Gammal kärlek rostar aldrig???

Vi kan kalla honom Daniel, mannen jag träffade och blev blixtförälskad i för 5år sedan. Vi var båda separerade med barn som hade otroligt mycket gemensamt. Intressen, tankar om livet och det vart många långa härliga diskussioner om allt mellan himmel och jord. Vi klickade på alla plan tills lilla jag blev "rädd" när det började bli allvar och backade ur.
 Vi kapade kontakten helt även om jag ibland hörde lite ryktesvägen om vad som hände i hans liv (självklart så visade det sig efter ett tag att vi har ett par gemensamma vänner - som vi inte visste om när vi träffades). Jag träffade en ny man och jag hörde att han också hade träffat en ny. Han fanns ofta i mina tankar i börjar men sen vart det mer sällan .... Ett år efter vi gjorde slut kom det ett sms, jag svarade inte. Nyårsafton ringde han. Jag svarade och han önskade mig ett gott nytt år och han avslutade med ett jag saknar dig.
En månad senare kommer att stort grattis sms, när jag ligger på BB med min nyfödda son på bröstet. Jag hör ryktesvägen att han ska gifta sig och jag skickar blommor genom en vän.
Det går ett tag och han messar ibland. Ibland svarar jag men oftast inte.
Tiden går...och i går var det 5år sedan vi blev tillsammans och han ringde mig. Fortfarande efter alla dessa år så blir jag  skakig av att prata med honom, varm glad. KOmmer de här känslorna aldrig att försvinna?
Jag älskar mitt liv, min man, våra barn.

Men Daniel finns alltid där i bakgrunden..hur mycket jag än kämpar så kan det räcka med ett ynka sms för att få mitt hjärta att slå fortare. Det finns fortfarande någonting mellan oss och jag vet inte hur man ska få det att försvinna! Att vänta ut det verkar ju fungerar mindre bra....

Är det så illa att gammal kärlek faktiskt aldrig rostar?