"Lugn och ro" . Ibland kanske bara på hans villkor?
Hej!
Jag har varit tillsammans med min kille i lite över ett år och vi har i princip bott tillsammans sedan vi träffades. Men först för ett halvårsedan började jag hyra ut min lägenhet och flyttade in hos honom.. Eftersom han hade en tvåa o jag en etta föll detta sig naturligt. Men han är en orolig själ så allt för mycket har jag inte fått göra om, han blir stressad om nåt inte är som det brukar, pedant o noga.
Han är en underbar människa, omtänksam och kärleksfull och jag känner verkligen att han älskar mig. MEN frågan är om vi är för olika eller om det bara är jag som överanalyserar allt. Jag är student och har inte lyckats få något sommarjobb vilket gör att jag har hur mycket energi som helst på kvällarna när han kommer hem från jobbet. Han vill ha "lugn och ro" , gå o träna, surfa lite på datorn o sedan se på tv typ. När han vill prata så är det okey men om jag har något o berätta när han kommer så säger han typ " kan vi ta det sen jag är trött efter jobbet".
Idag var jag jätteglad eftersom jag varit på jobbintrvju och lyckats få ett extrajobb. Han messade grattis men kunde inte ens ringa eller låta mig berätta om min glädje när han kom hem. han sa "oj vad pratigt det är här idag jag behöver lugn och ro" sedan gick han till gymmet...
Det är så mycket snack om lugn o ro o lugn och ro! Jag blir tokig! Oj nu tar jag bara upp det negativa, men faktum är att jag analyserar allt väldigt mycket just nu... Han längtar efter barn och vill verkligen att vi ska bli föräldrar,, Men jag oroar mig över om det över huvud taget skulle gå.. Knappast någon lugn och ro då.. Men det blir skillnad säger han...
Han är verkligen en ansvarsfull, glad, trygg kille som jag vill ha. Jag är övertygad om att han kommer att bli en bra pappa. MEN efter att vi hittat något sätt där vi båda kan vara de vi är utan att försöka ändra på varann. Jag vet inte hur det ska gå till riktigt. Nån som har något tips? Eller kan ge nån kommentar utifrån?
För mig innebär ett förhållande att man spenderar mycket tid med varann, för honom är det viktigt att vi är självständiga.. hmm
Hur har ni det ni som är mammalediga eller studenter? Är era män oxå trötta när de kommer hem? Någon som känner igen sig?