Snälla hjälp. (Långt)

Oj oj. Har du pratat med dina föräldrar om din situation? Det här är inte ok. Ni tjejer kommer vara värda ingenting om ett tag, och hur går det med din självkänsla? Antingen måste ni gå i familjeterapi hela gänget, eller parterapi - eller så måste ni separera.

Vet din kille om hur du känner? SER han inte hur han och killarna behandlar dig?

Jag hade gått min väg. Jag hade räddat mig själv. Föräldrar som väljer pojkvännen före sin egen dotter är inte värda att kallas föräldrar. Att ta ifrån dig jobbet verkar inte klokt. Men jobb får man nytt. Är du hellre kvar i en relation där du tar stryk mentalt än att gå din väg och må bra??? Du behandlas värre än en hund. De trampar ju på dig!!! Fy vad jag tycker synd om dig.

Jag har inga råd. Jag vet bara vad jag själv skulle gjort. Och det har jag beskrivit i några korta ord.

Varm Kram
/Birgitta

Oj, du är i en jobbig sits.

Det känns som det har gått ganska långt i hur familjen behandlar varandra och bristen på respekt.

Bor du hos familjen?

För mig känns det som du har mycket att bära och skulle behöva ha någon nära dig och prata och stötta. Har du någon nära vän? eller skulle du kunna tänka dig att ringa till soc och prata och får råd och stöd (allt handlar inte om att anmäla hit och dit på soc utan att få familjer att må bra)

Man ska hitta någon att dela livet med, inte ge upp livet för!
Han skadar sina barn och dig. Kan du prata med barnens mamma om hur han behandlar dottern? 
Jag tror inte hon vill ha henne i den miljön.. Jag tror inte heller att hon vill ha sönerna där, så uppfostrar man inte barn. Man vill helt enkelt inte ha sådana barn. Eller vill man?
Du borde lämna honom. Oavsett familj och jobb. Är du säker på att din familj vill att du blir behandlad på det viset? Vill dom det är dom nog inte så mkt att hänga i granen. Jobb finns nya.
STANNA INTE HOS HONOM!!

Du skrev att det känns som han ger dig skulden föra att bio stack, det gjord hon förmodligen rätt i.
Så följ gott exempel!!!!!! 

Hon har barna 6/14 dagar men hon verkar inte orka se dem öht.
Den yngsta grinar när han ska dit. När han är där frågar han varge dag när det är pappa dax igen.
Mellanbarnet säger att hon får inte hjälp med någe. Inte läxor INGENTING.
Äldsta barnet är inte där utan hos kompisar i stället under mammaveckan.
Så där lär inte jag heller få någe stöd.

Eftersom de inte är osams med mig när jag inte är där och det blir ett himla liv när jag är det så måste det ju vara mitt fel??? "Du är inte mitt barn så du är inte mitt ansvar." Jag måste klara det där själv.

Jag har försökt prata med honom så många gånger men han tiger som en mussla eller går sin väg.

Men vilken sits du hamnat i!!!!
*kram*

Jag vet att det är lätt att skriva att du bara ska lämna honom, men något är galet...som du har det ska ingen behöva ha det!! Av vilken anledning agerar din föräldrar som dom gör??? Tvingar in dig ytterligare i ett hörn ??

Jag skulle ringa till familjerådgivningen omedelbart. Dit är man välkommen själv, vare sig partnern är beredd att ställa upp eller ej.

Sedan låter det som om barnen har det otroligt dåligt med en skev förälder i pappan (kan han vara deprimerad??) samt att mamman inte heller har rättt focus.

Du ska inte låta det gå längre, försök se om han kan gå med påfamiljerådgivning annars ta dig ur det. Sedan får soc kliva in och stötta föräldrarna isåfall, barnen ska inte behöva lida heller!!!

Naturligtvis är det inte ditt fel. Du är ju totalmobbad!!! Ingen mobbare kan mobba om inte offret är i närheten, eller hur?

Du måste fundera på om du verkligen vill ha det så här om fem år?  Förstår jag rätt att du har eget boende också? Du är väl inte beroende av honom när det gäller boende? Dra dig ur relationen - du kommer må så himla mycket bättre. Jobb- och föräldrarelationen får du ta hänsyn till sen. Det finns a-kassa, socialförvaltning etc som kan steppa in om du inte får annat jobb omedelbart.

Stå på dig och låt inte dessa människor trampa på dig. Barnen är redan fostrade till att det är okey att mobba, och du vill nog inte ha det så här i framtiden - och du vill nog inte heller sätta dig i samma boende  (om du nu HAR ett eget boende) och ha det så här på heltid.

Kram

Jag har en egen lägenhet. Tack och lov! Men han är beroende av att jag kan lämna på dagis eftersom att han börjar jobba lååångt innan de öppnar.

Förstår att du vill hjälpa honom MEN du tar kål på dig själv!! Jag tror tyvärr inte att det blir bättre av sig själv. Tror att du (helst tillsammans) ska sätta er med en 3:e part på familjerådgivningen för att det ska kunna fungera.

Barnen far illa av att pappan inte klarar av att kliva in på ett bra sätt som förälder, tyvärr tror jag att du måste kliva av och låta honom ta smällen för att han ska vakna upp. Åter igen vet jag att det kanske är lättare sagt än gjort MEN ingen mår bra av att ni har det så skevt. Barnen behöver stabilitet och det är i första hand pappan som ska klliva in och ta striden. Att du får fungera som "slagpåse", "syndabock", "smörjmedel", "hjälpreda" gör ingen något gott.

Hur hårt det än är så tror jag att det bästa skulle vara om du bara förklarade för honom att det inte fungerar, att du tror barnen mår dåligt av de bråk som är (inte ditt fel) och att han får bestämma sig för att gå på rådgivning annars (inte ett hot utan ett faktum) får han reda ut sin familje situation själv och du tar en paus och bor för dig själv.

Håller tummarna!!!!

Du måste därifrån snarast!!Ett halvårs nertryck självkänsla tar mer än ett år att bygga upp,tänk då om 5 år!!
Det är inte värt det!

Kram på dig

Vad är det för märklig relation du har med dina föräldrar? Vad har de med att göra vem du lever ihop med och vaddå "inte ha mer med dig att göra"? Det kanske låter hårt, men det verkar som om de flesta i ditt liv behandlar dig som skit, bokstavligen. Vill du inte ha det så så måste du säga ifrån. Det kanske vore det bästa om du slapp både jobbet för dina föräldrar och din otäcka pojkvän på en gång så kan du kanske skapa dig ett bra eget liv istället där folk behandlar dig med respekt.