Hej TS!
Lider med dig och har det likadant. Jag har andra barnet på G, 37+1 idag.
Med första gick jag i 11 dygn med väldigt lite sömn, många "tecken i trosorna" och smärtsamma förvärkar som kom och gick. Ibland var det med tre minuters mellanrum, sedan lugnade det sig en timma, sen var sjunde minut, etc etc etc. Åkte in och ut på förlossningen, där allt de kunde säga var att "ja, du har det jobbigt, men så här kan det vara...". De undersökte mig ju ca var tredje dag, och alla förvärkar gjorde faktiskt nytta! Öppnade mig lite mer och mer för varje undersökning. På dag 11 av dessa osköna dagar gjordes ett ultraljud där de upptäckte att jag hade lite för lite fostervatten kvar så beslut om igångsättning togs för bebisens bästa. På morgonen dagen efter var jag öppen 4 cm, så det hela sattes igång genom håltagning av fosterhinnorna.
Nu har det hållit på på liknande sätt i ca 10 dagar - men det sägs ju att det är värre med förvärkarna med andra barnet. Har inte åkt in till förlossningen för undersökning då jag denna gång tänker mer som så: Bebisen kommer komma ut, förr eller senare, och det är skönare att vara hemma än att utsätta sig för stressen med att ta sig till sjukhuset, fixa barnvakt, få vaginala undersökningar gjorda etc. Så länge bebisen rör sig som vanligt stannar jag hemma...sköter hellre större delen av latensfasen här. Försöker vila i att det faktiskt händer något.
Varje smärtsam förvärk tar oss ett steg närmare våra bebisar!