Nån som är manodepressiv, eller har erfarenhet av att leva med en som är det? Hjälp...
En kvinna i min umgängeskrets, Karin, träffade för några år sen en kille Pelle. Kärlek uppstod. Efter några veckor fick K reda på att P led av manodepressivitet sen flera år tillbaka. Strax efter det blev han inlagd på psyket, eftersom han fick en rejäl depression. P hade velat testa att leva utan att ta sina mediciner, nu när han kände sig lycklig.
När P blev frisk flyttade han in hos K i hennes lägenhet. Han var sjukskriven ett bra tag från sitt gamla jobb, eftersom han fått fysiska förslitningsskador där oxå. Efter sjukskrivningen fick P ett jobb inom industrin. Det innebar skiftjobb och han fick ett stort sömnbehov. Under denna tid har P ätit medicin, lyckopiller, utjämnande medicin och medicin mot depressioner. Han har varit öm, snäll och kärleksfull mot K hela tiden. Bekräftat henne på alla sätt och vis. För några år sen köpte K och P ett hus ihop och P har även fått byta jobb, eftersom han blev uppsagd under finanskrisen. Han jobbar nu på en annan industri och jobbar ff skift.
För några månader sen, typ i april började K märka att P blev otroligt retlig och muckig mot henne. Det hela har eskalerat så att hon nu inte kan säga något till honom för då tycker han att hon kontrollerar och styr honom. När jag var och hälsade på K för några dagar sen muckade P att K borde klippa häcken ute istället för att lata sig (hon var glad för att hon börjat träna...) och när hon idag sa att hon tänkte ta häcken (fast den eg har varit hans ansvar eftersom hon inte riktigt når runt) och bad att han skulle ta lite markservice hade han blivit vansinnig på henne, tagit bilen och kört iväg för att vara borta några dagar. När K gråter inför honom för han är så elak blir han arg och säger att hon försöker kontrollera honom. Allt handlar bara om honom, och det verkar som om han projecerar sina känslor på henne. När han var svettig i somras hade han t.ex sagt "vad svettig och äcklig du är" till K. K kan inte göra något rätt, han hugger och pikar. Detta rimmar så himla illa med hur han egengligen är att vi alla runt omkring funderar på om det är sjukdomen som bråkar. K kan inte prata med P om hur illa han gör henne, dels för att han blir arg och går iväg med även för att han är så känslig och snäll när han är utjämnad och då skulle han må skit om han visste hur illa han gjort henne.
Hur bör K gå till väga? P har en doktor som han går till och i juni var han där och pratade om medicinen. Då höjde läkaren upp hans lyckopiller lite, efter som P sa att han var lättretlig. Men det verkar inte ha hjälpt, det ekskalerar ju bara.
P har även, tycker vi, fått ett förändat sovmönster. Från att ha kunnat sova väldigt mycket har han inte sovit på förmiddagen alls efter att ha jobbat natt. Han har istället velat åka iväg och göra en massa saker direkt efter jobbpasset istället för att sova. Hemmet tar han inget ansvar för alls nu och påbörjade projekt bara står.
Verkar det vara sjukdomen? Mani eller depression? Och hur kan K hjälpa P? Hon vill ju stå ut, hon har ju valt att leva med denna man väl medveten om att han var sjuk. Hur länge kan en sån här period sitta i? Kan man medicinera bättre så den försvinner? Han har ju inte innan haft nån sån här period och de har nu känt varann i sju år. Snälla, nån som kan ge oss lite förståelse.