Barnaga/misshandel eller...

För mig är det helt uteslutet att använda någon form av våld mot mitt barn!

"barnaga" är bara ett omodernt ord för misshandel, precis som kvinnomisshandel förut kunde kallas för "familjegräl".

När jag var runt fem år gammal var jag väldigt jobbig. En gång snäppte det för min pappa och han daskade till mig hårt på låret. Det var den enda gången jag någonsin blev smiskad/slagen av mina föräldrar under hela min uppväxt. (Och den första gången jag kan minnas som jag sett min pappa ledsen och riktigt ångerfull.) Det tycker jag inte är barnaga. Det där spontana som kan komma någon enstaka gång så föräldern daskar till ur ren desperaton och ångrar sig sekunden senare tycker jag inte är barnaga.

Men om ett barn inte uppför sig och föräldern då bestämmer sig för att smiska barnet eller för all del OFTA ur desperation smiskar till det, då tycker jag det är barnaga. Att jag räknar ofta förekommande spontansmisk för barnaga, men inte om det sker någon enstaka gång, beror väl på att jag tycker att om man "råkar" smiska ungen ofta så skall man söka jobb både för barnets beteende och sina egna nerver.

Att någon gång råka smiska till sitt barn under barnets uppväxt tror jag dock är ganska ofrånkomligt för de flesta.

Båda sakerna är otroligt fel men man måste ändå göra skillnad på det ena och det andra. Jag har blivit brutalt misshandlad som barn och vill inte jämföras med någon som vid ett tillfälle fick en dask på fingrarna.

Det är skillnad på att vid ett tillfälle daska till någon på handen och på att under flera år systematiskt misshandla någon med olika tillhyggen, sticka nålar i någon osv.  

Jag tror inte heller att konsekvenserna av en dask på fingrarna och en systematisk misshandel blir desamma.