Tips om första veckan med barnet!

Om man adopterar från Kina sköter sig första veckan lite av sig själv, med de utflykter och annat som arrangeras. Men utöver det är mitt förslag:
Bad i badkar eller pool. Ta med eller köp badleksaker. Mina barn var över året och gillade båda att bada. Den äldsta gillade inte badkaret i Kina (inte spjälsängen heller) men älskade poolen. Minstingen provade vi inte i poolen med när vi var i Kina utan höll oss till badkaret - jättekul.
Bad ger närhet, kroppskontakt utan kläder (vilket barnhemsbarn inte alltid är vanda vid) och de flesta barnen gillar väl vatten.

Hej!!

Har också bara erfarenhet av att adoptera från Kina. Guiden i Kina är guld värd, hon/han vet ofta vad barnet behöver i matväg och de brukar alltid fråga barnhemspersonalen vad barnet tycker om. Vi fick åka till en supermarket tillsammans med guiden och inhandla den vällingen som vårt barn var van vid och den körde vi på ända tills vi kom hem. Vi ansåg att det var en trygghet för barnet att så länge vi var i Kina fortsätta med den maten som han var van vid. Sen när vi kom hem började vi med "vanlig mat". Från barnhemmet sa dom att han åt ALLT, men han totalvägrade äta nåt annat än välling, antagligen pga omställningen för honom. Men bara vi kom hem till Sverige började han att äta mat.

Vi tillbringade mycket tid på hotellrummet för att lära känna varandra, men en liten tur varje dag gjorde vi. Bar barnet på magen och var ute och promenerade eller deltog i någon utflykt. Andra gången hade vi storasyster med oss och då delade vi lite på oss tex mamma + barn på hotellet och pappa+storasyster ute på vift.

Lycka till!!

Vi bodde i ett jättefint hotell i Bangkok och stannade där ganska mycket (dock kom vi ut lite grann).  Alla vardagssaker (äta, bada, sova, gosa, mysa, läsa böcker, leka, etc) blir så mycket eftersom det är med nya föräldrar, så det räcker att 'bara' vara.  Dessutom är det jättemysigt att lära känna varandra!  Man har GOTT om tid senare (en hel barndom!) för alla aktiviteter och stimulans, mm.  Första veckan/orna gäller det att bara hitta varandra, hitta lite rutiner, och umgås!

Vi fick barn i Sydafrika, en pojke på 23 månader.

Rent praktiskt så såg vi till att ha hemma (på guesthouset) det vi kunde tänkas behöva första dagarna  som mat, blöjor, kläder, mediciner (febernedsättande, nässpray, vätskeersättning med mera). Välling fanns inte så det blev mjölkersättning. Men det kändes som en liten detalj när hela barnets världbild förändrades och barnhemmet sa också att vi inte skulle tänka på sånt som vad han fått för mat tidigare. Och det visade sig att inte heller brydde sig. Nappflaskor hade vi med från Sverige.

Första dagarna gick vi knappt ut, ingen av oss gick och gick vi någonstans gick vi tillsammans. Han var oavbrutet med både mamma o pappa första dygnen. Den mesta av tiden satt vi på golvet och lekte, med några klossar som han stoppade i en påse och sen hällde för att sen upprepa. Vi hade med några leksaker men lekte nog mest med det som naturligt fanns i rummet.

Jag tyckte det var jätteskönt att vi hade med oss allt vi behövde från Sverige. Det var bara mat och sånt som vi var tvugna att köpa där. Även om jag gärna hade shoppat loss så kändes det viktigare att inte släpa med ett nyadopterat barn på 23 månader i affär efter affär.

Men kanske viktigaste tipset från mig är att strunta i att vara turist, var nyblivna föräldrar istället. Landet kan man återkomma till. Det enda viktiga är barnet, där och då, just då, inte sen.

Kom också ihåg att sova när barnet sover, annars blir det svårt att orka.

Oj, vad roligt med så många svar! Det är superspännande att läsa om era erfarenheter. Och många bra tips och råd. :) Tar gärna emot fler! Och var det något ni gjorde som ni märkte inte funkade? 

Vi funderar mycket kring hur man känner de där första timmarna med barnet. Vad går genom huvudet? Vad är det för känslor och hur är det att försöka läsa av detta barn som man inte kan prata med eller förstå, men som man ändå är förälder till?

Det där med utflykterna i Kina berättade vår kursledare om. Det verkar ju lite galet att behöva åka på utflykter när man precis fått barn... Eller? 

Tack alla för att ni vill dela med er! 

För min del blev jag förälder då jag fick mina barn i min famn! Jag kände mig direkt som mamma och det var gränslös kärlek från första ögonkastet.......våra barn var som gjorda för oss och vi för dom!!!!

Våra barn var ganska små då vi fick dom 1år samt 1½år och de första timmarna gick åt att trösta och vårda, lära känna varandra, försöka få barnet känna sig trygg med oss osv. Visst kom tankarna då ena barnet var mycket ledset "kommer hon aldrig sluta gråta, vad ska jag göra osv, tänk om hon/han inte kommer tycka om mig osv osv" Men bägge våra barn tydde sig mycket till oss, sökte närhet så det var aldrig några problem. Att bli adoptivförälder var och är mycket lättare än vad jag kunnat tro. Det hade varit svårare om dom hade avvisat oss.

Angående utflykterna så finns det nog en liten tanke bakom dom, att barnen exempelvis ska se och höra kinesiskan, känna välkända dofter se männsikor som ser ut som dem osv. En tanke för föräldrarna är nog att få komma ut och inte bara isolera sig på hotellrummen samt att Kina vill förmedla sin kultur och tradition såklart.  För vår del har vi BARA positivt att säga om middagar och utflykter i grupp. Det var skönt att träffa andra nyblivna familjer, få ventilera känslor och tankar, få råd av varandra osv. Innan adoptionsresan fasade man för dessa middagar, men nu i efterhand är vi glada att dom anordnades för det var skönt att sätta sig vid dukat bord, bli lite ompysslad och framför allt våra barn mådde bra av det.

Vi tyckte att det var särskilt skönt att guiden såg till att vi fick god och bra mat en gång om dagen. I lillasysters hemstad pratade få engelska och vi såg bara västerlänningar på flygplatsen. Hotellets mat var sådär, så vår guide var guld värd. Angående utflykterna är det min uppfattning att båda våra barn tyckte om utflykterna. Och vi, jag och min man, tycker hotellrum är trista. Vi tillhörde inte dem som helst av allt ville hem, vi hade gärna stannat och turistat lite längre - även om det var RIKTIGT skönt att komma hem.
Vi hade allt med oss hemmifrån, blöjor, barnmat, välling, kläder, leksaker, allt man kan tänka sig. Det tyckte jag var praktiskt.
Fundera på hur ni själv är och utgå från det. Tänk på att vi alla är olika. För barnen är det viktigt att vi som vuxna och föräldrar mår bra, när vi mår bra har vi möjlighet att få våra barn att må bra.

Hej!
Jag minns speciellt första kvällen med dottern. Vi fick henne vid 16.30, så det var ganska sent. Jätteledsen var hon och somnade i min famn på väg tillbaka tillv årt hotell. Detta gäller Kina.
Vi fick en timme på oss på rummet innan det var dags för gemensam middag. Hon kissade i mitt knä när vi kom till rummet (blöjan satt inte särskilt bra). Vi fick byta på både mig och dottern. Vi gjorde i ordning svensk risvälling som hon inte tyckte om. Vatten däremot drack hon. När min man skulle ta av henne skon började hon gråta igen, det var väl något av det hon ägde i hela världen! Så, skorna fick sitta kvar på föttern.
Vi åt traditionell kinesisk middag med minst tio olika rätter. Barnen fick congee (vattnig risgröt), nudelsoppa och vattenmelon till efterrätt. Hon ville inte bli matad utan åt själv (var 20 månader då).
Sedan upp på rummet och vi hade läkarbesök. Det var snabbt avklarat. Därefter gav vi henne ett bad som hon bara älskade. Hon grät när vi tog upp henne, hon ville inte sluta bada. Vi hade fått information om att hon var van vid att leka en stund efter bad men före sänggång, så hon lekte med min man på golvet. Jag filmade det hela. Då fick vi det första leendet och skrattet.
Men, när hon skulle läggas började hon gråta igen så jag fick vagga henne till sömns.

Vilka tankar som rusade genom huvudet? Jo, när vi fick henne i famn och hon var jätteledsen så minns jag att jag tänkte "vad gör vi mot detta barn", att ta henne från hennes kända miljö osv.

Den första veckan försökte vi få in lite rutiner och lära känna henne. Vi hade mycket kroppskontakt, vi lekte mycket och tittade i pekböcker. Hon knöt ganska snabbt an med oss och vi med henne.

Det som känns viktigt är att försöka tyda barnets signaler om det är trött, hungrigt, vått/toanödig osv. Basic saker, om man kan tyda signalerna och tillfredsställa barnets behov så främjar det anknytningen.

Lycka till med er utbildning och hemutredning så småningom!

Hej Hej
Vi har adopterat från Etiopien, och där är det så finurligt ordnat att barnet bor kvar på barnhemmet till sista dagen. (ev kan det vara annorlunda nu, vistelsetiden har visst förlängts) Vi åkte och hälsade på honom varje dag (utom söndag) så när vi fick honom sista dagen kände sonen oss redan lite grann. Eller rättare sagt ganska mycket, för han tydde sig till oss med en gång!

Samma dag vi skulle resa så hämtade vi honom mitt på dagen, åkte till vårt hotell. Där gick eftermiddagen väldigt fort. Vi lekte lite och vid sjutiden somnade han. Sen åkte vi ut till flygplatsen, men då vaknade han och var sedan i princip vaken tills vi landade på arlanda Sonen var hur sprallig som helst och verkade tycka att det var ett spännade äventyr. När flygvädinnorna ville hålla i honom var han heelt ointresserad, och sökte ögonkontakt med mig

När vi kom hem var vi väääldigt trötta, vi släpade ut en madrass på altanen och sov/lekte mycket på den. Sedan gick vi promenader med bärselen, det tog flera månader innan han kunde tänka sig att åka vagn. Vi tog det väääldigt lugnt hela första månaden.

Vår pojke var 6,5 månader när vi kom hem, så han var ju väldigt liten.

Vinkevink

Vi har adopterat från Kina och från ett par andra länder, men det är inte intressant här. Överlämningen ser olika ut i olika länder men det jag tror är gemensamt är den omtumlande känsla man får när man stängt hotellrumsdörren om sig och sitter där med en sprillans ny familjemedlem som man skall lära känna. Jag upplever alla de första veckorna som om man levat i en bubbla. Man har gått ut med den lilla på magen i en sele, men man har knappast sett eller gjort något som man kommer ihåg. I Kina arrangeras utflykter, vi har varit med men ändå inte varit med. Ögonen har inte tittat på sevärda minnesmärken utan ögonen har bara sett den nya individen i famnen. Äta vad är det? Om det har skett, har det skett i omgångar.