Mitt barn är så ensamt
Vi bor i en invandrar förort till Göteborg men vi är helsvenskar.
Vi bor här för att vi har dålig ekonomi och har inte råd att bo någonannastans. Vi trivs ok. Vi har en 6 årig pojke och en 3 månaders baby. Jag lider av social fobi och har svårt att ta mig ut och skaffa vänner IRL. DET lider min son av...
På dagis är han det enda svenska barnet inte bara på sin avd utan på HELA dagiset. Fröknarna är helt underbara och vår son har inte märkt nått alls av att han är den ende svensken där. MEN ingen vill leka med min son efter dagis...jo barnen vill nog men inte deras mammor och pappor. Jag är inte det minsta rasistisk och har bett många gånger att vår son ska få leka med deras barn efter dagis och på helgerna. Men det är som de redan bestämmt att jag och min man är rasister för de totall ignorerar mig eller låsas inte förstå svenska...eller engelska.
I dag var dagis stängt och han var hemma med mig som är mammaledig. (Min man jobbar eftermiddag/kväll).
Sonen var ut massor med gånger på gården och försökte få vara med och leka...spela boll och annat de andra barnen gör på gården. Men han får aldrig vara med.
De säger - stick i väg på bruten svenska. Sonen kommer in och gråter. Vår son är aldrig elak, han är dock lillgammal så som många ensama barn kan bli. Han är inte alls van vid deras hårda sätt och blir ledsen och sårad lätt. Det tycker de andra barnen är roligt.
På fredag stänger dagis för sommaren och vår son kommer vara helt ensam hela sommaren (6 veckor) innan skolan börjar i aug, han börjar "nollan".
Jag står inte ut, han sover nu, somnade helt utmattat, grät sig till söms....grät till mig att ingen tycker om honom och ingen vill leka med honom.
HERREGUD vad ska jag göra??
Jag är den som gråter nu, mina skuldkänslor vet inget stopp.
Allt det här är mitt fel, mina skulder (och min mans) gör att vi måste bo här.
Min fobi som gör att jag har så svårt att få vänner. Jag har inga alls.
Vi har inte mycket till övrig familj och släkt och de vi har bor långt härifrån.
Min son fyller år på söndag och inte en enda kompis har han som kan komma.
Jag försöker kompensera med leksaker när vi har råd, filmer...egen dator osv....men jag vet att inget kan ersätta en lek-kamrat när man är 6 år (på söndag).
Jag mår så dåligt och vet bara inte vad jag ska göra.
Han är ensam...jämt.
Hur ska jag kunna stå ut med att se mitt barn må så här, vad ska jag göra.
Jag känner mig så låst, jag vet inte hur man ens gör.
Ingen öppna förskolan är ju ens öppen nu på sommaren, kyrkan är ju också sommarstängd.
Jag behöver hjälp.....råd..ideér....snälla är det nån som kan hjälpa mig?
