Får jag aldrig bli gravid?

Jag vet inte om jag skulle kalla det sista utvägen. Det är en av flera möjligheter. Om det nu inte finns något konstaterat fel på er så kan ni ju försöka precis som vanligt efter eventuellt misslyckade IVF. De allra flesta som söker hjälp får hjälp. Lycka till!

Det finns fler möjligheter egteråt, ge inte upp...kram på dig!!!!!

Vägen till barn kan vara sjukt frustrerande jobbigt. Hoppas det går bra för er!

Ge inte upp! Vi har försökt i drygt 1 år och inget har hänt...väntar nu på utredning som jag hoppas blir av snart. Det är otroligt påfrestande och jag vet att man ofta känner att det är bara att ge upp men med stöttning och hopp från omgivningen så kämpar man på. vi prvar det mesta just nu, provat rosenrot och nu testar jag bidrottninggelé som jag hoppas kan hjälpa till.
 
Hoppas verkligen att ni kommer att lyckas!!!

/en som också längtar efter en liten i famnen

det känns som att det är jag som har skrivit TS, vi sitter i precis samma position förutom att vi inte kommer diskutera ivf förrän i höst med vår läkare, runt 15 veckors väntetid för att få en ny tid (helt galet....)

men vi kommer säga ja tack och sätta igång med ivf direkt , eventuellt testa insemination först ett par ggr. Det var inget ni diskuterade?

Vi pratade inte så mycket om insemination med läkaren då hon sa att eftersom hormonerna är bra, fin passage genom äggledare och mannen har bra spermakvalitet så trodde hon inte riktigt på insemination. Då borde det fungera naturligt. Skall vi öka våra chanser så är det ivf som hon tycker vi ska prova.

Vi gör detta privat så vi har ingen väntetid för ivf. Vi avvaktar bara och ger naturen en chans.... Frågan är bara hur länge man ska vänta....

Åh, jag förstår så vad du menar med att man inte trodde att man skulle hamna här. Det har på något vis aöötid varit så självklart att man ska ha barn i framtiden, mig slog det aldrig att något skulle kunna komma ivägen för detta.
1 år senare inser jag hur fel man kan ha.
Mitt problem är att jag har oregelbunden mens och är än så länge inte färdigutredd, men kommer troligtvis behöva hjälp att bli gravid (förutsatt att det ens är möjligt). av någon konstig anledning känns det inte helt ok, på något vis som att jag fuskar- det blir inte på riktigt.

någon annan som kan känna detta motstånd?

Åh känn inte så! Det är inget fusk! Du kommer bli en lika bra mamma mot ditt barn oavsett om du behöver hjälp med själva "tillverkningen".

Själv har jag och min sambo försökt bli "med barn" i snart 2 år. Det känns så hopplöst....
Inget fel med någon av oss och vi kan snart börja med IVF... men det känns konstigt. Att slå ut sina egna hormoner fast att de fungerar som de ska... Jag kan inte reda ut mina egna tankar just nu.

ja, Loddan- det måste kännas lite märkligt. Men, som sagt, ni har försökt i 2 år och uppenbarligen måste något annat till. hoppas stenhårt på att det blir er tur nu.

jo, "mammeriet" är jag inte orolig över - den som väntar på något gott kanske aldrig kan vä ta för länge, men GUD vad den hinner inse och reflektera över hur mycket man saknar det! Snacka om att våra framtida små kommer vara älskade

Jag kände ett obegripligt motstånd mot att söka hjälp men inte mot att få hjälp. Det är möjligt att jag tänkte annorlunda från början men när vi väl var framme i IVF-kön tre år senare så kändes det betydligt viktigare att få barn än att fokusera på sättet jag skulle få dem på. Försök att fokusera på målet och inte metoden.

jo, i det här läget är det väl bara att strycka all "fröken duktig"-känsla och inse att kroppen inte är gjord för att klara allt på egen hand.
blev än mer tydligt nu i kväll när jag fick reda på att en av mina vänner ska ha barn i december. gravid på första sörsöket. hatar stinget av sorg som kommer i samband med att någon nära berättar att de ska ha en liten. jag är sanslöst glad för deras skull, men kan inte hjälpa att det blir en påminnelse om vad som saknas hos sig själv.
längtar nu bara till att semestertiderna ska vara slut så att fertilitetsmottagningen öppnar igen.

Jag tror jag vet precis hur du menar... Inför vårt första ivf ville jag inget hellre än att bli gravid på "vanligt" sätt. Ville kunna säga till mitt barn att "du blev till här" och inte mena i en laboratorieskål och tyckte att hela ivf-grejen kändes som ArkivX. Men efter ett antal insättningar av fina befruktade ägg som antingen resulterat i minus eller missfall så hoppas jag så innerligt att jag ska kunna få barn på vilket sätt som helst blir det via ivf så är det helt ok med mig.
Det är inte så konstigt som det först verkar och det är inget fusk- är det inte ett livsdugligt embryo så stöts det bort på samma sätt som efter oassisterad befruktning och ivf-barn är inte alls annorlunda än andra barn, mer än att de är ännu mer efterlängtade. Lycka till!

ibland behöver man höra klocka ord från andra för att inse hur dumma saker man kan få för sig! visst är det som du säger, både det att de är som alla andra barn, men framför allt att det med säkerhet är sanslöst efterlängtade.
håller stenhårt om tummen för din skull! hoppas vår längtan snart får övergå i lycka!

kram

Jag och min pojkvän har försökt att bli med barn i över ett år men inte lyckats. Har varit på utredning och allt var bra hittades inga fel på någon av oss. Har ägglossning varje månad men oregelbunden mens så har ätit pergotime i tre månader som har gjort att mensen blivit regelbunden. Hoppas verkligen att det lyckas snart annars vet jag inte vad som är felet.

Lycka till alla som längtar och hoppas!

Som någon annan redan skrivit jag tycker inte du ska se IVF som en sista utväg...bara som ytterligare en hjälp på vägen och inte tveka längre utan ta tjuren vid hornen, tänk på att det också kan ta tid även om allt går som det ska.

Jag är själv ena hälften i ett sånt där hopplöst normalt par, dvs de kunde inte hitta ett enda fel på oss, förrän de försökte befrukta mina ägg under första IVF då vill säga. Inte ett enda befruktat, trots att ägg och spermier ser fullkomligen normala ut...det visade sig med andra ord vara så att de inte kunde ta sig igenom på egen hand, vilket vi aldrig fått reda på om vi inte provat IVF.

men kära.... För oss tog det 7 år. Var själv oförklarligt barnlös. Ett år brukar det ju vanligtvis ta att bli gravid.