Vad gör/ska ni göra annorlunda?

Det är nog bara en sak som jag gått emot från min egen uppfostran som jag kan komma på. Och det är att mitt barn inte ska behöva äta upp det som ligger på tallriken. De ska smaka, men tycker de inte om, behöver de inte äta upp. Något som jag var tvungen att göra.

Jag kämpar hårt för att följa min mammas uppfostran istället för min pappas.
Mamma sa sällan "Nej", men när hon väl sa det så visste man att det verkligen var NEJ och att det inte var någon idé att tjata.
Pappa sa "Nej" till nästan allt, men bara man tjatade lite så fick man som man ville ändå.

Jag är också inne på det. Jag är själv väldigt kräsen med maten men sambon äter det mesta som väl är. Men jag blev aldrig tvingad att smaka heller... Hade kanske varit nyttig om jag blev det. Så smakar gör man och tycker man inte om det EFTER man smakat, då vet man iaf vad man tackar nej till.

Sen sa alltid min mormor: Ta hellre två gånger än lämna mat kvar på tallriken". Och det tycker jag låter bra. Känns så onödigt att lava upp hur mkt som helst bara för att... Bättre att då ta mindre portioner men kanske 2 eller 3 gånger. Så det tyckte jag verkade vettigt.
Nu sa hon ju säkert så eftersom hon växte upp på 20-talet + att de var 9 syskon så det var ju säkert lite knalt med maten. Men ändå, varför slösa i onödan?
Och så länge jag lägger upp mat till mitt barn känner jag inte att jag kan kräva att allt ska ätas upp, däremot kan man ju avgöra lite om de verkligen ätit för lite och om de vill gå ifrån för att nåt annat lockar med osv.

Min mamma var ung när jag kom. Hon hade inte "festat klart" (hon var en partytjej) så jag blev slängd hit och dit till olika barnvakter och hon hade inte tid eller lust att ge mig den uppmärksamhet jag behövde alla gånger. Hon rökte och tyckte inte om att kramas.

Jag gör allt annorlunda. Jag gör som min pappa. Tålamod, kärleksfull, tar mig tid.

Intressant att höra era tankar! För min del har jag väldigt få invändningar vad gäller min uppfostran. Min pappa gjorde så gott han kunde, trots att han bara var 20 år när jag föddes och mamma lämnade honom i sticket mest hela tiden för att festa. Sen fick de min lillebror 4 år senare och efter det hade väl pappa i princip direkt ensam vårdnad om oss så vi har bara träffat vår mamma några gånger om året. Oftare de senare åren för att hon fick en till dotter och då har jag försökt finnas där för henne så mycket som möjligt eftersom jag insåg att en vårdnadstvist bara skulle göra saken värre.

Så om jag ska se hur jag blev uppfostrad av pappa är jag rätt nöjd, det är mest småsaker som man skulle ändra på. Jag önskar t.ex. att jag blivit tvungen att ta mer ansvar hemma, städa, diska, tvätta, ja ni vet. När jag flyttade hemifrån och blev barnflicka visste jag typ ingenting, och var rejält pinsam de första veckorna, tycker jag såhär i efterhand. Sen är jag ju hund/djur-fantast och kommer alltid vilja ha minst ett djur i hemmet när barnet växer upp (så länge det inte blir allergiskt självklart).

Mamma däremot... Ja där försöker jag redan göra allting tvärtom. Jag röker inte, jag dricker inte (mamma är alkoholist) och jag ska definitivt inte flytta från kille till kille för att ha någon som betalar mina räkningar. Och så ska jag ha ett jobb. Sådär, då har jag fått såga min mamma lite. :P

Jag kommer att prata mer med mitt barn än vad mina föräldrar gjorde med mig. Inte bara tala om vad som är rätt och fel och hur han borde göra - utan fråga (uppriktigt och inte anklagande) varför han gör som han gör. Hjälpa honom att finna egna svar.

Över huvud taget visa att jag tycker att hans tankar, känslor och åsikter är viktiga och värda att tas på allvar. Visa att jag uppskattar att prata och diskutera med honom. Att det inte är farligt att prata om känslor och sina innersta tankar. Och jag ska föregå med gott exempel och berätta om mig själv. För jag tror att det var det som fattades hos mina föräldrar. Hur roligt (eller lätt) är det att berätta om sina känslor för någon som aldrig säger något om sina?

Sedan hörde jag en fin sak på radion härom dagen. En äldre dam som sa att hon alltid sagt till sina barn ungefär: "Ni kan aldrig göra något som är så fel eller så hemskt att ni inte kan berätta det för mig. Det är alltid bättre att ni berättar - så att vi är två som kan hitta en lösning på problemet och försöka ordna upp det - än att ni ställer till det ännu värre för er om ni trasslar in er i lögner och inte vågar säga något. Två huvuden löser problem bättre än ett."  Det hade hennes mamma sagt till henne och hennes barn sa det till sina barn. Och nu ska jag säga det till mitt :)

För mig är det väldigt viktig att i hemmet ha en sund inställning till mat. Kommer från skiljsmässohem och hos båda mina föräldrar var det väldigt osund mathållning, fast på två väldigt skiljda sätt - hos mamma fanns det aldrig mat, hos pappa fanns det mat men där fick man knappt äta. Detta har resulterat i att jag drabbats av ätstörning och arbetar med ett väldigt knepigt förhållande till mat. Det vill jag ALDRIG överföra på mina barn.

 

Är inne på samma som en ovanstående också, att inte tvinga i mina barn mat. Självklart ska man smaka men förhoppninsvis lär jag känna mina barn så jag kan avgöra vad som bara är vanligt gnäll och vad som de verkligen inte tycker om. Kommer aldrig glömma den gången jag blev tvingad att sitta vid matbordet i flera timmar och äta upp mina isterband, trots att jag höll på att kräkas vid varje tugga. Helt sjukt, varför GÖR man så mot sina barn? Fattar inte.

 

Sen tycker jag det är viktigt med en sund inställning till alkohol hemifrån. Jag kan tycka om att dricka vin till maten och det bör mina barn få se att det är möjligt att göra. Alkohol ska inte portätteras som något som överkonsumeras vid "speciella tillfällen". Sen tänker jag inte bjuda mina barn på alkohol hemma, eller köpa ut, då studier visar att barn som får alkohol av sina föräldrar i större utsträckning tenderar att överbruka.

 

Det är mina två hjärteområden - maten och alkoholen.

Så har min mormor alltid sagt till sina barn, mina föräldrar har sagt det till mig och jag kommer säga det till mina barn. Tycker också det är en sund och väldigt förstående inställning som jag tror får barnen att inse att föräldrar visst det behöver tillrättavisa sina barn ibland men det behöver inte vara obehagligt. Det ger en trygghet.

Det viktigaste för mig är att få ett barn med en god självkänsla. Inte ett barn som är väluppfostrat och lydigt. Det är väl skillnaden...
Mina föräldrar älskar mig och gjorde allt av ren välvilja, men tyvärr hade de inte någon kunskap om självkänsla och det gjorde att jag fick ett bra självförtroende med mycket beröm som duktig efter prestationer hela tiden, men tyvärr en dålig självkänsla. det vill jag ändra på mot min son!