vart vänder jag mig för att få ett vårdintyg för tvångsinläggning på psyk?

Svar till Lismonia:

Du ska ringa till psykiatriska akutmottagningen på sjukhuset.

Alla legitimerade  läkare i offentlig och privat tjänst kan skriva ett vårdintyg  om kriterierna för detta intyg uppfylls kortfattat
1. Allvarlig psykisk störning eller sjukdom
2. I behov av vård 24h/d
3. Den sjukemotsätter sig vård eller är så sjuk att han/hon ej kan ta ett korrekt beslut

Därefter skall en psykiater i allmän tjänst inom 24h efter att personen kommit till sjukhusinrättning  paragraf 6b pröva vårdintyget och i så fall godkänna det dvs tvångsvård ok alternativt avskriva vårdintyget.

Med andra ord husläkare, läkare på sjukhus kan efter bedömning skriva vårdintyg. Intyget kan skrivas på sjukhus vårdcentral i hemmet etc 

Så jag kan alltså tex ringa vårdcentralen och  fråga ifall dem har möjlighet att skicka hem en läkare?

Men alltså menar du för någon annan?? Ta med personen till psykakuten eller ring polis om det är något väldigt allvarligt. Vårdcentralen kan inte skicka en psykiater utan de skickar nog bara vanliga husläkare.

Ok glöm vad jag sa om att de inte kan skicka psykiater, det behövs ju inte, det är bara det att vårdintyget måste GODKÄNNAS av en överläkare men det kommer ju sen.

Hejsan!

Håller nu på att leta efter olika tråd om tvångsinläggning.

Jag eller, egentligen en familjemedlem, har en allvarlig situation hemma med sin son. Och vi vet inte vem vi ska vända oss (läkare, psyk..?) och huruvida lätt det blir att få tvångsinläggnings intyg.

Använder mig av samma text jag lagt ut i en annan diskussion här på familjeliv. Här kommer min berättelse:

Vill helst inte lägga ut några riktiga namn, så situationen är känslig och inblandad person vill nog inte att sådan info skall komma ut.

Detta gäller en viss kvinna, kan kalla henna "Susanne". Susanne är 50+ och har en son som har blivit myndig för ett år sedan. Vi kallar honom "Anton". Anton har Asperger Syndrom. Här kommer en liten beskrivning på hur han är:

Anton river sin kropp, framförallt huvud, ansikte inkluderad, även i sömnen, så han har många sår då och då. Han får utbrott, då han kastar saker runt omkring sig, river och slå sönder både i sitt eget rum och resten av hemmet. Det kan gälla vad som helst, som bord, kläder, ljustackar, tallrikar mm. Han vill inte laga sin egen mat, tvätta sina kläder eller städa. När Anton ska bada, måste hans mamma skura badkaret med rengörande medel  Detta gäller varje gång han badar, som han gör numera upp till 2 ggr om dagen (han började gå en runda i skogen och/eller cykla på motion cykeln och då måste han bada direkt efter). Han blir då så klart förbannad när saker och ting inte går som han vill (det är i för sig typiskt för AS att ens värld "rasar" då något blir fel). MEN, detta låter han gå ut på sin mamma. Han skriker på henne (inte slår, iaf vad vi vet). Vissa dagar sitter hon endast på sitt rum, för att stämningen är "laddad" som hon kallar det. Ibland vågar hon knappt tala i telefon, och börjar viska, eller säga att hon måste lägga på pga av den där stämningen. Hon har inte möjlighet att titta klart på något program ifall Anton får för sig att han vill se något.

Anton vägrar ta sin medicin. Den har han haft på recept sedan han var barn, men har inte velat ta det, inte ens som liten. Han talar ständigt om att han vill dö och får sådana utbrott också, då det är det han skriker om eller gråter över. Jag personligen tror inte alls på att han faktiskt skulle ta livet av sig.

Susanne mår dåligt. Hon har varit sjukskriven i ett halv år. Måste tillägga att hon lider av en konstant depression och socialfobi, och  har tagit medicin mot det sedan hon var i 20-års åldern. Hon får panik bara hon ska köra bil, som hon gör iaf, då det inte finns något annat val, och för att hon föredrar att kämpa än låta sig knäckas av sin sjukdom. Hennes jobb är väldigt socialt, så det tillför en hel del kamp det med. Allt detta ta så klart mycket kraft på henne. Men när hon kommer hem, så blir det ingen avkoppling. Man märker tydligt på henne att hon blir bara sämre och sämre. Anton vägrar ha personlig assistent, och det enda han gör är att besöka sin psykolog nästa en gång i veckan. Då måste Susanne ta ledigt från jobbet och köra honom, då färdtjänst är inget Anton vill använda sig av. Varken jag eller hennes andra son (vi kallar honom "André"), vet inte vad vi ska kunna göra. När Anton får för brutala utbrott, brukar Susanne ringa André och be honom att komma över. André är lite större än Anton (båda är långa och rejält benstomme), så Anton är tvungen att vissa lite respekt för sin bror, då han även i sitt utbrott förstår att brodern är starkare. Anton har försök att gå på sin bror, men André satte sin lillebror på plats utan att behöva ta till våld. Detta hade inte valet fallet om Andrén skulle vara mindre till kroppen än Anton. Anton kan vara väldigt aggressiv. Rädsla är det enda som stoppar honom.  Det är just det som gör mig orolig, då Susanne är inte alls stor... och jag tror inte en sekund på att hon berättar allt för oss om vad som pågår där hemma...

Hon börjar tina bort. Det ser man på henne. Hon har tagit han om och kämpat med Anton i drygt 19 år, och nu håller det på att ta koll på henne. Det finns ingen pappa med i bilden. Han svarar knappt i telefon eller på sms, trots att han är förtidspensionerad och bor 7 min gångavstånd ifrån Anton och Susanne. Och den fakta gör Anton ännu mera ledsen och förbannad. Något som han låter gå ut över mamma istället för sin far.

VI vet inte vad vi ska göra. Susanne orkar inte ta tag i detta längre. Jag försökte ta upp "tvångsinläggning" men henne, men vet ju inte ens själv hur något sånt skulle gå till...

Är det någon som har några råd? Vad finns det att göra? Hur kan vi nå Susanne, så hon ens förstår att Anton behöver vård utanför hemmet? Det gör ont i oss att se hur hon knäcks dag för dag... Vem ska vi ta kontakt med för att Anton ska kunna tvångsinläggas?

Tacksam för alla svar.