Min mamma är en Energitjuv!

oj, vad mycket felskrivningar det blev! Hoppas ni förstår ändå.

Jösses!!  Hade min sambo (kille) gjort att vi hamnat i denna situation o jag hade fått ha svärmor hemma hela dagarna hade jag (tjej) dragit för läääängesedan..

Tänk på din stackars sambo, din mamma är vuxen, det är inte ditt jobb att ta hand om henne, sätt ner foten o säg ifrån...

Han jobbar 12 timmar på vardagarna och ledig på helgerna. På helgerna är hon inte här...
Jag har försökt, men jag vill inte knäcka henne. 

Se till att skaffa henne en hobby då, där kan ju dessutom kanske lära känna lite andra människor hon kanske kan umgås med!

Forstar hur jobbigt du maste ha det!
Finns det nagon ni kan fa hjalp att prata med? kan du kanske prata med hennes lakare, iaf fa tips om vart du kan vanda dig? Din mamma behover annat stod och inte bara fran dig for sa har kan ni ju inte fortsatta...

Oj, jag lider verkligen med dig.
Hon får det ju att låta som du har nån slags skuld att betala av  - vilket är helt stört! Givetvis har du inte det.

Din mamma mår uppenbarligen dåligt men det viktiga är att du inser att du inte hjälper henne genom att låta henne hålla på såhär. Det har inte hjälpt hittills eller hur (hon mår ju fortfarande dåligt)? Och det hjälper verkligen inte dig och din familj.
Alltså måste du göra något.

Det vi vet är att hon kommer att börja gråta och köra en massa samvetstricks på dig, det får du nästan utgå ifrån. Du kan inte låta det stoppa dig.
Du kanske ska skriva ett långt brev? Förklara läget? Skriv hur mycket du tycker om henne och vill att hon ska må bra. Och hur du upplever läget. Det orimliga i det.
När man skriver brev får man ju mer tid på sig att formulera de rätta meningarna (som kan vara svårt i ett känsligt läge), man blir inte avbruten och den som läser kan göra det i sin takt. Det är dessutom svårare för henne att bara avfärda dig då.

När hon har läst brevet kan ni ju ta ett samtal. Då är alla kort på borden.
Någonstans innerst inne förstår hon att det inte är rimligt att hon ska vara så mycket hos er. Hur hade hon själv tyckt att det hade varit att utsättas för samma behandling av mamma/svärmor VARJE dag?

Du måste stå på dig!
Du lever en gång och du skulle aldrig förlåta dig själv om du lät det här förstöra era småbarnsår och ert förhållande. Det är meningen att de här åren ska vara era bästa, inte en jämn plåga.

Och kom ihåg att man lär folk hur de ska behandla en. Din mamma behandlar dig såhär för att du låter henne. Låt inte det dåliga samvetet styra, för hon har faktiskt ingen rätt att ge dig dåligt samvete efter allt du har ställt upp för henne. Och du kommer att fortsätta vara där som stöd - bara inte på det här sättet. Hon måste skaffa ett eget liv och börja försörja sig själv.

Ta ingen skit!

Alltså.. Åter igen, hade det varit tvärtom att du hade lagt ut en fråga här om att du störde dig på din svärmor som var hemma hos er jämt, hade merparten sagt att du skulle ställa krav på din karl... men nu handlar det om dig o din mamma, jag tycket synd om din sambo som får stå ut med detta!!  Du måste säga ifrån , innan han tar sitt pick o pack o går pga din mamma. är det värt det?!

Kan du inte be din mamma läsa vad du skrivit här? 

Har nog formulerat mig lite fel. Att jag och min sambo bråkar kanske inte egentligen har med mamma att göra. Utan mer att jag är så trött och grinig på kvällarna när han kommer hem. Eftersom jag har haft mamma här hela dagen och altat. Och han tycker att jag borde hinna med mer under dagen eftersom mamma är här och hjälper mig. Det enda han inte gillar är att hon ringer här ifrån. 

Min mamma är väldigt social och utåtriktat. Hon är alltid glad och positiv inför alla andra (så hon spelar väldigt bra). Men när hon är med mig är hon som en helt annan person. Har många vänner (fast inte här). Men dom brukar komma och hälsa på henne på helger. Hennes vänner vet ju att hon är sjuk och inte orkar så mycket ibland. Här har hon inte lyckas få några vänner antagligen för att hon är här hela tiden. Och är van att folk tar kontakt med henne. Någon hobby är svårt efter som hon inte har några pengar och inte vet hur mycket hon orkar. Det enda hon har är sjukgymnastik. Den bästa hade varit om hon kunde träffa en kille. Men hon säger att hon inte är redo än... Min pappa gick bort för 7 årsen.
 
Jag tror inte mamma är medveten om hur hon gör. Och jag vill verkligen inte såra henne. Hon har haft det så tufft... Sen känner jag ändå fast jag vet att det är fel tacksamhets skuld till henne.  

Kanske skulle försöka skriva ett brev men tror att hon skulle ta det på fel sätt bara. För hon formulerar om allt till vad hon tror man menar. Om hon skulle läsa det här skulle hon bli helt knäckt och känna sig förödmjukad. 

Usch, förstår att det är jättejobbigt.

Mina konkreta förslag är:

1. Börja med en hobby som din mamma gillar. Ta med barnen och följ med din mamma dit. Sen efter ett tag, när hon fastnat för hobbyn hoppar du av av familjeskäl.

2. Gå i familjeterapi. Det låter som du och din mamma har en osund relation där hon använder skuldkänslor för att få dig att göra saker för henne. Om ni kan få en terapeut att prata med er om er relation så kan den nog bli mycket bättre.

3. Föreslå att ni har 2 dagar i veckan då ni inte träffas. Säg att du vill hinna sakna henne och att dina barn behöver vara med ENBART dig. Även om hon blir ledsen så backa INTE för då inser hon att hon kan köra med dig (om hon inte redan insett det)

Det hade känts otroligt skönt att ha 2 dagar med bara barnen. Och kunna göra vad vi vill! Måste försöka prata med henne. Jag kan börja med en dag kanske... Det jag är rädd är att hon inte äter något den dagen då... För hon tycker det är såå tråkigt att äta själv. Men hon är ju vuxen. Som någon skrev här tidigare så måste jag ju också få leva och njuta av mina barn!

Har du några förslag på hobby? mina barn 4 och 1 år och om dom ska med så finns det inte så mycket.

Familjeterapi har jag tänk på men skulle nog inte orka ta upp allt  gammalt.

Hon kommer att ta det på fel sätt (vrida om det, ursäkta sig och ge dig dåligt samvete) hur du än gör det, eller hur? Och du måste säga något, för det här är ohållbart (för dig, för din familj och för relationen till din mamma).
Alltså måste du ta att hon kommer att bli dramatisk. Men det lägger sig, jag lovar! Hon är bara inte van vid att du säger ifrån och står upp för dig själv. Det måste hon dock lära sig om du ska må bra. Det är tyvärr så att det är du som låter henne hålla på såhär.

Ett långt brev är bra.
Säg att ni får ta ett samtal efter att hon har läst brevet, så får ni prata ut.
Det är jätteviktigt att du understryker hur mycket du tycker om henne och hur viktig hon är för dig, så att hon inte får utrymme att tro något annat. Men på något sätt måste du tvinga henne att ta ansvar för sitt eget liv.
Du har inga skyldigheter alls!