Förskolestart, hur mycket ska man berätta?

Här kommer svar från en blivande mamma som inte har så mycket mer att komma med än att jag tycker att du ska prata med personalen. Om jag hade varit förskolelärare så skulle jag bli glad av att få så mycket information som möjligt för att sedan kunna jobba utifrån det. Sen finns alltid risken att ngn säger ngt fel, vuxna eller barn, men då kan ni också lättare reda ut det.

Lycka till.

jag tycker att ni kanske ska prata lite om adoption med personalen...

jag vet ju inte hur det är i er förskola men där min dotter gick så pratade de mycket om hur man var som liten bebis eller som nyfödd. Sen kan barnen ställa frågor som inte är så roliga.... Och vet barnen redan så förstår de och dessa frågor kanske inte ställs.

Vi har haft några tillfällen då en kamrat till dottern har ställt frågor som varit både knäppa och lite sårande,men efter att jag förklarat för henne så har det blivit bra.

Oj, ännu en ska jag måste fundera igenom inför förskolestarten! Har snuddat vid tanken, men har just nu huvudet fullt med tankar om hur vi ska klara inskolningen på bästa sätt. För visst har vi fått frågor om vem som är hans "riktiga mamma" just när vi har träffat dagisbarn. Jag har verkligen inte svårt för de frågorna, men det som är lite komplicerat är att vi inte direkt har talat med sonen om det på det viset. Vi talar mycket om Kina, visar på kartan varifrån han kommer och att vi var och hämtade honom där osv, men vi har faktiskt inte talat om "Kinamamman" och "Kinapappan",  f a för att vi inte har någon som helst information om den biten och det blir därför väl abstrakt för en treåring som knappt har något eget tal. Det känns helt enkelt forcerat och vi tar den biten när det känns rätt.

Vi har berättat om hur en adoption går till och hur det gick till när vi fick vår dotter. Hon är väldigt rädd för förändringar och separationer så det där med anknytning har vi pratat jättemycket om men det verkar ju som om din son inte har några sådana problem och då är behovet att diskutera det med personalen lite mindre.
Jag har förberett personalen så att de vet vad de kan svara om andra barn börjar fråga min dotter om varför vi ser olika ut, vem den "riktiga" mamman är etc. Det är inte så lätt det där med att svara om man inte har varit med om det förut och jag vill verkligen att de barn som frågar ska få svar-det blir mindre dramatsikt och mindre intressant om man får svar. Hur vi benämmer de biologiska föräldrarna vet förskolepersonalen, det är ju lite olika om man säger Kinamamma, magmamma, förstamamma, mamma + namn etc. men viktigt för barnet att det är samma. Sen tycker jag att det är viktigt att det finns sagoböcker om adoption men även att det finns barnböcker där barnen har olika hudfärg, hårfärg mm, det handlar alltså inte om adopterade barn utan mest att vi ser olika ut.

Oj, jag har aldrig sett det här som ett problem! Jag har jobbat på många olika förskolor, och faktiskt aldrig stött på problem i samband med adopterade barn. Om du känner att det är jobbigt så tycker jag absolut att du ska förklara din oro för personalen, och jag hoppas det kommer gå bra för er! :)

Jag tycker att ni ska fortsätta som förut. Ni kan ju nämna att han är adopterad och från vilket land men att ni inte gör någon stor grej av det hela. Det är ju faktiskt ganska vanligt att det finns adopterade barn på dagis.

Jag har haft barn i 27år idag, det har blivit 6 st och min minsta är 7 månader. Inget av barnen har haft några temasamlingar om adoption trots att de allihopa har haft minst ett barn som varit adopterat när de gått/går på dagis. De har i och för sig inte haft några temasamlingar om hur barn blir till heller utan tagit upp det med det enskilda barnet som undrar.

Sedan så undrar inte barn på dagis vilken som är den "riktiga mamman" utan de accepterar den mamma som kompisen har trots att den har en annan färg på huden. Termer som "riktig mamma" kommer faktiskt från oss vuxna och som barnen snappar upp när de blir lite äldre

Det låter ju tryggt! Men... vad är "problem"? Det är ju inget problem med att vara adopterad men att få puckade, sårande frågor kan ju upplevas som det... Framför allt om personalen i det läget även själva skulle svara på frågorna helt uppåt väggarna - och det är ibland SVÅRT att svara på bästa sätt (och veta vilket bästa sättet är också...). Det tycker jag själv fortfarande.

Med "problem" menade jag att varken jag eller mina kollegor (vad jag vet alltså) ens har reflekterat över att ett barn är adopterat. Det har liksom passerat ganska obemärkt förbi, jag själv har konstaterat att barnet har en annan hudfärg (till exempel) än föräldrarna har, men sen inte tänkt mer på det. Ofta brukar föräldrarna dock berätta varifrån barnet är adopterat, hur gammalt barnet var när det kom till Sverige och sådär. Och när barnen sen frågat varför Olle är brun fast hans mamma och pappa inte är det så förklarar man vad adoption är, rakt upp och ner, fast oftast med meningen att "Olles mamma och pappa kunde inte ta hand om honom på grund av det eller det och därför flyttade han till Lisa och Kalle i stället". Typ. :)

Oj... Du menar "fast oftast INTE med meningen" va? Eller? *ser lite förskräckt ut*

Haha, ja! Förlåt! Bra att du såg det, vill inte skrämma upp en massa människor. ;) Nej, men allvarligt talat så brukar jag fråga hur föräldrarna vill att jag ska svara om frågan kommer upp, men det skulle aldrig falla mig in att ha en samling med tema adoption och sådär.