Vilket anses vara värst? Betalningsanmärkning eller misskött kredit? Och så allt annat..
Hade en tråd i slutet på förra året där jag skrev en massa kring hur jag upptäckte att mitt liv inte riktigt var som det såg ut att vara. Från en dag till en annan levde jag ett nytt liv.
En fredag råkade jag hitta en större mängd oöppnade kuvert och det tog en stund innan jag kunde ta in vad det var jag faktiskt såg. När min man förstod att jag visste tänkte han ta sitt liv men lyckligtvis förstod jag vad som var i görningen och lyckades övertala honom att åka till psyk-akuten. Han blev inlagd och så småningom bättre.
Ekonomin var total katastrof och jag kände mig så förödmjukad att ringa runt precis överallt och fråga vad vi var skyldiga. Det låg skulder hos Kronofogden och hos flertalet inkassobolag.
Någon slags övre makt måste ändå ha vakat över oss när jag upptäckte dessa kuvert eftersom vi var endast dagar ifrån att bli vräkta. Begäran om avhysning hade redan inkommit till Kronofogden men tack vare en otroligt förstående person (som sedan fick dagens ros i tidningen 
) så drogs detta tillbaka och jag betalade vad vi var skyldiga.
Också tack vare en snäll syster och svåger så fick jag låna en summa pengar och lösa allting sådant som var på Kronofogden eller på väg in. När jag sålde bilen (och köpte en annan som är fullt betald) kunde jag lösa alla övriga skulder och i slutändan kvarstod endast den skuld som vi hade innan allting brakade lös.
MEN.. livet har varit hårt. Vad jag inte gick in på tidigare var mitt eget mående särskilt mycket. Innan min man kraschade hade jag det lite jobbigt själv. Gick (och går) i terapi för en våldtäkt jag utsattes för som barn. När han blev så sjuk så ökade belastningen på mig markant, och det gick, för det var tvunget att gå. Men mer och mer har kraften sugits ur mig.
Våra egna svårigheter har lett till en oförmåga att finnas där för varandra och vi har bestämt oss för att separera. Eftersom vi är osäkra på våra känslor för varandra vill vi inte ta steget att skilja oss utan vi tänkte först separera och få tid ifrån varandra för att dels få möjlighet att fokusera på oss själva och egna måendet, men också för att få tid att reflektera över vad vi känner för varandra. För att bespara barnen så mycket som möjligt tänkte vi göra så att vi alternerar istället för barnen. Vi skaffar en liten 1:a och bor växelvis mellan 4:an och mellan 1:an.
Nu är det så mycket praktiskt som ska lösas och igår stötte jag på första bekymret. FK vet inte riktigt hur de ska göra eftersom de inte varit med om denna variant tidigare, och maken som studerar behöver bostadsbidrag. Bidraget är ju till honom, men eftersom jag var ärlig (jag vet inte varför men jag MÅSTE vara ärlig) och sa att vi ska alternera så blev det komplicerat. Väntar på besked från FK. Vore ju trist om vi tvingades skilja oss för att han ska få bostadsbidrag.. 
Idag stötte jag på nästa bekymmer. Vi ska ju dela upp våra ekonomier. Trots det som varit får han nu ta ansvar för sin egen ekonomi, även om jag kommer att "hålla ett öga på honom". Jag kommer att försäkra mig om att han betalar hyran och liknande viktiga saker. Saker som rör barnen, gemensamma kostnader som barnomsorg osv, det kommer jag att betala och så får han ge mig halva summan. Allt detta är vi överens om. MEN.. var inne på SEB idag och öppnade ett eget konto. När jag kom hem kom jag på att jag inte frågade om det var VISA med. Ringde kundtjänst och detta skulle man ordna över tfn. Allt gick finfint, tills hon gjorde kreditupplysningen. Pga den betalningsanmärkning jag fick när min man skrev under ett delgivningskvitto i mitt namn, så får jag inget VISA-kort!! Kände mig totalt omyndigförklarad. 
Nu har jag ju Tingsrättens beslut om att anmärkningen ska röjas, men med allt som varit har jag inte fått tummen ur att skicka in detta till UC. Det hamnade på lådan nu ikväll, så bråttom fick jag när jag insåg att jag inte ens får ett VISA-kort. Ska till banken på personligt möte inom ett par veckor, ska då ta med mig domen och se om det förändrar saken.
Men, nu är det så att vi ju har en större skuld till ett inkassobolag. Dessa vill att skulden ska vara fullt betald inom 3 år och det rörde sig om c:a 86 000 från början. Med den ekonomin vi har idag blir det svårt för oss att betala skulden inom 3 år, men det som kvarstår kommer bolaget att kräva oss på oavsett har jag fått förklarat för mig. Min tanke är att om jag kunde låna 50 000 kr från banken så kunde vi lösa den större delen av det kvarstående beloppet och på så sätt betala allt till inkassobolaget inom 3 år och vara av med denna skuld. Om vi får en avbetalningstid till banken på 3 eller 5 år från nu så kommer detta att ordna sig också eftersom min man är färdig med sin utbildning om 2 år och då kommer att få en ganska bra lön och då kan vi genast öka på amorteringen. Men min undran är, finns det NÅGON som helst möjlighet att låna 50 000 kr när man har en betalningsanmärkning och inte ens får ett VISA?? Och om jag nu kan röja betalningsanmärkningen så kvarstår en notering om misskött kredit. Är det någon som vet hur banken ser på det? Vilket är värst? Betalningsanmärkningen eller den misskötta krediten. Kvarstår noteringen om misskött kredit också 3 år?
Kanske blir en del förvirrade över att jag säger att vi ska separera men att jag ändå planerar två år framåt. Även om vi inte lever tillsammans om två år så kommer vi gemensamt att avsluta dessa skulder och när min man börjar tjäna bra så kommer han också att betala en skuld till mig, en kompensation för den skada han åsamkat mig ekonomiskt.
Ursäkta om detta blev långt och rörigt.. men min hjärna är inte vad den har varit och det är mycket tankar som susar runt.
