psykiskt funktionshinder och föräldrarskap

Ja, med stöd - absolut.

Beror på vilken funtionsnedsättning de handlar om och vilken grad.. Vissa klarar de bättre än andra och andra behöver mera stöd och hjälp i vardagen...

nej om de behöver stöd i sin föräldraroll så får inte baranen det lika bra. Det går alltid att ersätta ens händer och fötter men det går inet att ersätta den menatala biten.

Beror på vilket stöd de fått, men faktum är att psykiatripatienter väldigt väldigt ofta har föräldrar med en en eller annan form av psykisk ohälsa.

Är lite inne på det "tjabba eller nått" skriver, stöd är nog bra men det är en stor förlust för barnen när föräldern inte klarar att vara förälder fullt ut.

men det beror väl på att vissa sjukdommar är ärftliga?

Ja, men även att många mår förtvivlat dåligt efter att ha levt med en psykiskt sjuk förälder i ett dysfunktionellt hem, kanske kommit hem från skolan och inte vetat om mamma/pappa lever, föräldrar som inte orkat med barnen när de mått dåligt, barn som inte kan lita på sina föräldrar, barn som tagit på sig skulden för mammas/pappas måande osv. Många är väldigt trasiga efter en sådan uppväxt och många har aldrig fått vara barn utan hela uppväxten fått ta hand om sina föräldrar och fått vara "den vuxna"

I många fall handlar det inte om ärftlighet tror jag utan det sociala arvet/uppväxten

Det är en problematisk fråga helt klart

Rätten att vara förälder stäld mot en bra uppväxt som barn 

Men psykiska funktionshinder är ett oerhört brett begrepp. Det kan vara allt ifrån mildare former av adhd till psykopati eller manodepressivitet. Går liksom inte att besvara frågan utifrån ett så ospecifikt begrepp.

Du menar alltå om barn som har föräldrar som inte riktigt klarar av sin föräldraroll har det lika bra som andra barn? För det finns ju många med psykiska funktionshinder som inte har några problem med föräldrarollen.

Jag tror att vissa barn vars föräldrar behöver stöd klarar sig utmärkt. Om familjen får rätt stöd och problemen inte är allt för stora. Men självklart är det en väldigt stor risk att saker inte fungerar perfekt och att barnen påverkas negativt av detta. Så en stor riskfaktor är det ju verkligen. Är inte det ganska självklart?

Det viktiga är ju att man (dvs. socialtjänsten) gör en bedömning av huruvida det är minst dåligt för barnet att bo kvar med sin förälder med vissa stödinsatser eller om situationen är så hopplös att det är bättre att familjehemsplacera barnet. Och svaret på den frågan varierar ju enormt. "Psykiska funktionshinder" spänner ju över ett enormt fält precis som termen "fysiska funktionshinder" så det går knappast att uttala sig generellt.

Fast det är väl rätt självklart att rätten till en bra uppväxt går före. Ett barn har rätt till sina föräldrar men inte tvärt om. Sedan är det som sagt var inte alltid bättre för barnet att bara flytta på det, det har ju antagligen knutit an till föräldrarna så det blir ju alltid en avvägning vilket som är minst dåligt för barnet. Men soc har ju klara direktiv: de ska se till BARNETS behov, inte till de vuxnas.