trött på oskälvständigt och grinigt bonusbarn

Jag har en tioårig "bonus" (ibland borde det heta "Minus") som inte ens skär maten själv. Borstar inte håret själv, tar inte fram kläder själv, kan inte duscha själv osv, osv. Skriker och bråkar och är otrevlig som bara den mesta delen av tiden. Jag får ont i magen när det närmar sig den dag barnet ska komma till oss för jag vet att nu väntar flera dagar med bråk och krångligheter. Så fort man försöker prata så får man bara otrevliga, snäsiga svar och svordomar (nu senast blev jag kallad jävla hora när barnet skulle duscha...)
Jag har känt barnet i några år nu, det har varit likadant hela tiden och jag börjar ge upp hoppet om att det någonsin ska bli annorlunda innan barnet är vuxet och flyttar hemifrån.

Jag tycker inte att det låter så farligt för att vara en 5:åring. Min egen dotter (4,5 år) är likadan. Inte hela tiden, men i perioder.
Barnen vill vara en egen person och bestämma över sig själva, därför blir det konflikter ang kläder etc.
Min dotter har alltid haft problem med kläder som sitter korvigt och knöligt, och det blir ett jäkla liv om de gör det. Hon vill också ofta att någon leker med henne, men det betyder inte att hon inte kan sysselsätta sig, utan att hon tycker att det är mysigt att någon umgås med henne, och delar hennes lek.
Jag kan ju lägga till att jag också är bonusmamma till två äldre barn, så jag vet vad det innebär att ha bonusbarn och att det kan vara jobbigt ibland, men jag tycker att det du beskriver är bara ett vanligt barns beteende.

Hur länge har ni varit ihop?

Min sambos barn var typ likadant. Kunde inte göra nånting själv, var grymt otacksam, bla bla bla.. typ precis det du skriver om. Mitt bonus barn var dock 6 år när vi träffades.
Nu är han 8 år. Och det går framåt.

Om jag ska vara hård är det ju min sambos fel att hans barn är så här. Barnet fick saker
när som helst, utan anledning, och pappan gjorde typ allt åt han så han lärde sig aldrig.
Så när jag kom in i bilden började jag ifrågasätta va fan han smörade sin 6 årings macka för.
Kan han inte själv?!... Så min sambo började sluta med det mesta. Och pojken fick ta över.
Med viss protest så klart, men det var smöra mackan själv eller ät inte...

Och pojken var också dåligt på att leka själv. I ett rum med tusen olika leksaker kunde han inte komma på något att göra, Dels för att han fick se på tv rätt obehindrat förr, vilket jag inte tyckte var rätt. Och vi ändrade det till en timme per dag, efter middag. Och nu är det problemet helt borta. Han ser aldrig på tv längre, kanske en timme i veckan. Och leker hela dagarna. Han behövde bara ett tag på sig att få igång fantasin. =)

Min sambo var ju för snäll med sitt barn för han ville nog så gärna att han(barnet) skulle gilla att komma till pappa. Och tycka pappa var kul, så han blev barnet kompis typ, orkade inte ta bråken och stå på sig ang regler så han förlorande tyvärr rätt mycket respekt mot sin son. Som såg pappa som en kompis, (har själv sagt att han ser på pappa på det viset) men nu har det ju som sagt ändrats. Men vi är inte riktigt framme vid målet än. Vi jobbar på, än knyter pojken inte skorna utan tårar över att han inte kan. nu är han ju 8 år!

Nu kanske jag låter som nån surtant som tvingar min sambo förbjuda sin son saker, men så funkade det inte riktigt. Jag började diskutera med han om hur vi ska få hans son att bli bättre på saker och ting, och börja få bättre självförtroende tex. Och sluta vara så bortskämd. Och vi kommer fram till lösningar tillsammans som vi båda kan stå för. Och jag står ofta bakom min sambo (inte bokstavligt) för att han har fortfarande svårt att verkligen stå för vad han har besämt och låta barnet göra som han vill. Det är viktigt att vara konsekvent när man kommit fram till nya regler.

Men men.. lycka till med allt.

Jag kan inte säga något om barnet, men däremot märks det på hur du skriver att du själv har en problematik som du måste jobba med.

När man tittar på dina ordval så ser man att det finns en massa bakomliggande aggression, som är helt oproportionerlig, och som du i grunden själv måste ta ansvar för.

Barn är jobbiga ibland, alla barn, men du som vuxen måste lära dig att ta det utan att det skapar såna reaktioner hos dig.

Några exempel på dina ordval:

"blir tokig", "otacksam", "gnäll", "skär i mina öron", "daltande", "vedervärdigt", "ett enda dugg", "gaaaaaah", "heeeela tiden", "styra upp", "söndercurlade", "får spel på allt gnäll för minsta lilla", "olidligt", "herregud"

Det är faktiskt inte rimligt att du som vuxen låter dig påverkas på ett sånt sätt, oavsett hur "jobbigt" barnet är.

Mitt förslag är att du och pappan tar en paus i er relation och att du tar dig en rejäl funderare på om du är mogen att ha en relation med någon som har barn, och att du sen börjar jobba på dina egna reaktionsmönster.

Känner igen problemet delvis.
Och håller med om vad vissa skrivit om att det handlar om curlade barn.
Min sambo curlade sin äldsta till bristningsgränsen.
Han gjorde allt åt henne och  hon fick alltid sin vilja igenom. Hon har varit på gränsen till att bli en bortskämd skitunge som skriker mest hela tiden.
Medans lillebror som inte fått samma utrymme att bli curlad, för tiden har inte funnits, klarar sig galant och är en självständig liten kille som sällan gnäller mer än vanligt trots.

sambon har dock insett nu, med lite pikar från mig får jag väl erkänna, att han inte kan;
1: behandla barnen så olika, även om det inte är av brist på kärlek utan för att äldsta barnet kräver så mycket.
2: "skapa" en tjej som beter sig illa och skriker så fort hon inte får som hon vill.

Jag tror det har med dåligt samvete att göra.
föräldrar som har dåligt samvete för att dom inte lyckats hålla ihop kärnfamiljen, och sen överkompenserar så till den grad att det blir fel i andra änden.

Nu, 1,5 år efter att jag kommit in i bilden är dottern mycket mer lugn och harmonisk.
Det blir fortfarande utbrott lite för ofta, men Rom byggdes inte på en dag.
Det som är viktigt att komma ihåg, och påminna sig om när tålamodet tryter, är ju att det inte är barnets "fel".
Det är föräldrarna som uppfostrar.

Skulle en man ha sagt så om sin flickväns barn så så skulle han bli sågad vid fotknölarna och kvinnan skulle fått rådet att kasta ut honom.

Men TS beteende får sympatier. Konstigt.