Hur kan man bestämma sig för att stanna eller gå?

Precis som du skriver TS, så tänker jag också.
Har en dotter med min sambo som jag har levt ihop med  i 5 år.
Jag är inte längre kär i min sambo, tänker på andra män och längtar efter friheten.
Jag har bett min sambo att flytta på prov så vi kan få prova på att leva utan varandra om
det är så vi borde ha det istället.
Men han vill inte flytta...
Han tycker inte jag ska tro att gräset är grönare på andra sidan som man brukar säga.
Men jag kunde inte skriva det bättre själv än vad du skrev TS.
Fast förutom det att min sambo har prasslat bakom min rygg.
För det har han inte vad jag vet.

Min sambo har inte heller prasslat bakom min rygg, skrev att han aldrig gjort det utan att det har med andra saker att göra .
Jag har också sagt att vi ska prova vara ifrån varandra men han vill inte, han säger att vi väl kan börja med att sova i olika rum men vad gör det för skillnad, ingen antagligen. Hade varit så mycket lättare om man hade varit 2 om dessa känslor för jag vill inte såra honom. Och att jag är för stolt för att prata med andra om det är ett stort problem..

Jag och min sambo har olika sovrum. Men det börjar bli trångt och jobbigt för dottern böjar bli så stor så hon kräver ett eget rum nu snart.
Kan eg inte sätta exakt fingret på varför jag känner som jag känner.
Men tror det mkt beror på att min sambo aldrig är hemma. Han reser mkt i sitt jobb.
Och när han är hemma så sitter han vid datorn eller håller på med sina hobbys.
Vi har aldrig sex och jag får aldrig någon bekräftelse eller uppskattning och berörning.
Så är väl inte så konstigt att man börjar sakna det och att tankarna söker sig på annat håll....?

Känner igen lite grann av det ni skriver, att man kommit till en punkt när man inte vet om man ska satsa och försöka få det att fungera - för det kanske går - eller ska man ge upp och skaffa sig ett nytt eget liv? Jättesvår fråga, för det finns så mkt känslor inblande. I mitt fall gäller det inte bara mig och sambon, utan även hans barn som bor hos oss på heltid, skulle vi separera skulle deras mamma riva upp himmel och jord för att de skulle flytta till henne. Har mycket känslor för sambon, vi har varit tillsammans i drygt sex år, och känna varann i nästan det dubbla. Hans barn och jag kommer jättebra överens, det är inget problem. Sista tre åren har vi båda haft mycket på jobbet, en jobbig vårdnadsprocess och flera dödsfall i familjen - vet inte om det har tagit all energi och kraft. Ibland längtar jag till ett EGET liv, där jag får vara den som jag en gång var och fatta egna beslut. Har upptäckt att när jag träffar nya människor så pratar jag sällan om "oss", utan om mig själv - vet inte om det är medvetet. Skulle vara så mkt enklare om sambon hittat någon annan eller att vi var jätteosams, så att det var det skulle kännas som ett solklart val att bryta upp. Nu känns det svårt att avgöra om det är en svacka eller om vi växt ifrån varandra. Under åren har jag kännt att en del av våra olikheter har präglat  våran relation på ett mer negativt sätt än vad jag trodde att det skulle gör, tyvärr medför det återkommande diskussioner.  Ibland önskar jag bara att någon sa åt mig vilket val som är rätt och vilket som är fel; det är så jobbigt att fundera.

Ja hur kan man bestämma sig för hur man skall gå till väga när man är ensam om att ta beslutet. Det är inte lätt att såra någon annan när jag vet att jag är ensam om att måsta ta detta beslut. Jag har så svårt att prata om det också. Vi har sagt i 3 dygn att vi ska prata om saken men det har inte blivit av, jag är så rädd för att det ska bli fel. Jag vill bara vara lycklig...

Risken är ju att du stannar i förhållandet men ändå känner dig öppen för alternativ. Det skapar en situation där det blir mer troligt att du kommer lämna förhållandet för någon annan, vilket i sin tur kommer såra din partner oändligt mycket mer än om du lämnade honom nu. Om ni flyttar isär och lämnar varandra betyder ju inte det heller att ni inte kan hitta tillbaka till varandra, men det innebär att om ni upptäcker att framtiden ska spenderas ifrån varandra och kanske med andra personer kan detta ske utan svekt och ännu mer sårande.