Kan man ha bortträngda minnen av övergrepp som sedan kommer fram?

Jag har funderat en del på det här som stått i media på sistone om att moderna minnesforskning talar emot bortträngda minnen. DVs minnen som framkommer senare i livet skulle inte vara riktiga utan fabricerade ev med hjälp av terapi.

Vad tror ni! Finns bortträngda minnen som sen kommer tillbaka?

Jag var utsatt som liten och har liksom haft minnesfragment hela tiden, de har varit som flashbacks, så minnena har inte varit bortträngda men jag kunde inte "bygga ut" minnena på egen hand men gjort det i terapi. Det har hjälpt mig mycket. Utan att få ihop en sammanhängande minnessekvens kunde inte jag bearbeta så det fick jag hjälp med i terapin. Så jag tänker, att om nu jag hade svårt att få ihop minnesbilder men inte tvivlade på att något skett, varför skulle då inte någon annan helt sakna tillgång till minnena under en period och sedan kunna komma åt dem igen? Är det så mycket konstigare än att man plötsligt kan få upp ett minne från barndomen då man påminns ex. vis genom en lukt eller ett ljud? Som att om man känner lukten av plättar så kasnke man plötsligt kommer ihåg vad gammelfarmor sade när hon stod och stekte plättar när man var liten. För mig var det just så med övergreppsminnena, jag kunde inte plocka fram dem på beställning men när jag minst annade det så påminde något och så var minnet där i mitt huvud och min kropp igen.

Som vuxen blev jag våldtagen. Då hände nästan samma sak. IDet var som att det var för svårt att ta in vad som hänt att det iksom stängdes av. I flera år fungerade det tills jag såg en film på Tv som påminde om det jag utsattes för och då kunde jag inte hålla det ifrån mig längre. Jag visste ju liksom hela tiden vad som hänt men det var så otroligt svårt att hantera minnena så där behövde jag också terapeutisk hjälp. Skrämmande flashbacks då hela känslan kom tillbaka i kroppen och själen men när jag skulle berätta vad som hänt så kunde jag visserligen det på ett annat sätt än med barndomsminnena men det var som om själ och hjärna frikopplades från varandra. Jag berättade men det var som att berätta om något någon annan varit med om eller något man sett på film. Det var liksom inte jag. Så hur många gånger jag än berättade så skedde ingen bearbetning. Jag fick hjälp i terapin med detta, att faktiskt vara närvarnde i mitt eget minne och därmed kunna bearbeta.

Hur tänker ni kring detta med sexuella övergrepp, minnen och terapi?