Blir aldrig "en i gänget" på jobbet...

Jag tycker det låter som dom försöker frysa ut dig?
Riktigt dålig stil!
Hur är dom i övrigt på jobbet mot dig?

usch vad hemskt.. jag har haft liknande situationer.. man får se till att ha ett liv utanför jobbet med vänner där och ha kul.. kanske en dag börjar det en tjej som du funkar bättre med.

Sök andra jobb på sidan av, de behöver ju inte de får veta. Sådär ska man inte ha det. du förtjänar bättre!!

Dom är alltid artiga och trevliga så där inte öppet elaka.. Men jag känner mig aldrig som lika mkt värd som dom.. inte önskvärd liksom..

Fruktansvärt oproffessionelt av din chef att bete sig så där men tyvärr är det ganska vanligt att osäkra chefer gärna tar på sig rollen polare istället för chef, och det blir ju så himla fel i en situation som denna.

Finns det någon HR-avdelning du kan prata med? Inte för att de ska prata med din chef men de kanske kan ge dig råd om hur du ska hantera situationen.

Sen tycker jag du ska fråga dig: behöver du dessa människor? Är det verkligen människor du VILL umgås med på din fritid eller har du kanske andra vänner som är viktigare? Jag menar-, skiter dem i dig kan väl du skita i dem? Finns det andra avdelningar på ditt jobb? Kanske du kan hitta vettiga kollegor där att hänga med på luncher etc? Självklart suger det att vara den udda på en så tajt arbetsplats, det vet jag mycket väl efter att ha varit i den sitsen själv. Jag kan också säga att det beror inte på dig, det är väl inte mycket du kan göra egentligen annat än att rent ut fråga din chef (på medarbetarsamtal eller liknande) om hon/han själv reflekterat över detta och berätta hur du upplever din arbetssituation.

Jag tror dessutom att det kan vara så att de inte ens själva reflekterar över sitt beteende, det går av bara farten så att säga.

Hade samma som dig TS. Jobbar oxå på en liten arbetsplats med 10 anställda men så slutade en av medarbetarna. Hon  gjorde allt för att "frysa" ut mig och de andra "hackade" på men så fort hon slutade blev det skillnad. Blev medbjuden när det skulle ut och äta på lunchen etc.

Känner så väl igen mig i din historia ts!
Den där känslan att aldrig riktigt få vara med, att bli spontant
inbjuden etc gnager verkligen och gör ont inuti.

Vet inte vad man ska göra. Jag har försökt att tänka att jag inte bryr
mig. Att jag har min familj och andra vänner.
Men det gör ändå mig så ledsen. Särskilt när man läser kommentarer
tex på Facebook och förstår att dom ses och hörs utanför jobbet på ett
sätt som aldrig jag fått vara med.

Förstår inte varför!
Jag är snäll, trevlig, glad osv.
Du verkar också vara en jättetrevlig person.

Varför får vissa helt enkelt inte vara med "på riktigt"?

Ärligt, jag tycker det låter lite barnsligt att hålla på att skriva att man saknar sina kollegor och längtar sååå efter att få jobba ihop dagen efter. Vad försöker de bevisa? Tycker dina kollegor borde växa upp, de är väl inte fjortisar på högstadiet längre.

grin en skvätt.

Jag känner igen mig jättemycket. Det finns ett gäng på jobbet med "unga" personer och i det gänget skulle jag tillhöra om man ser rent åldersmässigt men jag har aldrig hamnat där trots att jag jobbat i 8 år där.
Ingen av dem frågar om jag vill hänga med när de ska ut och festa, inte ens på rökpauserna på jobbet frågar de om jag ska följa med (jag röker inte men de frågar även de andra som inte röker) De är snälla och trevliga mot mig men jag känner mig helt enkelt utanför..

Låter ju inte som särskilt mogna människor på din arbetsplats. Det känns ju som att vara tillbaka på högstadiet! När man blir äldre har man ju ofta ett socialt liv utanför jobbet, familj osv. Jag är på praktik nu och hatar det, men när dagen är slut kommer jag hem till mitt riktiga liv med man och hund. Det andra är bara en "födkrok". Du kan säkert hitta vettigare människor att umgås med, med såna där vänner behöver man inga fiender. Det är säkert inget fel på dig överhuvudtaget, men de känner sig kanske  tightare när de får frysa ut någon. Vilka idioter! Det bästa du kan göra är att visa att du inte bryr dig om dem och att du har en massa vänner utanför jobbet. Och så söka andra jobb vid sidan av. Varför ska du bry dig om att vara med folk som uppenbart inte är något att umgås med, de verkar vara riktiga energitjuvar.

Förstår att det känns jobbigt..att inte känna att du hör dit/ är en i gruppen.

Det där med jobbarkompisar är komplicerat, - flera människor i olika åldrar, med olika personligheter och intressen som sätts samman enbart p.g.a samma yrkesval. Några klaffar direkt, andra tar det längre tid för.
Att komma till en ny arbetsplats är lite som att börja i en ny klass.. alla känner varandra och vips där är du.. ny, rädd och förväntansfull. Nu är frågan vad du gör av situationen.. kanske sätter du dig längst bak i klassrummet, stirrar in i väggen.. när det blir lunchrast sätter dig ensam vid ett bord?
Kanske sätter du dig på vid en bänk, bredvid någon annan, på lunchen sätter du dig tillsammans med dina nya klasskompisar men säger nästan ingenting och svarar bara på tilltal?
Eller kanske sätter du dig vid deras bord, pratar och delar med dig av dig själv?
Det säger sig självt,
alternativ 1, - kanske lär du känna någon, om du har tur
alternativ 2,- du vill lära känna dem men hur ska du kunna göra det då du inte låter dem lära känna dig.
alternativ 3, - du delar med dig av dig själv och i gengäld får du veta saker om dem.

På jobbet kan man ha en yrkesmässig relation, vilket många har, man vet kanske om dom har barn, är gift och var dem bor men inte mycket mer, - och det är absolut inget fel på det.
Det låter som om dina jobbarkompisar har en mer vänskapsrealterad relation, - dom vet väldigt mycket om varandra, - annars skulle dom inte säga att dom saknar varandra och så. Men min fråga är, - hur mycket vet dom om dig? Delar du med dig? Släpper du dem in på ditt liv? Du skriver att du är snäll, trevlig och social, du är alltså ingen alternativ 1 men kanske alternativ 2?
Mycket kan tyvärr hända på ett års tid, dom har liksom haft ett år på sig att lära känna varandra bättre, vilket du gick miste på. Men allting går att ta igen!

Jag själv jobbar på ett äldreboende, där träffar man många olika människor, en del tycker man om, andra tycker man inte om. Jag tycker om dem som kan bjuda på sig själv, dela med sig av saker de gjort i helgen, saker som händer i deras liv. Människor som kan skämta, skratta och framför allt samarbeta.
På mitt jobb så finns det personal som bara pratar när dom verkligen behöver, och frågar man någonting så är dom otrevlig tillbaka, - sånna är svåra att tycka om. Men sån är inte du, det hör jag.
Sen så har vi dom som snackar skit bakom ryggen på folk så fort den inte är där, - sånt avskyr jag och dom vill man inte komma närmare än vad yrket kräver.
Sen så finns det dom som tror att dom kan allt, vet bäst,- gillar inte heller.
Men sen så finns det även den gruppen som inte snackar skit, som alltid säger vad den tycker, är snäll, trevlig, social och delar med sig av sig själv,saker som de gjort, skrattar och är rolig att jobba tillsammans med.

Men jaa, nog om det. Jag tror inte att det är något som helst fel på dig.. vet inte om jag är helt uppe i det blå i det jag skriver. Kanske är du sån som delar med dig, låter dem lära känna dig, - isf var jag inte mkt till hjälp. Men däremot så tycker jag att du ska komma ihåg, - dom som inte tycker om dig för den du är, dom är heller ingenting att ha! Så var dig själv, bjud på dig själv, och skratta, räcker inte det, - så skit i dom! Då förtjänar du bättre än dem!
Vet inte hur längesen det var som du kom tillbaka från mammaledigheten, var det nyss så kanske du bara behöver ge det lite tid? Vet inte vilket yrke du har, men jobbar ni i mindre grupper ibland så passa på att lära känna en person i taget bättre?

Hoppas det löser sig för dig iaf :)