Varit gift med kvinna som blivit narcissist - hon hindrar att jag talar med sonen och vill bestämma tider

Med största sannolikhet så har hon inte "blivit"  narcissist utan det är något som hon varit hela tiden. Saken är bara den att ju närmre man kommer de här personerna desto mer dras man in i deras nät. Och det tar ett tag innan man vaknar upp och inser hur sjukt allting är.
Bra att du har gjort det!

Sen är det så att narcissism tyvärr inte är som en sjukdom som man kan bota. Personer som är narcissiter har helt enkelt inte förmåga att se på världen och handla på ett normalt sätt. Det bara är så och det bästa man kan göra är att försöka inse det och leva med det. Det är inte lätt!
Min fd man är också narcissist.
På den sida som du länkar till finns länkar till dels min blogg

www.gondul.blogg.se

och dels till en diskussionstråd som jag har startat på Amelias forum

http://www.amelia.se/forum/view-message.xml?message_id=11553

Lite lustigt är det, för mina barn är 15, 12 och 9, precis som dina.
Och det finns både kvinnor och män som är narcissister.

Hör av dig om du vill - jag vet precis hur det är.

Ja, jag kan se att negativa sidor funnits även förr, även om det inte varit i en sådan total omfattning.
Skillnaden ligger i tid, i att hon förr haft utbrott så har det varat en viss tid och senare kunnat vara lugn och t o m snäll. I början kunde det gå 1-2 månader mellan att det blev gräl, ofta efter att jag sa ifrån om de saker hon bestämde. Kanske jag utan att tänka på det anpassade mig däremellan omedvetet, ("normalisering"?).

Men det är inte lätt att förstå, hur hon i sig kunnat visa helt varma sidor, som jag ens nu inte kan säga var annat, men det blev mer inblandat med det negativa. Det går inte att begripa riktigt. Men jag tycker synd om henne, hon kan inte vara lycklig i sitt inre, där finns en osäker personlighet med rädsla som inte kommer fram.

Jag har ibland känt som en nöd, att jag önskat som att "någon" varit bredvid mig när jag haft ångest och mått dåligt kring detta, också pga den ensamhet som det gett. Oj nu slumrade jag till, satt och blundade och tänkte.

Jag kan inte förstå hur länge det kommer att sitta i. Kan inte begripa hur jag ska kunna.. ha något "annat".. sen..
Det känns fast i det gamla.

Med mitt ex var det så att allt var ok (i alla fall någorlunda) så länge som han fick som han ville. Och när man är tillsammans med dom så försöker man att kompromissa så mycket man kan. Dels för att man tycker att det ska vara så att man ger och tar och dels för att man inte vill att dom ska "flippa ut "helt. Det negativa är att till slut blir det så att man kompromissar mer och mer med sin egen person. För min egen del kan jag säga att till slut inte visste vem jag var. Jag hade sålt mig själv totalt för att försöka hålla ihop familjen och föra att det inte skulle bli "knas" av alltihop, Men när man vaknar upp så kan maninte kompromissa med vad som helst längre. Inte så att man mår dåligt av det - och då drar nacissisten igång värre. Så det kan se ut som att problematiken dyker upp eller stegras då, men sanningen är att den har funnits där hela tiden.

Man ifrågasätter sig själv mycket i ett sånt här förhållande. "Vad är det jag gör fel? Vad kan jag göra annorlunda? Varför är h*n aldrig nöjd?" Men det är inte fel på dig - det är dom som inte klarar av att vara socialt kompetenta. Sen kan dom vara hur trevliga och sociala som helst utåt sett... men om man kommer för nära eller om man går emot dom - BOM!

Det är nu sex år sen som jag skilde mig från mitt ex. Jag har pratat med terapeut länge och även ätit lugnande för att kunna gå vidare. Det blir lättare, men det går aldrig över. Jag kallar det för att ha  "blåmärken i själen".
Han har visserligen gift om sig, men han ger inte upp. Han har anmält mig till både soc och polis (vilket han inte kom någon vart med) och vill hela tiden se till att jag ska trycks ner i skorna på olika vis. Det är helt enkelt ett makt- och kontrollbehov som en narcissist har.

Det viktigaste man kan göra är att se till att man blir bättre på att hantera en sån här person, för man kan som sagt inte ändra dom.

Det handlar mycket riktigt som Kajee skriver om att lära sig att agera istället för att reagera och att lära sig hantera situationen. "Det är inte hur man har det utan hur man tar det...." Supertufft? alla gånger! Kommer det bli bättre? förhoppningsvis men det blir inte bra, och det tar tid.

På sidan http://www.narcissism.se/ finns även en "Överlevnadsmanual" http://vuxnabarn.narcissism.nu/blog/reloaded/2008/overlevnadsmanual/

...och där finns bl a även denna i högerspalten (del 7 av 16)
menwhoareabused.com - mean sweet cykle (engelska
men lika giltiga för kvinnor som för män

">

 

Hang in there!
(du med Kajee!)

Hoppas ni som sätter diagnoser på era före dettor är läkare och har befogenhet att sätta en diagnos...

Bara för att man läst på nätet och tycker någon stämmer in på en diagnos kan det vara långt ifrån sanningen.
Narcissism är en personlighetstörning och som alla andra personlighetstörningar så ligger dessa ganska nära till hands med hur en normnal person beter sig. En del kan dessuto bete sig som skitstövlar mot en person utan att uppfattas som elak eller narcisstst av resten av värdlen. En del personer får dessutom en del att visa sina värsta sidor utan att ha en diagnos

@Psykologen

Det är inte värre än att man svänger sig med diagnosen alkoholism och det är t o m klassat som en sjukdom av de flesta, inte "bara" en störning. Men visst, man kan fortsätta hyssj hyssja, eller varför inte göra som vissa skylla dylikt beteende på kön (dessa narcissistiska individer övergår ibland från psyksisk till fysisk misshandel).

Så då kallar vi det för Energitjuvar istället (den boken rekommenderas också) så behöver inte psykologer och andra bli upprörda :) Bara vi vet vad vi talar om utan att behöva räkna upp alla deras beteenden och handlingar varje gång vi behöver ventilera det helvete som det kan vara att behöva ha med dessa individer att göra.  

Det handlar inte om att hyssa...En alkoholist eller en drogmissburkare som man ser på nära håll ser man tydligt vad den personen gör, en personlighetsörning ser man inte lika tydligt.

Dessutom är det lätt att som ledsen/arg/besviken anhörig vilja ha ett svar och ggogla och finna ett svar man själv tycker passar för att själv få en helhet på varför saker och ting är/bleb som de blev, det innebär inte att personen i verkligen skulle få diagnosen av en kunnig lekman.

Att behöva vetilera när någon man tycker om beter sig illa, sårar eller gör en ledsen är en sak, en annan att sätta en diagnos/sjukdom på personen som man själv inte alls är kunnig nog att bedöma.

Tittar man på personlighetstörningar ser man själv att både en själv och andra i ens omgivning fyller många kriterier, ednast en utbildad kunnig ser var gränsen går och kan avgöra och utreda om personen lider av en sjukdom personlighetstörning eller inte

Varför skilde ni er?
Menar, det är möjligt att hon är en narcissistisk trailer-trash, men vad har du för del i det hela?
När man läser det du skrivit verkar du inte heller psykiskt på topp så att säga.
Människor beter sig oftast illa mot andra för att dom kan det.

Visst är det att leka lite amatörpsykolog. Men i det sammanhanget kan sägas att inte heller alla psykologer är överens om en diagnos alla gånger. För mig är det här ett sätt att hantera mitt ex utifrån de erfarenheter jag har och den information jag har fått av terapeuter/psykologer som har träffat både mig och exet..

I mitt fall har jag tillsammans med exet gått i terapi i flera omgångar för att försöka lösa problematiken som finns oss emellan. Jag anser att man i en sån situation får blotta sig totalt för att kunna komma till botten med problemen, vilket jag också gjorde. Mitt ex gjorde ingenting utan att vräka över all skuld på mig, vilket också terapeuter och psykologer försökte förklara för honom inte är en framkomlig väg. Det har alltid slutat med att exet rent fysiskt rest sig upp och lämnat rummet/samtalet. Därefter vägrat återvända till samma person igen. Terapeuterna/psykologerna (fyra stycken) har alla oberoende av varandra då (efteråt) försökt förklara för mig att de tror att det är åt det narcissistiska hållet "det lutar". Därutöver har en gemensam vän till mig och exet som är en mycket välrenommerad psykolog uttalat samma sak efter att ha sett exets agerande på nära håll (och inte efter vad jag har sagt/berättat). Visst är det inte en fullständig diagnos, men för mig är fem oberoende opartiska terapeuter/psykologer ganska starka argument för att misstänka att det dom säger stämmer. Att han själv skulle ta initiativet till att reda ut varför han är som han är (och sedan visa upp diagnosen för mig) lär ju inte hända, eller hur?!?
Naturligtvis har jag googlat och försökt ta reda på mer i en sån situation. Tipset om hemsidan nacissism.se fick jag av en av de ovanstående personerna. Det handlar inte om några enstaka punkter på listan som finns där utan det är i stort sett samtliga punkter som går att se hos mitt ex.

Jag anser att det är bättre att försöka organisera och försöka förstå min verklighet än att låta honom styra mitt liv efter sina nycker. Jag har svårt att förstå din eventuella oro för att jag (eller någon annan) "ställer diagnos" på mitt ex. Det tycker jag är minimal problematik jämfört med vad han faktiskt utsatte (och fortfarande utsätter) mig för. Man kan hävda att jag vrider på sanningen och/eller att min sanning är subjektiv och naturligtvis är den det. Ingen äger en absolut sanning. Men det förändrar egentligen inte det jag har upplevt. Det har krävt lång tid för mig att överhuvudtaget kunna erkänna för mig själv allt som hände verkligen gjorde det och jag har ingen anledning att ljuga eller försköna sanningen. Den är illa nog utan att diskutera samtliga detaljer egentligen.
Värre vore faktiskt att han är fullständigt normal och ändå beter sig som han gör.

Kallar du det jag har upplevt för inbillning eller ett sätt att hantera att jag på något vis blivit sårad av omständigheterna så tar jag det som en personlig förplämpning. Jag har inte l"edsen/arg/besviken" - jag är förbaskat glad över att det "blev som det blev", att jag lyckades ta mig ur ett så destruktivt och rent av livsfarligt förhållande. Jag har blivit psykiskt och fysiskt misshandlad av mitt ex och jag flydde därifrån. Sex år efter skilsmässan så har det inte upphört.

Jag anser att man pratar för lite om det här öppet i samhället. Om någon får brutna armar eller stora blåmärken på kroppen på grund av fysisk misshandel så tar man avstånd (helt naturligt och fullständigt rätt). Om det istället handlar om blåmärken i själen/psykisk misshandel - då är det naturliga och normala personlighetsdrag som överdrivs av den som "påstår" sig vara misshandlad.
Sånt resonemang gör mig enbart rejält arg och djupt besviken.

Och en del av den narcissistiska personligheten är tyvärr att de har förmåga att socialt dupera sin omgivning, vilket går alldeles utmärkt såvida du inte kommer för nära inpå individen i fråga eller går emot denne/a.
Jag önskar att jag inte upplevt detta. Jag önskar att jag kunde säga att det mitt ex gör faller innanför det vi kallar för "normalt".
Om jag fick välja skulle jag bara få vara ifred utan hans vansinnigheter. Det handlar inte om att jag är "besviken på att det blev som det blev". Det handlar om att jag vill leva mitt eget och ett normalt liv. Inte enligt hans makt- och kontrollbehov.

Då borde du veta att med just narcissister kan det vara svårt att ställa en diagnos för en psykiatriker. Det är främst de i den närmsta omgivningen som ser hur personen verkligen är. 

Jag säger inte att alla som påstås vara narcissister på nätet och andra ställen ÄR det, för det tror jag inte. Men jag tror faktiskt att det finns en hel del. 

Men som någon sa, vi kan kalla "dem" energitjuvar istället. För sjutton vad energi de tar!

Jag är i alla fall väldigt säker på att den person jag har att göra med är narcissist och troligtvis kommer denne aldrig få en diagnos.

Jag förstår inte var det narcisstiska beteendet, som du ser i mamman, är. Av det jag läser så verkar du inte främja barnens kontakt med mamman och dessutom anser du att yngsta barnet behöver sina syskon mer än mamma. Ibland kan det vara jobigt med föräldrar som ringer hela tiden under umgänget så kanske hon har upplevt det och därför valt att mobilen ska vara avstängd. Sonen kan säkert använda hemtelefonen om han vill ta kontakt med dig under umgänget.

Att kritisera hennes val av partner är bara lågt. Hur han ser ut spelar väl ändå ingen roll?

Ibland tror aman att det är troll som skriver. Du förstår inte narcississtiskt beteende? Sök då info på nätet, det finns en del att läsa om.
Jag har inte skrivit något om att jag inte främjar kontakt till barnen, men det är f ö vad jag har gjort hela tiden.
Det har inte gjort mycket skillnad. Jag har gjort stora försök till det och vädjat om det genom att bl a förklara varför det är viktigt, att barn behöver det, dvs en bra kontakt, inte bara att vara med. Nej jag anser inte att barnet behöver sina syskon mer. Det bör vara ett likvärdigt läge där ingen är mer värd osv. Men om ett barn kanske inte får en hyfsat balanserad emotionell del tillbaka med stimulans och trygghet osv, och då inte är med andra syskon, det är inte det bästa.

Nej en annan förälder har inte rätt att stänga av ett barns egen telefon. Genom det beteendet kan ju skuldkänslor läggas på ett barn, om och när det själv vill ringa den andra föräldern. Varför skulle detta vara så jobbigt, varför anpassa efter den andra förälderns motvilja och "behov" ? Det är väl mer barnet som räknas, jag skulle inte själv reagera på det sättet. Till h8him kan jag också säga att alla barn kanske inte minns hela numret att gå och ringa på en vanlig telefon, medan man i en mobiltelefon kan se det i att det ligger kvar i listan och/eller står som namn. Dessutom, att barnet får höra att den andra föräldern inte får ringa, hur skulle då barnet våga ringa särskilt på en vanlig telefon?

Ibland hänger utseende ihop med sätt att vara. Dvs det är mer så, att dom som ser mer hälsosamma ut etc generellt torde vara klokare än de som har ett mer "ovårdat" yttre. Det är ju inte så att jag skrivit allt i grundinlägget. Jag skrev att vederbörande visar som att den inte bryr sig om barn.

Vad jag har för del i det?  ... ???

Om man varit "utsatt" för vad som kan läggas in under narcissism, och under längre tid, så mår man inte psykiskt topp. Men det innebär inte att jag ger tillbaka med samma mynt. Det kan hända alla ibland, att man säger saker man kan ångrar ganska fort, men att kontinuerligt ha ett hårt, empatibristande och t o m kränkande sätt med lögner på olika nivåer, det är inte normalt. Möjligen kan det hända somliga ibland under perioder om man inte mår bra osv, visst, men att det sen fortsätter och att personen som är så säger att den mår bra .....  ?

Finns det nån logik i texten ovan? Om man varit med om det länge nog, och kanske har erfarit det det tidigare, eller liknande så vet man.  Ja just det, det hänger ihop med hur personer beter sig. Och ja, vara på ett sätt för någon/några, men annorlunda för andra. Ta ut sina dåliga sidor på ett håll, mer begränsat men bara visa positiva sidor för andra. Använder någon/några för att avventilera sig på och projicera sina egna dåliga egenskaper på, medan hålla igen helt av det gentemot andra.

Jag har läst en hel del om narscisster. Syskon är inte viktigare än föräldrar. Självklart är syskon viktiga men föräldrarna är viktigare.

Självklart har man rätt att förbjuda användandet av mobiltelefon i sitt eget hem. Det är inget som skuldbelägger barnen utan förälderns regel. Barnet kan väl använda hemtelefonen? De flesta moderna hemtelefonen har kontaktböcker där man kan lägga in de personer och nummer man vill spara så det är lätt att lösa för ett barn med dåligt minne. Varför skulle barnet få höra att föräldern inte får ringa? Jag tror mer att det handlar om att den ständiga kontakten stör barnet när denne är hemma hos mamman. Barn vågar ringa!

Utseende och intelligens hänger inte ihop. Hur någon är klädd säger inget om hur mycket man bryr sig om sina barn. Man kan ha dålig smak helt enkelt!

Syskon kan vara viktigare i vissa aspekter, beroende på tid t ex. Om ett barn bor hos en annan förälder medan ett eller flera syskon inte gör det, då gör ju det att barnet missar kontakten med ett annat eller andra syskon. Ska då det barnet vara lika länge hos båda föräldrarna?

Rätt att förbjuda mobiltelefon? Jaha, för vems skull då? Låter som diktatur för mig i alla fall. Jag skulle aldrig förbjuda själv. Jag försökte förtydliga att om ett barn får höra att den andra föräldern inte är önskvärd att ringa, så gynnar inte det ett barn i att våga ringa på en hemtelefon, var det svårt att förstå? Det skadar ju istället.
Tänk om ett barn får höra "du ska inte svara nu, det får du inte".

Varför skulle en "ständig kontakt" störa barnet? Vad är det för märkligt påstående. För ett barn som lever med båda föräldrar, är det då störande att barnet har kontakt med båda föräldrar varje dag? Nej givetvis inte, barnet ska ha kontakt med båda föräldrar varje dag. Men motiga föräldrar vill applicera sin motvilja mot den andra föräldern på barnet bara för att dom själva har problem. En lugn och god förälder tycker jag ska ha rätt att tala med sitt/sina barn varje dag. Om den andra föräldern inte klarar av det så har den svårt att samarbeta kring det barnet behöver. Att påstå att det är störande för barnet är .. ja jag fick lust att använda ord som jag avstår från här, men om ett barn själv vill ringa men får höra att det blir hindrat, vem är det då som stör barnet, jo föräldern som inte vill att barnet blir uppringt av den andra föräldern.

Eftersom du verkar ha en viss uppfattning, är det för att du själv varit i en liknande situation, och att det är du som inte har uppskatt att den andra föräldern har ringt?

Och tänk om den förälder som inte vill tillåta inte är harmonisk i mentalt avseende osv, ska då barnet hindras från att få bli kontaktad av den andra föräldern, om det vore så? 

Du läser in saker som inte finns. Jag trodde detta var ett diskussionsforum men jag hade nog fel, för det verkar som om du anser att alla som inte tycker som du har fel.

Nej, tid med syskon är inte viktigare än tid med föräldrar och det handlar absolut inte om rättviseaspekter! Ska alla barn bo lika mycket tid som sina syskon hos den förälder som har syskonen? Hur gör man då när det finns halvsyskon på båda ställena?

Vissa barn blir oroliga och ledsna om de ständigt blir påminda om den andra föräldern när de inte är där. Vad är så svårt att förstå med det? Det finns föräldrar som ringer ständigt för att lägga sig i vad barnet gör hos den andra föräldern, det är inte alls rätt mot barnet. Att neka barnet att använda mobiltelefonen fritt hemma kan vara ett sätt att skydda barnet från ständig oro och ledsamhet. Det är stor skillnad på att neka barnet att ständigt vara tillgänglig på mobilen och att neka barnet att kontakta den andra föräldern. De två sakerna behöver inte ha med varandra att göra. Vad menar du med att inte vara harmonisk i mentalt avseende? Vem har gjort den bedömningen?

Mina två äldsta barn bor numer hos sin pappa (tyvärr) och min yngsta dotter hos mig. Det här är efter deras egen vilja och det fungerar bra. De träffas på helgerna. Varannan hos mig varannan hos sin pappa. Sen försöäker exet övertala minstingen att hon ska bo hos honom och syskonen. Men hon vill inte det o ch det är inte särskilt sjysst att föra den övertalningskampanjen. Jag gillar inte att mina två äldre barn bor hos sin pappa mest, men det är vad dom vill och jag tänker respektera deras vilja. (Även om jag tror att det beror på en vioss manipulation från hans sida.) Jag hade hoppats att han hade kunnat respektera vårt yngsta barn på motsvarande sätt, men det gör han inte.

Jag anser att jag vet mer om min situation än någon annan. Tror du att jag har skrivit just allt? Det har jag inte.
Tid med syskon är väldigt viktigt, särskilt om det finns goda band mellan syskon. Det ska inte behöva komma emellan, dvs om och när barnet är hos den andra föräldern så ska ju det uppväga vad det är att vara med syskonen. Jag har inte diskuterat om halvsyskon. Du kallar det att skydda barnet från att få använda telefon. Men det jag skrivit är inte i en sådan situation, det barnet behöver sannerligen inte skyddas från mig. Är det så att du själv varit i sådan situation och förbjudit barn från telefonkontakt, och projicerar in här? Föräldrar ska inte hindra så att barnet hela tiden känner av att det skuldbeläggs eller får höra reaktioner omkring minsta kontakt.

Jag har inte nämnt något om "ständig kontakt", det är ju du som polariserar, för att du ska kunna argumentera emot med "skyddande" etc. Att polarisera är att se svart-vitt, det ingår ju i bl a narcissism som är skrivet överst, och det är omöjligt att resonera med sådana personer. Allt man säger görs svart-vitt och så får man en polär förebråelse eller kontraorder utifrån det.

Kan tänka mig att somliga föräldrar tänker mer på sig själva, och vill "straffa" den andra föräldern, och barnet blir då använt i det syftet.
 
Om det sen kallas att "skydda", ja om ett barn ska anses behöva "skyddas" från en annan förälder, då låter det ju så illa som att barnet också skulle skyddas på alla andra plan från den föräldern.  Låter mer som att den förbjudande föräldern vill ha mer kontroll.

Om ett barn vill vara med den förälder som vill kunna ringa upp, så vem är det som har ont av det? Barn mår illa av det först när föräldern det bor hos uttrycker ovilja och aversion mot det.
Och samtidigt ska man objektivt samverka till att barnet ska och behöver vara hos den andra föräldern, eftersom barn känner lojalitet med båda föräldrar.

Att inte vara mental harmonisk? Det har jag ju skrivit om, humörsutbrott, ljugande, förtalande, växlar mellan leenden till hårda ord minuter emellan osv. Och att det upplevts även om man själv varit lugn, saklig och velat tala om barn.

Vem som gjort den bedömningen? Alltså hallå eller?  ............ suck