Då barnet favoriserar en förälder..
Jag vet att detta är vanligt, ja helt normalt och inget konstigt alls. Så det är inte det jag vill få ur hjärtat utan de känslor som ibland följer då ens barn favoriserar den ene föräldern.
Jag är en mamma till en snart 3 årig liten tjej. Min fina lilla flicka som jag älskar mer än allt annat på denna jord. Ända sedan hon var liten har den som tagit mest hand om henne varit den hon tytt sig mest till. Inget konstigt med det.. Då jag var mammaledig, vilket jag av ekonomiska skäl, var mkt längre än pappan ( vi bor ihop som en hel familj och är inte skilda el. nåt), så var hon mammas flicka.
Nu i 2 -3 års åldern tränar barnet (i sin naturliga utveckling) både sin vilja och sin självständighet. Barnet vill testa gränser och bestämma. Så även ibland över och mellan sina föräldrar. Jag och min sambo (pappan) är överens om att hon inte ska favorisera ut den ene av oss. Vi förstår ju att hon kan vara mammig och pappig ibland och det e ok men ingen får bli direkt hårt utstött.
Jag är nu gravid i min sista vecka och den lilla / lille kan komma när som helst. Jag har i slutet av graviditeten inte kunnat vara särskilt mobil och därför har pappa mest tagit hand ( läs. lekt) med vår lilla flicka. Naturligt kom han att bli hennes favorit. Det är helt ok, men nu kommer de sårande känslorna fram som jag såväl försöker dölja. Hon har börjat säga "jag älskar dig" till oss, är kramig och mysig . Men de orden, och visande av känslorna är nästan bara tilldelade pappan. Utav pappan och mig är jag helt klart den som mest visar med både ord och handling att jag älskar någon (här mitt barn). Jag är den mest känslomässige av oss vuxna kan man väl säga :) och naturligtvis fortsätter jag såklart att krama henne och tala om att jag älskar henne även om jag blir bortstött och hon mest vänder sig till sin pappa.
Nån gång emellanåt är jag ju naturligtvis också favorit och hon älskar mig och säger att hon inte tycker om sin pappa, men det är jobbigt det också, även om jag suger i mig kärleken. Jag vill att hon ska vara älskvärd mot oss båda, inte stötta bort någon.
När jag nu är gravid är jag säkert också rent naturligt extra känslig och som plus hade jag en tuff förra graviditet och en ännu tuffare förlossning med min lilla tjej. Det känns hemskt att det barn man burit och fött stötter bort en, jo, jag vet, det är naturligt och vänder och svänger mellan föräldrarna att vara favorit, men jag kan inte komma ifrån att det gör så ont. Jag försöker verkligen att inte bry mig eller ta åt mig, tänka att det är naturligt.. men jag kan inte rå för det..
Då pappa kommer hem är det bara pappa som gäller. Försöker göra mitt bästa och hitta på saker / leka med henne med det hon tycker om fast lite på mina villkor då jag e höggravid (kan ju inte busa på samma sätt som pappan).. saken hör kanske också till favoriserandet att hon legat inne hos oss i vår säng och vägrat sova inne på sitt rum (vi bor i en sekelskiftesvåning och har en skranglig hiss som går utanför hennes rum som hon varit rädd för), men att vi nu i god tid innan babyn kommer försöker få henne att sova i sitt eget rum och att det då är pappan av fysiska skäl som får kränga sig ner på golvet och ligga på en tunn madrass till hon somnat. Det är även han som får springa in till henne om natten då hon e ledsen. Det är kanske många anledningar till att hon väljer sin pappa just nu ( el. det senaste halvåret åtminstone) men som jag vill ha sagt med inlägget - det gör ont när barnet favoriserar och då man som förälder blir / känner sig bortstött..
Någon som känner detsamma i sådan situation?
