Adoptivbarn och biobarn i samma familj

Vi har ju ett biologiskt barn och när vi inte kunde få ett till var det ganska snabbt självklart att adoptera. Tänk vad kul att få bli förälder på två olika sätt!

Tack för ditt svar! Det är precis så jag känner!

Min man känner också att det vore superhäftigt att få bli förälder på dessa båda fantastiska sätt, men han känner sig mer orolig än jag inför eventuella problem. Han känner sig framförallt orolig för att det ena barnet känner sig som ett andrahandsalternativ, dvs att vi ville bli föräldrar på det ena sättet, men att vi fick "nöja oss" med det andra sättet. Jag försöker tänka att vi får förklara för barnen att vi ville bli föräldrar på båda sätten, att båda sätt är lika underbara och att barnen är lika efterlängtade. Problem inom en familj kan man ju få oavsett hur man har fått sina barn, och jag tror att det handlar mycket om att vara förberedd från början.

Själv är jag helt inställd på att fortsätta att betala sökandeavgiften, och sedan lära mig mer innan det är dags (sonen är trots allt bara två månader). Men min man känner sig mer tveksam eftersom han är orolig för barnens välmående i och med att de kommit till oss på olika sätt om vi får ett syskon som är adopterat.

Våra två äldsta barn kom "magvägen" och  för snart 5 år sen fick vi vår älskade yngsta prinsessa, född i Kina, i vår famn. Absolut underbart, härligt, fantastiskt och alldeles lyckligt vid alla barnens ankomst  Det är ingen som helst skillnad i kärleken till barnen och vi ser ingen skillnad i hur barnen tänker kring hur de kom till oss. För dem är det så självklart att man kan få familj både via magen och flyget:) Nu är ju vår yngsta liten än så länge och det är ingen som kan svara på hur hon kommer att må senare i livet. Jag är medveten om att hon kan fråga sig om vi verkligen älskar henne mfl frågor som kan dyka upp men det får vi ta då i så fall. 
Grattis till din lille son!

Jag tänker att på ett sätt kanske kärleken kan bli självklar när man förklarar att man faktiskt valde. Adoption var inte sista alternativet utan ett aktivt val.

Min pappa har en kusin som har tre barn som nu är vuxna; ett adopterat, ett familjhemsplacerat och ett biologiskt. Funderar på om det skulle vara något.

Hade jag varit er hade jag betalat avgiftet och haft et år till att fundera på. Avgiften i sig är ju inget löfte och även om det är dyrt vore det ju snörpligt att förlora i kötid om ni sedan vill adoptera.

Tufselina: Tack för svaret och tack för grattiset! Det känns alldeles overkligt att ha honom här, efter så många år av ovisshet. Nu när du säger det så låter det ju självklart, barnen vet ju inget annat sätt att bli en familj på och det blir ju naturligt för dem att ha kommit till familjen på olika vis. Jag tror att man får vända på det från många håll, och helt enkelt se det som en stor möjlighet att få chansen att uppleva båda sätt att få barn på. Jag ska bara hjälpa min man att känna sig trygg i att det faktiskt inte behöver bli några konstigheter.

Kvarnlyckan: Ja, man är ju inte tvungen att adoptera. Det är ju som sagt ett aktivt val. Samma sak med IVF. Blir det barn på båda sätt så har vi ju verkligen fått kämpa för dem båda. Eller varför inte göra som din pappas kusin, att även ha en familjehemsplacerad. Då har man ju verkligen fått testa på alla "få-barn.sätt". Jag tror också att det är vettigtatt betala in för ytterligare ett år när det är dags, även om vi skulle känna oss osäkra, för att på så sätt ha kvar möjligheten och inte heller förlora den tid som vi redan har stått i kö.

har både bio och adopterat i den ordningen, barnen är fortfarande små men det är helt underbart med båda sätten att få barn på

Det finns en skrift att köpa av organisationerna där det står just om den familjebildningen..

Tusen tack för tipset Elsa77! Jag har nu spanat in skriften på AC's hemsida, och ska se till att beställa den inom kort.

Vilken tur man har som hittar så många erfarna människor här på FL.

Vi har två mirakelbarn. Vår dotter är ett mirakel dels för att hon var väldigt sjuk som baby och vistades nästan mer på sjukhus än på barnhemmet, dels för att vi fick adoptera henne när vi nästan gett upp om att någonsin hitta ett land där vi kunde bli godkända. Vår son är ett mirakel för att jag, som aldrig trott att jag skulle bli gravid och till och med hade problem med hormonbehandlingen inför IVF, plötsligt en dag hade ett barn i min mage. Bara så där.

Vi fick alltså vårt adopterade barn först och det biologiska sedan. Idag är de sju och fyra år och har ännu inte reagerat nämnvärt på att de kommit till oss på olika sätt. Dottern har periodvis varit ledsen för att hon inte legat i min mage, men det kunde hon ju ha varit ändå. Sonen har börjat fundera lite över vems mage storasyster egentligen kan ha legat i. Dottern har ibland tyckt synd om lillebror som inte har någon eget land (jag är också född i ett annat land, så här hemma har vi många flaggor, kartor etc). Men på det stora hela så tycker de inte att det är konstigt. De har ju alltid vetat hur det ligger till.

Jag kan tänka mig att det kan komma en och annan urladdning i tonåren. Oavsett om det handlar om "Ni tycker bara om honom för att han är ert biologiska barn!" eller "Det ska alltid vara så märkvärdigt med henne för att hon är adopterad och ni bryr er inte hälften så mycket om mig!" så tar vi det då.

Manchester: Tack snälla för ditt svar! Jag körde lite högläsning ur ditt inlägg för mannen nu på morgonen, och han börjar nog tänka om lite. Han inser nog att båda barnen skulle känna sig speciella på så olika sätt, utan att för den delen känna sig mindre önskade än sitt syskon. Och tonåringar har ju alltid sina urladdningar, oavsett om de är adopterade eller biologiska barn. Syskon känns viktigt för mig. Självklart bryter jag inte samman om det "bara" blir ett barn i vår familj utan jag är så otroligt lycklig som har fått ett barn, men jag har en mycket stark önskan om att det ska finnas åtminstone två barn här hemma. Så jag hoppas att han vågar känna sig trygg i att adoption är en spännande väg att gå för att få ytterligare en kotte i familjen.