Gravid V30 och ska separera,panik!

men usch va hemskt, vad är de som ligger bakom separationen???

kan inte säga att jag vet hur de känns att verkligen gå isär men jag och min man var nära att separera när ja va i v34 efter ett stort gräl och jag vet hur de känns när hela ens framtidsbild bara suddas ut och ersätts av sorg och förtvivlan...   nu ordnade de upp sig och vi är "ok" igen här men ja kommer nog aldrig att glömma hur ledsen och ensam ja kände mig då...

hoppas verkligen att de ordnar sig för er... ingen ska behöva gå igenom sånt här själv...

Vi har haft en ruffigt förflutet med mycket bråk och tjaffs, har gjort ett riktigt ordentligt försök nu när jag är gravid men det funkar inte. Vi faller tillbaka i samma mönster och jag litar inte på honom längre vilket gör mig till en svartsjuk och misstänksam gris. Så jag bär ju självklart skuld i att detta inte fungerar vilket inte gör saken ett dugg mycket bättre.

Vore ju skönare att bara kunna skylla på någon annan.

Jag kan bara tänka på saker som att han kommer träffa en ny. En ny tjej som kommer gosa med mitt barn och jag måste stå bredvid och se detta. När man inte ska ha barn ihop måste man inte vara kvar i den andras liv men vi har inget val nu.
Vi ska ha ett barn ihop och kommer förevigt vara sammanlänkande så jag kan inte ens fly undan smärtan.

Självklart kommer oro in för hur bebisen mår i magen när jag är helt förtvivlad. Var redan deppig innan och nu är det kaos. Jag ska till min BM imorgon så jag får bryta ihop där och kanske få någon kontakt att prata med.

Allt är bara kaos och upp och ner och så fruktansvärt fruktansvärt svårt att hantera.
Det var ju liksom inte såhär det skullle bli.

Ingen som gått igenom samma sak?

Eler jag hoppas ju självklart inte att någon gjort det, för det är vidrigt. Så det kanske är ett bra tecken att inte tråden fylls av svar.

Är också i vecka 30, och var med om det för ca 10 veckor sen. Det är helt fruktansvärt, värsta tänkbara tillfället att bli lämnad under graviditeten. Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, trodde inte jag skulle överleva tiden fram till födseln. Jag har fått mycket stöd av MVC, tex psykologkontakt.
Jag har också vänner och familj, men de kan ju tyvärr inte ersätta honom och den egna familjen vi skulle blivit.
Jag vet inte om jag har några bättre råd än att ta sig igenom det, det enda som är säkert är att det inte kommer vara så här jävligt för alltid, det kommer vända.

om inget funkar mellan er så kanske de e' bäst så - inte för att de gör mindre ont på något sätt men i slutändan så blir man lyckligare .... låter dösliskigt ja vet men tänk ett år framåt, utan gräl bråk och svartsjuka, att stå på egna ben och bara hålla huvet högt - ingen pajkastning och sånt utan bara visa att JA KAN SJÄLV - IN YOUR FACE ... vem vet, ni kanske hittar tillbaks till varann ...

tänk om de här skulle skett om 4-5 mån då du är van att ha hjälp med bebisen och sen helt plötsligt får bära allt själv.. de hade nog varit tuffare - nu har du dom sista 10v kvar att gråta ut, va förbannad och må piss för sen när bebis kommer så har du nån helt annan att fokusera på och han kommer att ha "minskat i värde"...

Sök hjälp hos BVC, MVC, Familjerådgivningen eller något annat organ. Strunta i ev "heder" och "stolthet", det finns inga priciper förutom att det gäller att försöka hålla ihop familjen. Ni är skyldiga ert barn att åtminstone ha försökt. Jag tror att de kan hjälpa er att se på ert förhållande på annat sätt. Kram!