vuxenmobbning på jobbet

Kränkande särbehandling får enligt lag inte förekomma på en arbetsplats. Om inte närmaste chef är intresserad av att göra något åt saken kan du kontakta ditt fackförbund eller företagshälsovården men även högre chefer.
De måste agera!

När det är ledningen med högsta rektorn som är värst så är det inte lätt! Visst kan jag kontakta kommunen som är rektorns chef men eftersom allt sker så subtilt skulle det bli lätt för rektorn att rikta det mot mig, att jag missförstått. Det finns inget konkret att ta på. Det är just det som är så hemskt!!! Man måste jobba där ett tag för att förstå och se. Det pratas inte mycket om detta på jobbet, alla är liksom rädda så det hintas mest. En kollega (som inte är utsatt) sa till mig idag att hon tycker det är så tydligt på möten hur vidrigt ledningen, speciellt rektorn betér sig på möten mot vissa  och däribland mig. Det var skönt att hon vågade säga det till mig. Ibland tror man att man inbillar sig och vänder det mot sig själv.

Jobbigt
Du gör så att du skriver ner saker som händer. Alla olika händelser, vad som blev sagt och situationer där du känner det här utanförskapet. Det är lättare att komma ihåg vad som har hänt och det är också lättare att påvisa ett mönster i agerandet.
Det är nog rätt typiskt att man inte pratar om detta rätt ut och jag tror också att det är lätt hänt att de som tycker att sättet du blir behandlad på är fel men man vågar inte säga ifrån av rädsla för att själv bli utsatt.
Du behöver hjälp och stöd för ensam kommer man ingen vart i en sådan situation och det är inte ovanligt att sådant uppkommer inom kommuner och landsting där det handlar om stora organisationer och där det ofta är stressigt och inte sällan dålig ledning.
Ta kontakt med företagshälsovården och ta även kontakt med ditt fackförbund. De kan hjälpa dig och stötta dig för det är de skyldiga enligt lag.
Vet du om det är fler på din arbetsplats som är utsatt för denna behandling?

Det är också viktigt att du har i åtanke att det här inte är ditt fel utan att den behandling du råkar ut för är ett symptom på en dålig och svag ledning och att det egentligen ligger på organisationsnivå.
Vet du om det finns en arbetsplan kring mobbing på arbetsplatsen?

Det här är bra information kring detta
www.av.se/dokument/afs/AFS1993_17.pdf

Jag tycker att du ska gå till dig själv och definiera hur du värderar din egen integritet. Ta ett papper och skriv ned vilka värden du värdesätter och skyddar hos dig själv. Prata med andra också om vad du har kommit fram till. Gärna med andra än dina kollegor för att slippa att ni hamnar i "jobbsnack". Jag har haft till och från problem med dålig självkänsla och haft svårt att dra gränsen för när ett uppträdande mot mig är dåligt. När jag började fundera kring mig själv om mitt värde blev det betydligt lättare att säga ifrån och ställa ned foten. Du skulle kanske komma på att du borde söka annat jobb?

Lycka till!

Tack för svaren! Jag behöver verkligen stöd, råd och hjälp! Och ja, det är inte bara jag som är utsatt! Jag har funderat på att fråga ett par stycken som jag vet är utsatta om de vill träffas utanför jobbet och prata. Det skulle vara skönt att prata av sig. Men jag känner de inte så väl och vet inte hur de kommer att reagera för att de inte ingår i mitt arbetslag, så jag har tvekat.

Det är en hierarki på mitt jobb. Ledningen i topp. Sen ett antal kollegor som är i allians med ledningen och som ledningen alltid lyssnar på. Sen några som är "neutrala" och sen är vi en grupp av de utsatta. Ett stort problem är att jag är mycket kompetent, kunnig och läser mycket som har med arbetet att göra och håller mig ajour. Det gillas INTE! Det gör att ledningen känner sig hotade eftersom jag ibland har vetat mer. Men jag är passionerad över mitt jobb och vill göra mitt absolut bästa. Flera av de som är utsatta har just denna passion och kunnighet.

Jag håller på att söka andra jobb till hösten, men som sagt de växer inte på träd...

Det du beskriver är så typiskt för sjuka arbetsplatser och det är inte svaga individer som blir utsatta utan oftast de som har en egen vilja och en drivkraft. De blir tillbaka motade för att de ses som ett hot.
Det här är ett problem som inte går att lösa på egen hand utan här måste du få hjälp av proffs.
Annars slutar det mest troligt med att du inte orkar utan kraschar

Nej det kan vara svårt men ta hjälp av facket för du kan få en omplacering och oftast är det bästa att fly stället innan man själv är alltför nedbryten.

Tack för alla svar, råd och stöd! Har mycket att tänka på!

Hej! Jag sitter också i samma sits som dig! Har också jobbat på min arbetsplats sedan feb 2009, har känt att något är väldigt fel men försökt vara glad och trevlig och är väldigt engagerad. Jag har hittat ett annat jobb och börjar på det i augusti förhoppningsvis, efter att jag sa upp mig så har beteendet från chefen och hennes allierade blivit helt uppenbart och tydligt. Ingen har pratat med mig om att jag ska sluta, de går och pratar med min kollega om det istället och är tysta mot mig. Mina närmaste kollegor tycker att situationen är hemskt konstig och vill också därifrån. Jag finns inte, jag är osynlig känns det som. Förut försökte jag som sagt men nu så skiter jag i att försöka, jag är arg och ledsen nu. Det jag vill säga till dig är att var rädd om dig, det är inte bra för självkänslan att vara i en sådan arbetmiljö. Lägg inte skulden på dig, det är organisationen som inte fungerar. Sök dig därifrån och under tiden så sök stöttning hos din omgivning och gör saker på fritiden som du tycker är roligt så att du får ork att stå ut. Och lita på din magkänsla!

Jag vill ge en uppdatering! Jag har hittat nytt jobb och hittills verkar det jättebra! Bra stämning, bra kollegor, bra chefer! Ett bra första intryck helt enkelt! Jag har återfått lite styrka och självförtroende och det känns så otroligt skönt!

Jag sa upp mig första veckan på semestern och jag fick gå tidigt, behövde inte vänta mina 3 månader. Mina kollegor fick en chock, många var ledsna men förstod. Mina chefer såg jag i stort sett inte. Jag fick ett sms att jag skulle gå till expeditionen och skriva på ett papper om att jag säger upp mig. Sen hörde jag inte ett ljud. Inte ens ett hej då. Jag saknar kollegor och barn men det är såååå skönt att ha kommit därifrån!

 

Och så till anonym som skrev inlägg #10:

Förlåt att jag inte svarade tidigare! Jag hoppas att du börjat nytt jobb och trivs! STORT lycka till! Vi förtjänade inte den behandling vi fick!

Hej! vet att tråden är jättegammal men måste få ur mig detta!

Jag är en ung tjej som jobbat i 4 år på samma arbetsplats, en gruppbostad, och det är det senaste året som jag (tillsammans med andra) har uttryckt oro och tårar för att vi blir nedtryckta och inte får utvecklas på våran arbetsplats.

I höstas så fick våran dåvarande chef en hjärtinfarkt så vi fick en ny chef. Då blev det ännu mer ramaskri, öppet!

Chefen gjorde det som en chef ska göra, pekade med hela handen när det behövdes, gjorde sina uppgifter (istället för att delegera ut, som våran förra chef hade gjort) och detta var inte populärt, men vi i den lilla skaran som tyckte detta var bra, fick ännu mer skit.

Det är många nu med mig som har vågat säga till våran nya chef vad vi tycker och känner, för innan i höstas kunde vi inte det. Chefen stod på den "andra sidan" så ingen kände att det var värt att säga något.

Men nu ligger allt på mig. Jag har arbetskamrater, chefen och fackets ordförande med mig, men jag måste göra en anmälan. För att jag har uttryckt mig starkast. Och jag är rädd! Jag vet inte om jag kommer fixa detta. Trots all hjälp jag har.
Allt går så fort nu också, samverkan har uppe problemet i sina möten, facket har bara den andra sidans version, min chef ser till att det blir möten till höger och vänster med folk högre upp i ledningen. Men det går för fort!!

Som ni märker så har jag jättemycket hjälp och stöd, men min största rädsla ligger i om jag kommer orka att fullfölja det hela till slutet.
Problemet ligger också i att jag har ett nära samarbete med en av dem som utför vuxenmobbningen (vi är kontaktperson till samma brukare) och vi har ganska så lika arbetstider.
När allt kommer i rullning, när jag kommer göra min anmälan...då är jag inte längre anonym...det känns så i alla fall. Så jag kommer få ännu mer skit på golvet som inte chefen eller någon annan kommer att se, då det oftast bara är vi två som arbetar det passet.

Jag vet inte om detta kommer att läsas av någon eller om det ens är någon som förstår vad det är jag försöker förmedla, men jag vore evigt tacksam om jag fick lite tips och stöd för hur jag ska orka med detta året!
Jag vill inte byta jobb, och ska inte behöva göra det, för det är  ALDRIG den utsatte som ska flytta på sig. Men jag kan behöva mer konkreta tips för hur jag ska orka att hålla på med den har processen så att det blir ett slut!

v

Hej!

 

Vill tipsa dig om en bok: Mobbning på arbetsplatsen - Handbok i konsten att slå tillbaka med hedern i behåll, av Lasse Eriksson, Kristina Östberg.

Jag har fått en hel del bra tips från den.

Dagens Nyheter hade också en väldigt bra artikelserie för några år sedan:

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/de-skiter-i-vilket-sa-sviker-vi-de-mobbade/

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga/skriva om en eventuell anmälan. Om jag ska vara helt ärlig: jag hade sökt ett nytt jobb.

Kram