HUR? Adoptera från sverige? Adoptera på egen hand utomlands?

Hej!
Vill du adoptera ska du börja med att ta kontakt med familjerätten i din kommun. Denna kommer att berätta var och när nästa kurs för blivand adoptivföräldrar äger rum. Denna kurs är obligatorisk om man vill adoptera.
Efter den kursen kan man ansöka om att få medgivande för internationell adoption.
Det adopteras ganska få barn inom Sverige varje år, men då det sker söker man oftast familj åt barnet bland de som har medgivande för internationell adoption (om det inte är någon släktning som ska adoptera).

Om du bara vill adoptera inom Sverige vet jag faktiskt inte hur du ska göra, det är nog ganska svårt att låsa sig vid det. Men om du även kan tänka dig internationell adoption så kan du/ni ju säga till de som gör er medgivandeutredning att ni också kan tänka er att adoptera inom Sverige.

Varför vill du adoptera utan inbladning av adoptionsorganisation?
Jag har förstått att det är väldigt svårt att får göra det, och krånligt....

Lycka till!

Tack  Snöig

Jag adopterar gärna via en svensk adoptionsorganisation och står i kö hos BFA sedan i Mars i år. Jag är mest bara nyfiken om det går att göra det på ett annat sätt. En anledning skulle vara att jag kommer att adoptera som ensamstående och att det är få länder som tillåter singeladoption (vad jag förstår).

Jag ska inte adoptera just nu men vill vara väl förberedd den dagen jag bestämmer mig. Det här med adoption är ju en hel vetenskap

/L

jag skulle rekommendera att du blir medlem i AC, eftersom de har fler länder för ensamstående.

Som redan nämnt så finns det ingen adoptionskö i Sverige utan de få ggr det händer går dem genom en officiell byrå och söker ofta nya föräldrar i kommunen där barnet bor.

Vad jag förstått måste man bli godkänd hos MIA (?) för att få tillåtelse att adoptera utan inblandning av en byrå. Det händer, men oftast när en av föräldrarna kommer från landet där de vill adoptera. Men jag kan ha fel. Däremot har jag läst om det på amerikanska adoptionsfora på nätet. När vi åkte på våra två adoptionsresor till Ryssland tidigare i år tänkte jag på dem och var sååå tacksam att vi gick gm en byrå. Byrån ordnade med tolk som fixade oss gm köer, byråkrati, övernitiska tjänstemän. Hon hittade till billigaste läkarhuset för de obligatoriska 8 läkarundersökningar som krävs där och lyckades övertala läkare och andra när de ville tjafsa om oviktigheter. Vi hade en förare som körde oss gm storstadens fruktansvärda trafikstockningar och tolken fixade prisvärt hotell resp lägenhet isom låg nära allt vi behövde inkl henne själv. Det var stressiga dagar, känslosamma möten, emotionellt utmattande och jag var t o m tacksam att jag och min man var vana att resa tillsammans så inga bråk uppstod när saker gick fel. Jag beundrar de som reser själv (första dagarna med barnet var väldigt stressiga också) och hade aldrig orkat ordna tolk, förare, samt ordna alla smågrejer själv inkl hitta till alla ställen
(adoptionsmyndighet, domstol, barnhem, hotell, läkarhus, notarius publicus, bank, ambassad, passmyndighet, fotograf etc på begränsad tid i en okänd stad där bara restaurangpersonalen lärt sig engelska. Det går säkert (jag känner en ryska i Sverige som gjort det med sin man men det var i hennes hemstad) men måste vara exremt stressigt. Jag förstår de ensamstående som tar med sig en vän eller släkting som stöd under resan! Bara att gå ut och handla i en okänd stad där du aldrig varit förut för att köpa något till barnet eller handla mat till dig själv med ett litet barn i släptåg som inte känner dig måste vara extremt jobbigt om du inte har någon på plats att vända dig till när något går fel. Så gå gm en byrå och ta vara på den erfarenhet de har på orten.

Jag har hört om en person som helt enkelt skrev till alla kommuner i Sverige(!) och berättade att hon (möjligen hon och hennes man) gärna ville adoptera ett svenskfött barn. Hon lyckades. Hur lång tid det tog vet jag inte, men jag tror att hon/de hann få barnet innan adoptionsmedgivandet behövde förnyas och de gäller i två år. Det kanske kan vara något att prova?

Det brukar ske ca 15-20 adoptioner varje år av barn födda i Sverige. Att hitta föräldrar till dem är inte så enkelt som man kunde tro, med tanke på att det går snabbt och att man slipper de flesta kostnader som är förknippade med internationell adoption. Det som får många att tveka är nog främst att de biologiska föräldrarna har en viss tid på sig att ångra sig, minns inte exakt just nu men tror att det är tre månader. Jag vet en familj som tog emot ett svenskt barn, men sedan fick lämna tillbaka det till bio-föräldrarna efter mer än en månad. De valde sedan att adoptera från ett annat land.

Ytterligare en anledning att många faktiskt tackar nej om de erbjuds att adoptera ett svenskt barn skulle kunna vara rädsla för att barnets bio-mamma missbrukar eller har psykiska problem som kan gå i arv till barnet. Man tänker nog lätt att ingen "normal" förälder lämnar bort sitt barn. Dock tror jag inte att det är så vanligt. Missbrukare och psykiskt sjuka får ofta sina barn omhändertagna, men då placeras barnen i familjehem, de adopteras inte bort. Såvitt jag vet har de flesta barn som lämnas till adoption väldigt unga föräldrar eller så är det barn till ogifta kvinnor vars kultur eller religion helt enkelt inte tillåter utomäktenskapliga barn.

En liten varning, dock: Det är inte säkert att det blir lättare för dig som ensamstående att adoptera bara för att du försöker få ett svenskfött barn. Många gånger är barnets biologiska föräldrar med och bestämmer vem som ska få barnet. De får en enkel beskrivning av några singlar/par/familjer och väljer var de tror att barnet skulle få den bästa uppväxten. Det är förstås inte otänkbart att någon kan välja en ensamstående, men de allra flesta väljer nog två föräldrar. Ibland vill inte bio-föräldrarna medverka i urvalet och då är kanske chansen för en ensamstående något större.

Tack för all info, tips och varningar.

Är det någon här som har adopterat utan hjälp av någon organisation?

Internationella organisationers kontaktuppgifter? websidor?

Barnhems(?) kontaktuppgifter eller websidor ?

Har nyss hittat denna sida men är osäker på om den egentligen bara är som ”MIA” fast för amerikanare, ska luska vidare:

http://www.rainbowkids.com/Agencies/

Tänkte bara lägga till att föräldrarnas rätt att ändra sig angånde adoptionen gäller fram till dess att tingsrättens dom gällande adoption vinner laga kraft, som det heter inom juridiken. Det sker två eller tre veckor efter att domen har kommit.

Men samma sak gäller även i vissa andra länder, t.ex. Taiwan.

Jo, så var det för oss också och vi adopterade från Ukraina. Men jag har faktiskt aldrig hört talas om något fall där bio-föräldrar till ett utlandsadopterat barn ändrat sig. Däremot vet jag att det händer ibland när det gäller svenskadopterade barn. Den stora skillnaden är nog att svenska barn ofta kommer till sin adoptivfamilj direkt från BB. Exakt hur reglerna ser ut i Taiwan vet jag inte, men jag har förstått på familjer med barn därifrån att det brukar dröja länge mellan barnbesked och resebesked. Alltså har bio-föräldrarna gott om tid att tänka igenom sitt beslut innan adoptivföräldrarna hämtar barnet. Har de inte ändrat sig under den tiden lär de knappast göra det sedan heller. Att "förlora" ett barn man fått barnbesked på skulle säkert vara väldigt jobbigt, men ändå inte jämförbart med om man redan haft barnet hos sig i en månad eller mer.

I Ukraina går det fort när adoptionen väl kommer igång. Man får barnbesked på plats i landet och får träffa barnet samma eller följande dag. Sedan är man oftast i domstolen inom två veckor och domen vinner laga kraft ca en månad senare, om man inte har tur och får omedelbar justering så att man kan ta med sig barnet hem på en gång. Därefter har bio-föräldrarna en viss tid på sig, har för mig att det är tre månader, att överklaga beslutet. Såvitt jag vet har det aldrig hänt. De barn som kan adopteras internationellt från Ukraina ska ha vistats minst tolv månader på barnhem utan att någon i den biologiska familjen besökt dem eller på annat sätt försökt få kontakt med dem. Den som helt avstått från kontakt med sitt barn i ett helt år får nog antas ha bestämt sig.

Gällande Taiwan: Hm, nej vanligt är det inte, det har bara hänt en gång i Taiwan, enligt BFA. Men då skedde det efter 7 månader, dagen innan domen vann laga kraft. Men självklart är det värre att förlora ett barn som haft i sin vård.

Aha, så domen vinner alltså laga kraft innan man hämtar barnet? Med andra ord kan inte bio-föräldrarna ändra sig efter det? Eller kan de överklaga?

Min skräck när vi kommit hem med dottern var att det skulle visa sig att det fanns en biologisk pappa som kanske inte ens visste om att han hade ett barn, att han skulle få reda på det efter att vi fått vår dotter och då överklaga domen. Det stämde inte riktigt med den lilla bakgrund vi fått på dottern, men vi fick å andra sidan veta att uppgifterna inte alltid är sanna, så det fanns i alla fall en teoretisk risk. Fast jag har, som sagt, inte hört talas om ett enda fall där det skulle ha hänt. Man blir väl bara lite paranoid när man äntligen har det där barnet man längtat så länge efter. Det känns lite för bra för att vara sant.

Taiwan fungerar så att hela processen är klar när man hämtar barnet. Men fram till dess att domen om adoptionen har vunnit laga kraft i Taiwan kan biologföräldrarna ta tillbaka sitt medgivande/överklaga domen. Så är det väl i många länder, i Asian bla., att procuderen är klar när man väl hämtar barnet, skillnaden är kanske i så fall att i Taiwan är biologföräldrarna kända och därmed deltagare i processen?

Fast jag förutsätter att när väl domen vunnit laga kraft, både i Sverige och utlandet, så kan den inte rivas upp. I Sverige borde det definitivt vara så. Om det är något handläggningsfel av socialtjänsten kan det nämligen inte överklagas till tingsrätten utan bara till förvaltningsrätten.

I Sverige stämmer det (men jag vet ärligt talat inte vad som händer om det visar sig att det begåtts ett fel i hanteringen av ärendet), men inte i alla andra länder. I Ukraina har alltså föräldrarna enligt lag tre månader på sig. Domen vinner laga kraft ungefär en månad efter att man varit i domstolen. Adoptivföräldrarna är med där och en förutsättning för att ens komma till domstol är att barnhemmet via en socialarbetare intygar att barn och föräldrar lärt känna varandra och "kontakt har uppstått". När så domen har fallit får man i normalfallet åka hem och vänta på att den vinner laga kraft, vilket alltså tar en månad. Därefter får man hämta barnet och det är också då som den tid bio-föräldrarna har på sig att överklaga börjar löpa.

Jag vet inte exakt hur systemet ser ut i andra länder i Östeuropa, men mycket av processen är likadan i Ryssland som i Ukraina, så det är möjligt att de har samma system för överklagande av domen.

Egentligen är det väl inte så konstigt. I alla länder med ett säkert rättssystem skall ju domar gå att överklaga, sedan hur lång tid man har på sig varierar ju.

Det är bara att det känns så hemskt, den ovissa väntan... Att älska sitt barn och ändå inte vara säker. Det är svårt att förstå att ett sådant beslut skall vara överklagningsbart, vem mår bra av det? Att ett barns framtid likställs med en fängelsedom, bygglov eller skattemål rent juridiskt när det gäller hur domstolen handlägger det.

Nåja, det sker ju ytterst sällan men ovissheten i sig är svår.