Rädd för mina konstiga beteenden

Hej! Jag vet inte riktigt vad jag ska börja med men jag har en liten son på snart fem månader och allt har gått bra med honom.
      
Det var för ungefär tre veckor sedan det hände något märkligt som jag skäms över. Jag kände att jag mådde väldigt bra nästan att jag var hyperaktiv och hade väldigt bra självförtroende och så helt plötsligt stod jag och typ kastade min lille son upp i luften, alltså inte så jag brukar som han tycker är kul utan mer våldsamt så han skrek och jag var ju inte arg på honom han var ju glad och jag var på jätte topp.Jag tog ner honom och tröstade honom och var nästan lite rädd för mig själv.

Jag var fortfarande väldigt uppåt den veckan och drog igång med en massa projekt som nu senare är jobbigt att fullfölja.(bla en stor 25 års fest med min lille son som jag ammar) Jag var väldigt irriterad med och sparkade til min hund som låg ivägen ganska hårt. Jag skulle aldrig skada mitt barn eller hund med avsikt de är ju min familj har ju aldrig gjort det förut heller. Jag brukar ju vara världens lugnaste och inte brusa upp så lätt. Men nu liksom störde jag mig på att allt gick så sakta och att vissa var ivägen för mig.

 Jag berättade för min sambo som stöttar mig och är väldigt omtänksam och klok och han märkte att jag var uppåt men tyckte det var bra och att jag överdrev lite och att det säkert inte var så farligt det där som hände. Han påpekade bara att jag pratade så intensivt så att han inte förstod ibland och att jag glömde saker just då som jag inte brukar glömma men att jag säkert bara sovit dåligt och erbjöd sig att sitta uppe hela natten så jag verkligen fick sova ut. 

 Det har varit så här en gång för längessen när jag var tillsammans med mitt ex och jag dansade på bordet och kastar iväg bollen när vi spelar golf och slösade pengar och en massa konstiga saker jag inte brukar göra normalt. Men jag tänkte inte så mycket på det just då utan bara att jag var ovanligt glad och rastlös så jag la det bakom mig och gick vidare.

Drog på mig en massa projekt då med och började jobba natt som jag inte orkade och därmed kom den där depressionen.

Nu har jag gått hos en personlig coach i något år som hjälpt mig med min dåliga självkänsla som jag haft sen mobbningen i småskolan. Det har hjälpt mig bra.

Jag har inte berättat för honom om denna händelsen just för att min sambo sa att jag inte behövde oroa mig . Jag mår ganska bra just nu förutom att jag har väldig ångest ibland och jag vet inte varför riktigt.

 Jag har funderat mycket och är rädd att jag ska bli så igen, ja vad som nu hände.

Vad tror du att jag ska göra? Är ju onödigt att gå och tänka på detta.

Hälsningar en  förvirrad tjej