Min syster har svikit mig... känner mig så sårad!!! Fler därute med nära släktingar som har gjort det?

Ja, exakt samma här. själv skulle jag alltid försvara min syster inför alla, i alla fall framtill jag insåg hur hon svikit mig. Nu är jag bara sårad och har ingen alls kontakt med henne. Hon har betett sig uselt. Hon är min 5 år yngre syster.

samma här... jag tog alltid hennes parti och ställde upp till 100 %. Men när jag sa åt henne då helt plötsligt försvann hon...

Jag har en farmor som alltid ställde upp för mig ( jag va hennes allt)

Sen gick min farfar bort ganska hastigt detta va ju självklart jobbigt för alla i familjen!!! efter detta vände min farmor hela familjen ryggen för ingen av oss va ju värda något, och jag hade "bara utnyttjat min farfar medans han levde" hon vände alltså sina 4 barn och 9 barnbarn ryggen. Även min farfars sista önskan struntade hon i.

Det har hänt att hon försökt ringa nu 3 år senare men hon blånekar allt som hänt och skyller på att det va alla andra som struntat i henne. Allvarligt jag klarar inte av henne längre även att jag ibland får dåligt samvete av att veta att hon är helt ensam där hon bor nu.

Måste bara hälsa dig Välkommen i klubben! Tyvärr...

Har en syster som jag tyvärr måste sagt ifrån bekantskapen med,nu är det drygt 2år sen...hon baktalade och bara spred en massa lögner,så en sån energi tjuv klarar jag mig utan...tyvärr får då även syskonbarnen stryka med,har inte ens träffat hennes minsting som nyligt fyllde 2år...tragiskt med så sant...

Ja verkligen tragiskt. i mitt fall så ringde mitt ex upp min syster bakom min rygg och sa en massa lögner så ställde hon sig på hans sida, verkligen tragiskt att inte ens ringa sin syster och prata med henne. så ärligt talat tycker jag att min lillasyster är en idiot, och ja hon har också barn, som jag inte träffat på många år nu. skulle min systers ex ringa mig och snacka skit om min syster så skulle jag be honom dra och sen skulle jag på en gång ringa mkin syter och prata med henne, innan dcet här skulle jag ha försvarat henne inför alla. INTE längre.

Alltså jag får verkligen dåligt samvete när jag tänker på min farmor som sitter ensam i sin lägenhet, men sen så fort jag tänker på hur hon blånekar allt i telefonen och inte ens kan be om ursäkt för allt sårande så blir jag bara arg.

Och helt ärligt såhär i efterhand så kan jag verkligen inte sakna henne. När jag tänker efter så har hon alltid varit avundsjuk, missunnsam, negativ, och inte gett mig särskilt mycket faktiskt även om jag när vi umgicks tyckte om henne.

så,,,, det finns inte mycket att sakna.

Ja, det är ju för att du känner med andra, gör hon det när hon gjort så? nä vissa måste3 man bara välja bort föfr att klara sitt hjärta.

Samma här, min lillasyster har nog sagt upp kontakten... Vi träffades på mitt incinativ för ett år sen, annars på släkt middagar men då pratar hon inte med mig... jag har försökt att ha någon typ av relation till/med henne i många år men hon har aldrig accepterat mig eller vår mor som vi är. Vi är skit i hennes ögon.

Förut saknade jag henne, och kände mig sårad, nu har jag kommit över henne....

Men samtidigt som hon vände ryggen till mig så blev hon polare med min FD bästa kompis som jag dumpa med råge...så nu har dom något att prata om...

det är samma här..du är inte ensam.

Ja, min familj "gjorde slut" när jag var sjuk och behövde hjälp som bäst.

Det är väl indirekt utrett nu, för jag är ju frisk och då är de tillbaka. Men känns inte som att jag litar på dem helt och fullt. Men det är min familj och JAG sviker dem inte för att de gjorde fel. Däremot litar jag inte på dem helt alla gånger.

*Ibland visar sig ens när och kära inte va nåt att ha. Lider med er alla. Hoppas att ni har de vänner ni förtjänar som ställer upp.

Här är det ungefär samma, har en mormor som alltid ställde upp, jag var hennes allt... en dag får hon helt utan anledning för sig att jag utnyttjat henne under alla år, att jag är en elak människa som aldrig hjälper någon... hur mycket som helst hävde hon ur sig, och allt är fel! När jag berättade allt jag hjälpt till med så sa hon att så var det inte och det har jag inte gjort.
Efter det så slutade jag hjälpa till och vi har inte alls knappt någon kontakt, jag bodde hos henne som liten, det var hon som var som min mamma men som i en handvändning vände allt och jag står fortfarande som ett frågetecken.
Sen så glömmer hon vad hon sagt och blir skitsur om man säger att hon faktiskt sagt de som hon säger... och hävdar bestämt att så har minsann hon aldrig sagt.

Beklagar sig över att hennes väninnor får saker av sina barnbarn som tvapparater och grejjer, vad bra att de barnbarnen har ekonomi till det då kan jag säga, klart det är lätt att ge bort saker till någon om man har råd. Hon verkar tycka så synd om sig själv för att jag inte kan ge henne saker (som att jag ens skulle vilja så som hon betett/beter sig) men faktum är att hon vet att jag gått på soc, att jag nu har lägsta fp... även om jag skulle vilja så har jag inte råd då jag knappt får det att gå runt själv. Men det är klart det är mest synd om henne och jag är sååååå elak.

Jag var enligt henne elak mot mitt första barn för att jag skaffade ett barn till, för att han fick ett syskon, det var jätte elakt mot den stora pojken. Den stora pojken avgudar sin lillebror och de kommer otroligt bra överens, men det vill hon inte höra på utan det är så synd att han fått ett syskon.

när jag fick stora pojken var hon den första jag ringde och berättade för, när jag fick andra fick hon veta på omvägar.
Jag sitter mest och funderar över vad 17 det är som slagit slint.

Tycker att de är mycket att ha ändå, men kanske inte alltid när det krisar. Jag är märkligt icke-långsint ibland. Var väl lite jobbig jag också, kan jag tro...

...Jag kommer då aldrig att förlåta min syster... för när vårt barn blev sjukt,då vi inte viste om barnet hade cancer eller ej,så gick min sk. syster ut via internet och önskade att det var cancer vårt barn hade...förlåter aldrig aldrig detta!  Hemska människa och så går hon och vänder på allt till SIN fördel mm...burr,nä henne klarar jag mig utan!

vad hemskt!!!!! det förstår jag verkligen!! hoppas ert barn mår bra nu!!!! kram

Tack! Jodå,barnet är under behandlig,så det ska väl om vi har tur bli friskt! 
Men tänk att önska livet av ett litet barn,barnet var 1år då det blev sjukt...burr...

Jag har blivit sviken av många familjemedlemmar...så jag har i stort sett ingen familj kvar. Beror på att jag är utanför familjegrenarna då jag inte växt upp med föräldrarna utan med morföräldrarna. Jag såg mostrarna som syskon när jag var barn men de inte mig. De hör aldrgi av sig och jag slutade höra av mig till dem till slut då fick noll respons. Min mormor är den jag har. Mamma tog livet av sig. Pappa hör av sig ibland men jag mer till honom. Jag har pratat med honom om detta då jag blir så ledsen av att ibland få vara med i hans nya kärnfamilj jag inte var välkommen till som barn nu som vuxen. Känns för sent och som att de inte gillar mig, bara som jag får vara med på nåder - vi är ju totalt olika för har ingen bakgrund samma och de förstår inte mina sår av vad mamma gjorde och vad som hände sedan. Så, den enda som ringer mig ibland är min mormor.

Jag funderar ibland på om jag gjort nog, om jag borde "jaga" dem mer. Men jag har verkligen försökt förklara hur jag vill de ska höra av sig till mig att de ska anpassa umgänget lite till mig och min familj också - men är som det blir för jobbigt vara med mig då, jag är helt enkelt inte alls viktig för dem för de har annan familj som räknas högre än vad jag gör. Är bara jag som blir ensam.