tankar kring frånvarande pappa sedan tidig tonår

Jag tror att det är lättare för dej att se Evy som den som bestämmer, när det i verkligheten är din far som bestämmer över sig själv. Men en försvarsmekanism hos dej väljer att skylla på att Evy inte vill hjälpa dej. Det är din far som har valt att prioritera sig själv och Evy. Sluta söka bekräftelse hos dem, lär känna din egen styrka.
Du kanske ska skaffa dej nån att bolla lite tankar med?
En kurator?

Obs att det är fingerade namn!

Vet inte om jag skulle kalla det att söka bekräftelse så mycket som att uttrycka bitterhet över att känna sig sviken.
Vad tänker du på för situationer som skulle involvera att söka bekräftelse?

Jo det förstod jag, men jag valde att använda dem iaf :)

Nu vet jag inte hur gammal du är, men minst 20 år?

För din egen skull behöver du göra upp med detta för att fokusera på något som ger dej energi, dett stjäl ifrån dej tyvärr.

Jag vet inte riktigt vilken "hjälp" du fortfarande behöver som dina föräldrar bollar emellan sig?

Du kanske kan få hjälp av en vän istället?

Jag tänker som så att du fortsätter be dem om hjälp och blir besviken på dem, trots att de under lååång tid har visat dej att de inte är intresserade?

Jag är långt över 30.

Svårt ge exempel och behålla anonymitet, men okej. Ensamstående mamma, pappan finns inte i samma land. Saknar bil. Saknar vänner med bil. Saknar engagerade hjälpande  vänner (där) öht. Kan ha hänt att barnet blivit svårt sjukt och önskat att  min pappa kunde skjutsa oss till sjukhus. Kan ha hänt att jag behövt hjälp med det ena och det andra i en utsatt situation. Kan ha hänt att jag önskat att de ställde upp som vittnen i ett misshandelsmål mot mig för några år sedan isf att prioritera Ikea-shopping.

Sen har jag förstått att man är menad stå på egna ben vid typ femton i Sverige. Att det är en uttalad dygd att aldrig ge och ta, utan var och en sköter sig själv. Det är hårt i Sverige. Jag menar bara att det får trista konsekvenser. Ens egen generositet tynar ju bort. Jag hade hellre levat i en familj där man tog hand om varandra. Nu låter det som om att jag borde inse att man inte tar hand om varandra och att man är omogen som inte slutat önska att sådant existerar. Men det kanske är en annan debatt.

Ja det vore ju det bästa, men nu är det tyvärr inte så. Å då tycker jag det är bättre att du anpassar dej efter dina förutsättningar. Dina föräldrar vill uppenbarligen inte ställa upp.
Du kanske ska försöka skaffa dej vänner som du kan ställa upp på och som du kan be om hjälp?

Hej!

Jag känner igen mig lite i din berättelse även om jag tror att jag kommit undan lite lindrigare. Min Pappa har aldrig varit intresserad av oss barn (vi är fyra syskon) och mamma och pappa skilde sig när jag var i tidiga skolåldern. Jag har förvisso träffat min pappa regelbundet under hela min uppväxt men på en hel helg var det enda vi sa till varandra; Hej, det är mat och gonatt. Jag hade det rätt tufft under mina högstadieår med deppression, självskadebeteende och lite annat smått och gott, detta har han missat totalt eftersom han nya fru gick in i väggen samma i samma veva. Ord kan inte beskriva hur han daltade med henne, passade upp på henne och bara öste kärlek och omtanke över henne. Mig såg han inte ens. Mina bröder har i efterhand berättat för honom hur illa ställt det var med mig och han vara bara ett stort frågetecken.

Detta är bara ett exempel på hur han är jätteduktig på att se sin frus behov och totalt blind när det kommer till sina barn. Vi ska bara vara där, uppskatta honom för att han minsann betalat underhåll i alla år och inte kräva något mer av honom.

Jag har, precis som du haft problem med fel killar och som du tagit beslutet att gå väldigt försiktigt fram nuförtiden. Lösningen kom när jag i julas blev så arg på min pappa att det bara kokade över och jag både i person, på telefon och via mejl talade om för honom hur illa han gjort mig. I detalj berättade jag för honom vilken negativ påverkan han haft på mitt liv, hur självisk jag upplevt honom och hur han alltid satt sin fru framför oss. Detta hjälpte faktiskt lite för han hade seriöst inte fattat(?!). 

Så just nu kämpar vi för att lappa ihop våran rätt sargade relation och jag försöker förlåta och släppa min bitterhet, för bitter blir man. Min slutsats i det hela är att vissa män bara är så jäkla enkelspåriga, själviska och lata att om det lättaste är att strunta i sina barn så gör dom de. Tragiskt men sant. (obs, detta gäller långt ifrån alla killar)

Det här är bara en liten del av allt men jag orkade inte skriva ut allt.

Jag önskar dig lycka till i livet och jag är helt övertygad om att man kan komma över sånt här´, oavsett om man reder ut det eller klipper kontakten. Fortsätt vara stark och jobba på dig själv. Det är det bästa sättet att se till att DU blir lycklig, vill din pappa vara med på ett hörn sen så låt honom vara det, på dina villkor.

 

Åh, tack för att du dleade med dig! Behövde höra något från en som känner igen sig. Det är inte så lättvindligt som att man kan byta ut sin pappa mot några kompisar. Har pappa-dotter-relationen störts så betalar någon i endera änden, det är jag övertygad om.

Jag kanske borde göra samma som du gjorde? Jag har bara svårt att konfrontera honom, efter som han slutat existera som Jag och bara uppgår i relationen med sin fru. Som sagt, när jag börjat ställa frågor i mail är det ju tydligt att han inte har ett privatmail, utan att det är frun. Om jag ringer står hon på tå och lyssnar och lägger sig i med halva meningar.

Berätta gärna hur du fick mod att säga till.

Haha, det bara rann över. Egentligen var det en skitgrej. Jag var hemma över jul och bodde hos min mamma. I alla fall så började min mamma och hennes man bråka, inga problem men jag vet att min mamma är jätteobekväm med att ha oss barn i huset under bråk och  frågade mig om jag kunde tänka mig att sova hos min pappa så att dom fick reda ut saker i fred (det var ganska allvarligt). Så jag ringer min pappa och frågar om jag kan komma över och sova i gästrummet. Till saken hör att varenda gång man träffar dom så är man ju SÅÅÅ välkommen när som helst; "ni vet väl att ni kan komma hit när ni vill, bara att ringa"

Tror du inte gubbfan säger; "neej , alltså det hade vi inte riktigt räknat med" Frågade då om dom hade andra planer men det hade dom inte det vara bara inte planerat att det skulle vara några barn där. och kunde alltså inte ställa upp för mig när jag behövde någonstans att sova. (jag är 20 så det är inte som att jag behöver bli underhållen eller matad eller något sånt)

Jag svalde även detta och sov hos en kompis. Träffar min pappa på egen hand några dagar senare, kan ju påpeka att jag träffat min pappa själv utan fru ungefär en handfull gånger sen dom träffade varandra. 
Han börjar med att tala om för mig att han överaskat sin fru med ett besök hos frisören med både klippning, färgning manikyr etc. för att hon verkat lite trött på sistonde. Ungefär där small det för mig och helvetet bröt sig löst=) Kan tillägga att min pappa är den sortens snåla person mot sina barn att vi inte ens kunnat få buss pengar om vi bett om det, jag har legat och huttrat i mitt gamla rum hos dom för att pappa tycker att den är en onödig kostnad att dra igång elementen. Jag fick en kamera för två hundra kronor när jag tog studenten medans hans fru fick sin andra systemkamera for ca. 30 000 bara för att hon ville ha en. Min pappa är inte direkt fattig så det är inte det som är problemet. Så jag ifrågasatte hur han kan lägga så mycket tid, omtanke, pengar och engagemang på henne och inte ställa upp med sovplats för sitt barn. Då började kugghjulen jobba på honom för första gången på över tjugo år.

Och nej du kan inte ersätta en pappa med kompisar. Lika lite som du kan ersätta en mamma.

Jag brukar prata med min mamma om det här, hennes pappa dog när hon var liten och hon har aldrig saknat en pappa (nu var väl kanske inte han heller någon drömpappa direkt) och vi har diskuterat att det kanske nästan är jobbigare att ha en pappa som man inte når fram till än att inte ha en alls. Det finns liksom inget val när man inte har någon, medan det gör så jävla ont varje gång man blir bortvald för något som "roligare" eller viktigare. 

Och du har fortsatt att ge denna fina stärkande gåva av ensamhet till ditt barn? Varför gjorde du det?

Hur menar du nu?

Anonym (lite samma)

Grattis till att du ändå haft den diskussionen! Har det blivit bättre sen dess? Hur tog hans ny-kamera-rika-fru det?

Jag menar "Ensamstående mamma, pappan finns inte i samma land". Roligt för ditt barn ...

Jag förmodar att du inte har något vettigt att tillföra den här diskussionen. Gå och häng dig nånannanstans, gubbe.

Ja, inte kom barnet till i ett KK-förhållande i alla fall. Vi var gifta, flyttade till en ort (i Europa, inte Sverige) där pappan fick forskarplats och DÅ upptäcktes att jag var gravid. Var inte helt med på noterna, det gick ganska snabbt. När barnet var ett år berättade han att han träffat en ny tjej genom jobbet. Det var då jag hade behövt en pappa kände jag. Men det var ett tag sedan, nu är jag ensamstående med barnet sen många år. Självklart träffar h*n sin pappa och bor där ibland också även om det är svårare med avstånden.

Jag känner igen mig i din berättelse. Också jag fick nog en dag och bestämde mig att min pappa inte längre skulle få ha den makten över mitt liv som jag tillät honom att ha. Varför skulle han - som inte varit en del av mitt liv (i vilket fall ingen positiv) få tillåtas påverka hur jag lever och mår som vuxen?

Nej - den makten tänkte jag inte ge honom i fortsättningen! Så jag förlät honom för att han varit en skitstövel hela min uppväxt. Inte för hans skull, för han bryr sig itne, utan för min egen skull.

Jag är vuxen och har ansvar för mitt liv och välbefinnande, det kan jag itne fösa över på någon annan.

När jag gifte mig bjöd jag in honom, han fick givetvis inte sitta vid honnörsbodet - någon måtta får det vara! - men det känns numer helt ok om jag träffar på honom. Jag ringer inte men skickar kort till hans födelsedag (vilket inte han gör till mig) för jag önskar trots allt denne sorgliga figur ett gott liv. Men att fixa det åt honom är inte mitt ansvar.

Jag hoppas TS att du också kommer dithän att du förlåter din pappa. Acceptera att han inte var/är den pappa du vill ha och behöver. Något annat val har du inte tyvärr för du kan inte förändra honom.

Ett gott liv önskar jag dig!

Jag känner igen mig!

Min biologiska pappa stack innan jag föddes, så jag har aldrig träffat honom. Jag har inte ens sett ett kort på Människan.  Självklart har detta varit väldigt svårt för mig, speciellt under tonåren.  Min Bio pappa har fru och tre barn med henne, jag vet att han bryr sig om dem och har kontakt med dem. De är ju hans familj.  Jag blev till genom otrohet, och han vill inte ha något med mig att göra.  Självklart känner jag mig orättvist behandlad, för att inte tala om oälskad av honom. Jag är helt värdelös i hans ögon, med tanke på att han aldrig har ringt mig, eller ens velat ha kontakt.

Förutom att han har tagit ifrån mig min pappa, och framför allt syskon och syskonbarn, så har han även tagit bort endel av mig själv.  50 % av mina gener känner jag inte till, eftersom jag inte känner honom. Jag vet inte vad som finns i mig, och vad jag har ärvt för gener. Det är endast genom mamma som jag kan lära känna mig själv.    

När jag var två år så var jag nära att mista min mamma i hudcanser. Som tur var, fann de detta i tid, så hon klarade sig. Så jag brukar tänka att det kunde ha varit mycket värre.  Jag har världens bästa mamma, som jag verkligen älskar över allt på denna jord. Jag är även stolt över min mamma som har lyckats tagit hand om mig helt själv.  Jag är även glad över att jag har en Fader i himlen= Gud som faktiskt har fått mig att förstå att det är viktigt att förlåta.  Genom Guds kraft så skrev jag ett brev till min bio pappa och berättade att jag förlät honom och att Jesus älskar honom.  jag har förlåtit, men har svårt för att glömma. Hur kan jag glömma? Varje gång som jag tänker tillbaka på min barndom så ser jag detta stora svarta hål, där min bio pappa inte finns. Varje gång jag tänker tillbaka på tonåren, så ser jag den smärta som han har orsakat. Idag vet jag inte helt vem jag är och vad jag kommer att ärva.  Men jag får försöka tänka framåt, och tänka att jag nu har en pappa i Kristus som älskar mig och det är Gud.