sorg
Hej alla ensamma föräldrar
Jag separerade från barnens pappa för 1,5 år sedan. Väldigt plötsligt eftersom det framkom att han har varit extremt mycket otrogen och har troligtvis någon form av sex/relationsmissbruk. Om han bara hade kunnat tänka sig att ta tag i det så hade jag stått vid hans sida. Men han var inte redo för det och vill bara bort från mig och alla jobbiga skuldkänslor. Han älskade inte mig längre efter att jag fått reda på allt som hänt sa han. Han sa också att jag aldrig skulle kunna lita på honom igen och sen lade han över en massa på mig. Jag var elak, översittare, egoistisk (som inte hade tackat honom för att han "alltid" skötte hemmet, diska, dammsuga etc) . Jag och han hade inte mycket till samliv men visst, han var en klippa när det gällde städning. Men som jag sa... jag vill ha en jämlik äkta man som vill ha mig. Inte en städerska som tar hand om mig och bäddar ner mig i soffan medan han städar. Jag var som hans tredje barn typ... och när jag sen fick reda på att han hade haft otaliga relationer med andra och inte ville erkänna att han hade problem, då funkade det inte längre.
Nu har jag träffat en ny man och jag har barnen varannan vecka. Allt funkar bra mellan oss men nu när allt runt omkring, barn, dagis, lägenheter, husförsäljning etc har lagt sig så känner jag bara en sån oerhörd sorg.
Jag KAN bara inte vara lycklig och acceptera vad som har hänt. Jag vill absolut inte leva med barnens pappa, jag känner inte den kärleken för honom. Men jag har så svårt att accpetera att jag bara får ha mina barn varannan vecka. Jag tycker också att det är oerhört svårt att släppa in min nya man i barnens liv, jag känner mig så sårbar.Jag har hela tiden känt att det är rätt med honom, men nu när vi börjar prata om att flytta ihop så vet jag inte längre. Jag vågar inte och jag vet inte om jag kan älska något förutom mina barn.
Min nya mans relation till mina barn är jättebra men jag är så rädd! Har svårt när han tillrättavisar dem och har även svårt när han leker för mycket med dem och när de tyr sig till honom. Även om om jag samtidigt är glad för det förstås. F-n, det är verkligen svårt att reda ut alla känslor kring detta.
Någon som är i samma sits eller som kan hjälpa mig att reda ut mina tankar...?
