Jag tror jag vill skiljas

Hej. Kunde varit jag som skrivit inlägget. Vi har varit ihop i 11 år och har 2 barn, en bara 10 månader. Suck vad gör man. Det gör så ont att inte känna sig attraktiv och efterlängtad av sin man. Har oxå funderat på och även tagit upp separation med honom. känner ingen större respons. Jag vill inte att mina barn ska vara skilsmässobarn. Han är en bra pappa och min bästa vän. Ska man leva så? Kram

Jag och min man hade en allvarlig kris för ett år sedan på grund av att vi hade "bränt ut" vårt förhållande av för trist vardag. Vi flyttade isär en tid och trodde båda att vi förlorat den andre till andra. Det var smärtsamt och med facit i hand tror jag att jag hade kunnat slå näven i bordet och kommit dit vi är nu ändå.

Förklara allvaret för mannen och VAR ÄRLIG. Säg att du känner att du är på väg ut. Vill han försöka så gör en gemensam insats som inkluderar barnfria helger på hotell, biobesök, mysmiddagar osv. Vi hade detta för många år sedan, tappade bort det men har nu hittat tillbaka till att älska varandras sällskap igen.

Jag vill leva med min man hela livet, även om jag inser att det ibland är lättare att bryta upp och "hänga med" i en förälskelse som dyker upp. Min och min mans aha-upplevelse kom när vi läste en artikel om ett par som varit gifta hela livet. De skrev; det finns bra år och det finns dåliga år i ett äktenskap. År! Då insåg vi att vi måste se vårt förhållande i ett längre perspektiv.

Tyvärr har män en tendens att inte inse allvaret och tro att vi bara behöver "gråta av oss som vanligt" men här är det viktigt att komma ett steg längre och markera att det är nu ultimatumet står för dörren. Var med och kämpa eller förlora det som var "oss".

Det går att hitta tillbaka, om båda vill. Jag säger inte att det är rätt för alla men idag tror jag att det kan vara skönt att höra det också. Idag får jag både ont i hjärtat och blir alldeles rädd när jag tänker på att vi höll på att förlora varandra.

Jag känner också igen mig. Vi har varit tillsammans i 8 år och har ett barn på 2 år.
Jag har verkligen försökt att prata med min man. Har själv varit till familjerådgivningen vilket man kan göra om den andra inte vill. Skulle önska att han också velat det.
Detta har iallafall gett mig fokus på vad som inte är okey mellan oss. Att det är snedfördelat i hemmet, att vi haft för liten egentid tillsammans och gjort så mycket på var sitt håll men inget kul tillsammans. Därför så har vi planerat in i förväg roliga saker att göra tillsammans, pratat mera med varandra och detta har gjort att vårt äktenskap har blivit mer positivt igen. Men det är ett ständigt arbete att få relationen att fungera samt att jag tror också på att man får köpa att det inte alltid är bra dagar i en relation. Barn innebär en större påfrestning än vad det går att föreställa sig även om jag aldrig skulle byta tillbaka till hur det var innan. Jag tror att det är viktigt att lägga korten på bordet och säga att "jag är jätterädd för skilsmässa och vill inte att de ska ske, hur ska vi undvika det?"

TS här:

Tack för att ni tar er tid att läsa och skriva några rader!!!

Hej vännen.

Jag tycker du ska känna efter om du gjort allt du kan för att få förhållandet att funka.

I så fall kan du lämna det utan att behöva ångra dig sedan.
Det har fått mig att försöka litet till, och har räddat mitt förhållande.

Kram och lycka till

Kan familjerådgivning vara något kanske?

Hejsan,
vad skönt att höra att det finns andra par med samma problem. Vi har bara varit gifta i ett år men våra bekymmer började nästan direkt efter smekmånaden. Vi föll i fällan att ta varandra lite för givet efter att vi gift oss. Vardagen har varit mörk och tung och vi bråkar och är irriterade över småsaker hela tiden. Bredband hemma har förvärrat saken ytterligare då han gärna sitter och laddar ner filmer och spelar poker hela kvällarna och helgerna. Sedan är det städningen, jag får tjata och tjata för att få han att hjälpa till. Droppen var förra helgen så jag hade varit ute med jobbarkompisarna och kom hem till ett kaos. Han hade inte ens plockat ur diskmaskinen eller tagit hand om det som han hade handlat. Snacka om att bli less... var uppe hela natten och kunde inte sova. Vi pratade och diskuterade men jag tor tyvärr inte det leder någonstans.... känner mig otroligt deppig. Jag orkar snart inte längre. Sedan sexet ja...hmm jag har inte varit sugen på jättelänge och känner att vi måste fixa det känslomässiga först innan jag vill ha sex, medans han vill ha och tjatar om det. Det gör mig ändå mindre sugen för det känns som ett måste...jag är ju inte ens attraherad av honom längre när han inte bryr sig om mig eller det som är viktigt för mig. Vet inte hur vi skall lösa detta? Hur hittar jag orken? Vart kan man vända sig för att få hjälp med relationen?

Jag förstår så innerligt vad du skriver - för som flera andra skriver skulle det kunnat vara jag som skrev det.

Fast jag om min har inte ens några barn än. Jag känner att det är illa men det är som att prata för en vägg för det blir aldrig bättre när jag säger något. Jag har slagit näven i bordet så många gånger.

Jag är på väg att ge upp jag med. Det känns som om det bara är jag som vill och jag älskar honom så otroligt mycket. Jag vill röra honom, krama honom och njuta av honom. Men han vill inte det med mig. Bara kramas och på sin höjd hålla handen eller en lätt puss på munnen.

Under våra två år som gifta har vi haft sex färre gånger än att det kan räknas på två händer.

Jag vill ha mer....................

Hejsan, vill bara säga att jag känner igen mej så i det du skriver, vi har vart tillsammans i 6år, har 2 barn varav den yngste 9 månader. Efter våran lill pojke kom har vårat förhållande bara barkat utför, finns ingenting kvar, han är helt anti mot mej, ingen sex, inget kel och inte ens en ynka liten puss. Har tagit upp det med honom åtskilliga ggr men hans enda ursäkt är att "han är trött"... och inget mer händer efteråt..

Efter några månaders funderingar har jag nu gjort slag i saken, jag tänker lämna honom, jag sökte lgh och fick en.. När jag berättade för honom att jag gjort slag i saken blev han helt bestört och visade "mycke" känslor, så för en gång skull satte vi oss ner riktigt, vi kom fram till att detta var den bästa lösningen, han blev ledsen för han trodde han skulle förlora barnen.. Men jag kommer aldrig att ta barnen ifrån honom för han är verkligen "världens bästa" pappa... Men känslorna för varann hade svalant, och vi insåg att det inte kommer att bli bättre..

Aldrig trodde jag att jag skulle bli en ensamstående mamma, men det är bättre att separera och själv bli lycklig, för så länge du inte mår bra i ditt förhållande, så gör ju inte ditt barn heller det, nu är jag mycket lyckligare, och jag märker att barnen mår mycket bättre oxå även om det är svårt i början.. och min man och jag ja vi är nu dem bästa vänner man kan va :) och vi älskar våra barn över allt annat...

Jag hoppas allt löser sej, men tänk på att du oxå skall va lycklig!!!

Visserligen har/hade vi inga barn, men mitt beslut hade varit detsamma idag oavsett hur många vi hade varit i familjen.
Vi ligger i skillsmässa och det är ett h*lvete, men när det väl är över så vet jag att vi båda kommer att må så oändligt mycket bättre.
Vi tappade också intresset för varandra och ingen av oss hade någon vilja att hitta tillbaka till intresset heller så...
Jag antar att man bara kan lyssna på sig själv och känna efter, svaret finns där någonstans inom en