Träffa rätt efter 40 - är det möjligt?

jag och min sambo kollade på en lägenhet för några år sedan. tanten som bodde där skulle flytta ihop med sin pojkvän. hon hade varit änka i många år, hade barn och barnbarn, och hade vid typ 74 år hittat sin själsfrände! det var så himla gulligt så det var inte sant=)

detta menas inte att du får vänta till 74, det kan hända när som helst!

Tveksamt  =) Visst går det men förmodligen mindre att välja bland =)
Vet av egen erfarenhet, många fina män är redan upptagna.

Kärleken kan komma närsom, oavsett ålder. Helt övertygad. Tycker inte du ska hänga upp dig på någon ålder alls - en yngre kille kanske kan vara helt rätt - har en kollega som var vid din ålder och singelmamma när hon träffade ett riktigt lammkött enligt henne - 29 år! De har hållt ihop 2 år nu och det verkar stabilt Hon vill inte heller ha flera barn. Vet ytterligare flera som träffade sina kärlekar efter 40 och håller ihop än, även barn involverat.

Det klart att man kan hitta rätt efter 40, man kan hitta rätt efter 80 också. Kärleken har ingen ålder.

Och det där med att alla "bra" män skulle vara upptagna, är mest skitsnack... Tänk själv hur många som skiljer sig och söker en ny partner efter några år. Har du sett "ensam mamma söker"? En någorlungda "fräsch" 40-årig kvinna, som inte "kräver" fler barn, verkar ofta attraktiv för både äldre och yngre män.

Så ge dig ut och nätdejta du. Så länge du inte har skyhöga krav, ska du nog hitta någon snäll och trevlig man i 40-50-årsåldern, som inte är någon svår deppgök.

Min fästman ändrade sig angående barn och lämnade mig nyligen pga att jag inte vill föda fler barn, har 2 st själv och han har inget biologiskt barn. Vi skulle gifta oss nästa månad och här står jag i min ensamhet och förtvivlan. Känner mig lurad, besviken. Jag har redan från början sagt att jag kommer aldrig vilja skaffa fler barn om det är viktigt för han fr han gärna gå vidare men det var mig han älskade och ingenting annat betydde något, nu sitter jag här med en lång näsa, vad hände med ärligheten, alla löften. Han sa att han ville vinna mig och trodde jag skulle ändra mig, vad jag är lurad, ledsen och förbannad nu. Min barn känner sig  jätte svikna med, han hör inte av sig till de heller!

ärligheten varade inte längst denna gång =*(  Men det finns säkert flera bättre män där ute.

hej du medsyster! jag är också 40 år ensamstående med min son och har väl varit tillsammans med fel typer av män, dvs svåra och komplicerade men ratat guldkornen som kommit i min väg.

Det är bara att vara öppen så händer det! jag har i och för sig varit singel nu i 13 år men jag letar inte heller direkt...

Utstrålar man stabilitet och trygghet samt livsglädje så blir man attraktiv. Prova nätdejting, känner flera par som hittat varandra så!

Lycka till!

Inget fel på din man, i mina ögon mest fel på dig, varför skulle du inte kunna föda 2-3 barn till. Fick reda på det att min farfarsfarfar fick 5 barn, sen dog han och sen tog kvinnan sig en ny man med vilken hon fick 6 barn till. Idag har man det bättre ställt med massa bidrag och föräldraledighet, så jag förstår inte. Vad är problemet?

Är det riktig kärlek så vill man väl ha ett gemensamt barn och ge den här mannen eget/egna barn. DEt är min ståndpunkt och bestämda övertyfelse.

Håller alltså med flame där. Hade lämnat dig om jag var din man och känner nog att det är dina känslor eller något som svajar.

Tänk och känn efter ett varv till. Ett gemensamt barn, varför är det så omöjligt för dig? Det är inte ett dugg konstigt att han vill bli pappa.

Annars är det väl bara att gilla läget, MEN döm inte ut honom.

Ursäkta om jag blev en sådan där trådkapare

Till TS!
Fattar inte problemet faktiskt, som jag ser det har di inga problem - bara möjligheter  Det är bara att ge sig in i leken som alla andra singlar. Vissa får vänta länge innan kärleken kommer, andra träffar kärleken flera gånger i livet!

Oj, det var lite olika bud!

Anonym som blev lämnad - jag beklagar verkligen. Jag tycker inte att du har gjort något fel alls eftersom du körde med öppna kort från början och han visste hur du ställde dig till fler barn.

Ni andra vet ju faktiskt inte varför anonym inte ville ha barn. Själv kan jag inte få fler barn eftersom jag hade en komplicerad graviditet och förlossning. Det vore en alldeles för stor risktagning för mig och framför allt barnet om jag blev gravid i min ålder.

Det är också därför jag har "pappa" som ett av mina önskemål. Min dröm är att träffa en helt ensamstående pappa med en grabb i min ålder men samtidigt är det ingen situation jag önskar någon, (om det inte är självvalt), och så petig kan man ju inte vara.

Det lär ju inte hända så mycket om jag inte anstränger mig tänker jag så det blir kanske nätdejting för min del. Jag har lite svårt att tänka mig en yngre man dock. Jag har varit med om mycket för någon i min ålder och vill träffa en man som är livserfaren och mogen. Jag har inga problem med en ålderskillnad på 10-15 år och i det läget kanske jag t.o.m. ses som ung.

Om någon har fler exempel på 40-åringar som funnit kärleken så läser jag dem gärna. Behöver lite pepp tror jag!

Hej.
Finns en jättestor fördel med "nätet", man ser inte de personer man pratar med! Alltså minskar risken att man fastnar för samma typ av personer som tidigare mindre, åtminstone om man redan från början har klart för sig att man bör undvika "problematiska" män...
Jag träffade min  sambo den vägen för 2,5 år sedan och nej, hade vi stött på varandra i verkligheten först så hade vi aldrig "sett" varandra överhuvudtaget. Vi hade till väldigt stor del olika bakgrund, värderingar, erfarenheter och intressen och, ärligt talat, så såg han inte alls ut som någon jag hade kunnat tänka mig att titta två gånger på. Nåja, någon månads mailande, så småningom telefonpratande och sedermera lunchträff övergick efter ytterligare ett par månader i en riktig relation. Tog exakt 6 månader från det att vi sågs första gången till dess att han ser det som att vi flyttade ihop (dvs han flyttade in, om än inte resten av pinalerna). Jag har två tonåringar och han tre något äldre ungdomar.  Vi (inklusive mina barn som bor hemma, och hans när de är med) är definitivt en riktig familj sedan åtminstone 1,5 år tillbaka. Jag har aldrig haft det så bra tidigare som jag har det nu. Han är oerhört generös med sin tid och väldigt engagerad i allt som har med hem och familj att göra och skämmer bort både mig och alla barn/ungdomar. Han älskar att komma med överraskningar till oss allihop och gör det ofta, likväl som att mina barn slutat fråga mig vad som kommer att serveras till middag, jag har ingen aning längre, och de ringer oftare till min sambo än till mig om det är något de undrar/vill ha hjälp med eller skjuts någonstans, det är ändå han som fixar det mesta. Vi har under den här tiden varit iväg flera gånger i olika familjekonstellationer på diverse resor och nästa månad är det dags  igen,  av 7 möjliga är vi 6 som ska åka iväg en vecka.

En av mina gamla vänner gav sig efter ett par års tvekan också hon in på nätet för att kolla för några månader sedan, nu har hon också träffat en själsfrände och säger likadant hon, att hon aldrig haft det bättre.

Och förresten, vi har alla varit 45-49, dvs betydligt äldre än du...

Lycka till, och var öppen för olikheter!

Jag - då ensamstående 4-barnsmor - träffade kärleken via nätet när jag var 42, snart 8 år sedan... så visst går det! (han är 3 år yngre och ha ett barn)
Lycka till!

Underbart! Grattis till kärleken båda två!

(Klart du gör!), vilken guldkille du verkar ha hittat. Tänk att det kan fungera så bra med barn och allt.

Jag tror absolut att de bra männen finns, jag har bara inte sett dem tidigare. Nu är jag redo för en sund relation som ger energi i stället för tar.

Jag kollade faktiskt upp några nätdejtingsidor och en man fångade mitt intresse direkt. Han är inte min vanliga typ men har ett jättefint leende och ser så där snäll och trygg ut. (Visst, skenet kan bedra men hur man väljer att presentera sig säger ju något om en som person.) Han är 46 och vill träffa en kvinna mellan 40 och 50 så jag är ju rena lammköttet.
Jag vet inte om jag vågar skriva till honom men bara att se utbudet gjorde mig lite glad.

Skriv! Du har absolut ingenting att förlora, eller hur? Och när du ändå är i farten, kolla lite mer och skriv till åtminstone 5 till! Och sedan några till om några dagar.... de flesta känner man redan vid första kontakten att det inte stämmer med så det kan ta lite tid!

Det är faktiskt jättekul när man väl träffar på den det klickar med, magkänslan (pirret) var exakt likadant vid 45+ som det var vid 16...

Och ja, det är otroligt hur bra det kan funka med med bonus-relationer, i mitt fall är det verkligen en bonus för mina barn och faktiskt så tror(vet) jag att hans betraktar mig som det också (även om det tog lite längre tid för ett par av dem att komma dit).  Läser ibland med viss fasa under rubriken Styvförälder, där kan man hitta det mesta, det ena mer fasansfullt än det andra...

Skriv nu och ha det jättekul under tiden, för det är det!

hej

jag är in en liknande sits som du fast jag är 5 år yngre.  jag hade bara korta relationer med idioter eller var singel, förhållandet till pappan till mitt barn varade i två år när han lämande oss. jag är ensamstående mamma till en 4-årig pojke och "kräver" inga barn eftersom jag kan knappast få flera (har fertilitetsproblem).

jag hade tänkt mig att en frånskild man äver 40 som är redan pappa vore något idealt för mig (träffar rätt många män i åldersgruppen över 40 genom mitt jobb) men det blev inte så. I februari träffade jag en 30-årig kille utan barn som har fallit för mig.  det klickade snabbt mellan oss på alla plan och jag undrar nu hur det kommer att bli i framtiden med tanke på barnfrågan (han skulle vilja ha barn om sisådär 4, 5 år, och jag vet inte ens om jag fortfarande kan få barn), för jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag stoppade någon att bli föräldrar ( vilket verkar vara helt ok när män gör så, skjuter upp barnfrågan tills kvinnan inte längre kan få barn)

att de flesta män över 40 är upptagna är skitsnack. det kanske var så i tidigare generationer, men med 50% av alla äktenskap som går sönder och äktenskap som i genomsnitt varar i 10, 12 år, så är det rätt många som skiljer sig runt 40. jag tycker att det är svårare att träffa någon mellan 28-38 år när folk i allmänhet börjar bilda familjer och undergår småbarnsfas. särskilt svårt är det att träffa en ny partner om man är kvinna över 30 som inte har barn och helst gärna vill ha några.

jag har flera tjejkompisar mellan 30 och 35 som är singlar utan barn och längtar att träffa någon att bilda familj med som klagar att män runtomkring flyr när de inser att tjejen är över 30, utan barn och vill gärna skaffa några. (helt sjukt enligt mig, det vore mer logiskt enligt mig att "fly" från en singlekvinna med barn på heltid med tanke på hur svårt och jobbigt det är att vara singelförälder på heltid utan något som helst stöd från  exet)