Ni som lämnat en relation/äktenskap pga inget sex - ångrade ni er?

Nej jag ångrar det inte . Vad är alternativet otrohet?

Jag är i samma situation. Jag går och mår illa långa tider eftersom jag känner mig oönskad och oälskad, men hon får all närhet hon behöver från barnen (säger hon) och tycker inte om sex längre. Jag vill inte må konstant illa i väntan på att min sexdrift skall självdö. Men hon vill inte ens hångla eller kyssas.

Vad gör man? Jag fantiserar om att hitta någon annan, mysig tjej (runt 40 nånstans) som vill ha mig (nån gång i månaden i alla fall, men framför allt med lite engagemang och kärlek) och inte bara någon mer i huset som städar och lagar mat. Men samtidigt vill jag inte riva ner det vi har, familj, hem, barn. Vad gör man?

Det tror jag inte är realistiskt för oss. Snarare är det fråga om att hon skall ut och jag skall ta hand om barnen.

Men som du säger låter rätt galet för de flesta också. Det vanligaste är väl ändå delad vårdnad? Säg varannan vecka. Det är verkligen inte "bara att dra", barn och ex har man kvar resten av livet.

Det här är ingen lätt sak. Jag (TS) är kvinna och det är min man som inte vill. Jag mår väldigt dåligt av att situationen är som den är och har genom åren pratat med och förklarat för min man hur jag känner men han vägrar försöka och han vägrar gå i familjerådgivning. Han vägrar också gå till läkare/terapeut för att se om det är något medicinskt/psykologiskt som han kan få hjälp med. Det värsta är inte saknaden av sexet i sig utan det är saknaden av närhet, ömhet och bekräftelse eftersom han inte heller kramar/kysser/gosar med mig. Det senaste året har vi också slutat sova tillsammans. Det här ger mig egentligen ingenting längre och det senaste året har även jag helt slutat ta initiativ till sex eftersom jag inte orkar bli avvisad mer. Samtidigt tycker jag så synd om våra barn och jag vill ha dem hos mig alltid - inte bara varannan vecka. Det känns som om hur jag än gör så blir jag olycklig. Eller är det så att när jag väl tagit beslutet (det är jag som måste ta det - har flera gånger bett honom att ge mig fri men han vägrar) så kommer det att kännas bra? Är inte heller säker på att det är så bra för barnen att se ett kärlekslöst äktenskap på nära håll. Han är en bra och kärleksfull pappa och det är när jag ser hur bra han funkar med barnen som jag blir velig och tveksam. Kanske borde jag stanna för deras skull, Men samtidigt känner jag att jag håller på att gå under själv.

Hej ts!

Jag tycker nog att du har gjort allt du sas kan. Varför ska du stanna i en relation där du aldrig blir bekräftad eller får ngn ömhet? Jag förstår att det inte är en kul eller lätt sak att ta tag i, men du förtjänar ju bättre!

Jag sänder lite styrkekramar, skulle gärna skriva mer, men vår lille son kräver lite uppmärksamhet. :)

Lycka till!!

Men ändå så är det så svårt. Vill inte skiljas från mina kära små barn varannan vecka...

Förstår jag verkligen! Usch, vad svårt.

Jag undrar också hur dessa partners som avvisar i år efter år tänker? Förstår de inte att de sårar oss? Förstår de inte att de riskerar sina äktenskap?
Och framförallt: varför blev min man vansinnig av svartsjuka tidigare i år när han fått för sig (vilket inte var sant) att jag haft sex med en arbetskamrat? Om han nu absolut inte vill med mig varför är han då så svartsjuk? Jag får det inte att gå ihop.

Ja, nu är det väl lite kontroversiellt, men man kanske skulle kunna fråga sin sextrötta partner om det är okej med en älskare? Inte för att jag någonsin varit i den situationen, tack och lov.

Jag har frågat det och det är INTE ok för min man.