Min 3-åring slår och sparkar mej..

Din son försöker att dominera över dig och få kontrollen över dig. Du måste bli "mycket tydligare" mot honom och markera mycket starkare än du gör. Du måste ha en nolltollerans där du markerar direkt, så att han förstår att det är helfel det han gör. Lyft t.ex. in honom i hans rum där han måste stanna i 3 minuter. Sedan ska han be om ursäkt. Nu låter det som att du är för mesig och ger honom tid att fortsätta sparka på dig.
Jag tror inte att det här beteendet kommer att försvinna av sig själv om du inte sätter ner foten. Det kan tvärtom bli värre ju äldre han blir. Vill du ha respekt i framtiden så måste du bli tuffare mot honom nu, tyvärr.

Jag hade sagt ifrån på skarpen (utan att höja rösten) från första spark. Spark nummer två då hade jag tagit tag i benet och sagt ifrån igen. Tredje sparken hade det blivit en konekvens. Tex. Inte se mer film, in på rummet eller liknande. Slag och sparklar är det nolltolerans på. alltid konsekvent likadant när han börjar. från första. Inga snälla tillsägelser eftersom du vet att det inte fungerar.

Uppmuntra mycket och ofta bra uppförande så han märker skillnad =)

Jag resonerar en gång - ingen gång, två gånger - dålig ovana.
Således ber jag vänligt första gången, på skarpen andra gången, konsekvenser tredje gången.

Eftersom jag anser att konsekvenser ska vara helt avhängigt på beteendet så skulle jag inte straffa med indragen TV, skamvrå eller in på rummet eller liknande.
Om jag vill ha bort sparkar då vi sitter tillsammans ser jag till att vi inte gör det utan sätter mig i en fotölj, på en stol eller liknande.
Skrik och ilska från ditt håll löser ingenting utan blir mer en rolig effekt. Lugn, fin och bestämd är det som gäller.

A och o är att vara konsekvent.

Tack för era svar!
Kanske är jag för mesig, även om jag inte tycker det..
Tycker trots allt att de svar ni skrivit är precis så jag gör, fast jag kansek utryckte mej så det missförstods..
Jag ska hur som helst försöka bli mer tydlig till sonen när jag säger ifrån, och säga ifrån på skarpen med en gång.
Att sätta mej i en forölj eller stol hjälper tyvärr inte, dåhan sprakas där ockås..

Jag vet att det inte hjälper att skrika och bli arg, men när jag sagt ifrån ordentligt utan att han bryr sej, bara hånflinar åt mej, ja då rinner det över och jag blir arg.
Jag är inte mer än människa, så det finns gränser för mej med..

Svar till Anonym (vad göra?):

Skoja bort det. Fånga hans ben och busa lite när han försöker sparka dig. Han söker uppmärksamhet genom att sparka och det är inte så konstigt eftersom han fick en bror för ett år sedan och alltså "slåss" om uppmärksamhet. Sparka tillbaka som någon skrev ska du definitivt inte göra, då lär du honom att det är helt ok att sparkas och det liksom bestraffning förstärker beteendet. Kan du göra något på tu man hand med honom utan lillebror lite då och då så är det väldigt bra. Alltså gå hemifrån och göra något kul bara du och han.

Tack för era svar!
Jag skulle aldrig få för mej att sparka tillbaka, även om tanken fakiskt har funnits där någon gång.. Men jag vill inte på något sätt skada honom, för trots allt så är han ju bara ett barn.

Jag brukar hitta på sakrer med honom, bara han och jag, vi går tills kogen, är ure och cyklar, åker till affären osv.. Men kanske han behöver ännumer egentid med bara mej? *funderar*

Idag bröt jag ihop och började gråta inför honom.
Då var han i full färd med att rycka upp våra morötter! Jag sa till på skarpen direkt att han inte fick göra så, och genast började han slå mej!
Just då kom hans pappa och fråga de vad som stod på.
-Jag orkar inte mer nu, sa jag och gick in och började storgråta.
Min sambo (som alltså är sonens pappa) kom efter och undrade hur det var med mej, och jag grät och pratatde ut med honom.
Han gick sen och hämtade sonen, som då fick se att jag grät och var ledsen.
Han blev helt tagen!
Jag förklarade för honom avrför jag var ledsen och han sa förlåt och gav mej den goaste kram jag fått på länge!
Sen frågade han både mej och sin pappa flera gånger om jag var ledsen.
-Inte nu, svarade jag.
När jag sen frågade honom om han förstod varför jag varit ledsen, så sa han direkt vad det berodde på.

Förhoppningsvis har han nu på allvar tagit till sej att även en mamma kan ha känslor och bli sårad. Kanske förstod han det inte förut, eftersom jag egentligen inte visat det tidigare, utan bara blivit arg...