart rinner liksom kärleken ut!

Han planerar aldrig något för oss men han kan planera tusen saker som vi kan göra med hans systrar!
Den en aär så jävla wierd...pratar inte med en utan bara mot honom! Säger släng hit honom(min son som är 4 månader) och sen sitter hon och klagar högljutt att han han dreglar och frågar vad han håller på med...SINNE!

Ah alla andra betyder så mycket för honom...men inte jag! Jag känner mig så jävla obetydlig och så sjukt jävla oälskad!

Hej
Här en som känner igen sig.
Jag har det väldigt likt här hos mig, min parnter planerar aldrig något ihop med mig.
En grej som gör mig irrtierad är när vi ska på släktträff, så är han bara där någon timme o sen drar han vidare o lämnar mig. Och om jag vägrar gå nästa gång då surar han. Kan gå dagar innan han öppnar sin mun, alltid jag som ska lappa ihop situationen. Då säger han, att det var jag som surade o han lämnade mig för att tänka i fred.
Nu senaste blev jag sårad över en grej, han trodde jag skulle bli glad om han bara ger mig gosaker o sen slänger ..men du har ju mig. O lämnade mig i sticket. Fick höra att han var hos sina kompisar o hela natten inte hört av sig. Och nästa dag var ja ju självklart ledsen, men inte ett pip sa han.
Jag blev upprörd tog mitt pick o pack drog!Har gått 3 dagar o än har ja inte hört något.
shit, känner mig värdelös.Vill ringa o skälla ut honom. Vill be han dra. Vill skilja mig.
Men kan inte. Vill bara gömma mig. Skämms att den jag älskar kan ja dö för men han kan inte ens lyfta på luren be mig komma hem o för en gång skulle han lappa ihop..Just nu är han ute me kompisarna. Han plan erar träff med dom o sen mig kan han inte  ens planera ett besök på donken. O ja som lämnat honom för att han ska sakna mig. Han verkar mer road ingen som ja vet inte. Men ja önska ja var mer värd i hans ögon. Blir riktigt arg på mig själv. Jag gav han för mkt kärelk för mkt av mig.Sålde mig billigt..
Du är inte ensam, men felet ligger hos mig..eller oss..Vi har gjort samma misstag.Gett för mkt..o inte mötts halvvägs..Ja önska ja var mer hård kylig person som kunde stänga av känslorna me en knapp el nåt..men ja mänsklig..men vill straffa honom, fast ja känner mig som förloraren Saknar honom ju