Vad frågar de vid adoptionsutredningen?

Vi hade bara en träff - ett hembesök där vi var med båda. Hon frågade om

-hur länge vi hade varit tillsammans, hur länge vi hade bott ihop och hur länge vi hade varit gifta.
-hur länge vi hade funderat på/pratat om barn.
-hur vi bestämde vem som skulle bli gravid och hur vi skulle gå till väga.
-hur vi resonerade kring vårt gemensamma föräldraskap.
-hur vi hade tänkt lägga upp föräldraledigheten.
-hur vi förhöll oss till att vårt barn inte hade någon pappa.
-hur vårt nätverk såg ut och hur vår relation till vår släkt var.
-huruvida vi hade tänkt oss fler barn och i så fall hur.

Det var nog allt. Och det kändes inte som ett förhör, utan som ett samtal. Hon kom in och satte sig vid matbordet och drack kaffe, och så pratade vi.

Tack för svaret! Vad skönt för er att det bara var en träff för er. Vi ska tydligen ha två möten. Ett äger rum på socialkontoret till vilken bara min fru är kallad. Det kan ju tendera att bli väldigt stelt. Det andra är på hemmaplan där vi båda är med.

till VILKET vi båda är kallade. 

Vi hade ett varsitt enskilt möte med soc-mannen och sen ett hembesök då han träffade hela familjen. Samtalsämnena vid det enskilda mötet var våra bakgrunder, familjerelationer, "livshistoria" och gemensam historia. Vid hembesöket minns jag inte vad vi pratade om, vår "stora" son (2 år då) var med så det kändes som att han iakttog samspelet med honom lite (?). Det kändes mycket som han gick efter Standardmall 1A för par som vill adoptera internationellt (ffa eftersom han "utredde" mig också, som är biologisk mamma... ). Vi fick en fin och varmt skriven utredning som vi blev rörda av att läsa...

Så det var väldigt avspänt och mest lite kul att prata igenom hur man träffats, vad man tycker om hos varandra och sånt. Hoppas att ni kan känna er lugna inför era möten!

(Det som var lite lustigt var att han bad att få telefonnummer till våra föräldrar och sen ringde upp alla fyra och frågade vad de tyckte om att min fru skulle adoptera Gunnar! Inte för att någon av dem har problem med det, men vad skulle han gjort om något varit anti...? )

Även om ni ovan och många andra har haft trevliga möten och fått bra skrivna utredningar så blir jag ändå så provocerad över att vi ska behöva gå igenom det här. Alvar är ju vår son, vår vår vår! Vi har kämpat för att få honom tillsammans, min fru och jag har tagit vartenda steg på vår långa resa ihop! Det finns ingen fader, vi är gifta och jag som den födande (=mera??) mamman är fullt kapabel att anse min fru som fullständigt likvärdig förälder till vår son. Varför måste vi/min fru/vår situation granskas och utredas?

Liksom min fru får jag lättare tvångstankar över att se hur långt man kan driva det hela. Vad händer till exempel om man säger att man inte har några manliga förebilder att erbjuda barnet för att man inte tycker det är nödvändigt? Vad händer om man har dålig kontakt med sina egna föräldrar eller syskon? Vad händer om man vägrar svara på eller ifrågasätter frågor som man inte tycker är relevanta?

Men självklart kommer vi underkasta oss lagar och förordningar och sitta och vara trevliga och svara snällt på allt de frågar oss. Självklart vill vi att vår son ska bli... vår.

Fyll gärna på med fler exempel på frågor! Vi går just nu och väntar på att familjerätten ska höra av sig efter semestern...

Vi har inte någon särskilt bra kontakt med vår släkt, och det var inget som det höjdes på ögonbrynen för.  Inte så att det är väldigt konfliktfyllt eller att de har problem med att vi är homo och/eller har barn, vi står bara inte varandra särskilt nära, helt enkelt. Det med manliga förebilder frågade hon inte ens om.

Men jag håller med, jag blir också väldigt provocerad. För mig är det könsdiskriminering - hade jag varit man hade det här  inte behövts. Och som skattebetalare är jag väldigt irriterad. Fatta vad den här cirkusen kostar!

Tack för sparken, Gaytjej! Jag ska sätta mig och skriva min anmälan nu.

Gaytjej: Det där har jag också tänkt på, om jag får lägga mig i trots att vårt barn i magen är svensktillverkat och inte kommer behöva adopteras. 
Under det obligatoriska kuratorsamtalet var det också snack om manliga förebilder. Vad händer om man inte ställer upp på den heteronormativa föreställningen om att det behövs både manliga och kvinnliga förebilder? Jag hade lust att protestera men vågade inte för att inte riskera att bli nekad behandling.
Kompisar till mig blev ifrågasatta under adoptionssamtalet för att de nästan bara har homosexuella vänner, barnet behövde heterosexuella förebilder tydligen. De finns ju överallt ändå! Vi får tydligen skaffa barn, så länge vi lär barnen att vi inte är normen. 

Det gick bra i alla fall! Jag och sonen följde med till fruns samtal. Hade ställt in oss på att vänta utanför men kvinnan som höll i intervjun sa att "Självklart får ni följa med in, ni är ju familj". Ett tips alltså!!

Det blev ett trevligt samtal enligt standardmall och hon var väldigt finkänslig och noga med att påpeka att det i princip inte finns något som står i vägen för adoption om det inte skulle vara att man är tungt kriminell eller djupt psykiskt sjuk. Man får till och med vara med i straffregistret, även om man naturligtvis kommer att utredas extra noga om man har en komplicerad bakgrundshistoria. Försöker tänka att utredningen är för barnets bästa och att det är okej att de gör en rutinkoll åtminstone. Nu följer ett hembesök och samtal till BVC sköterskan.

Hon frågade ingenting om manliga förebilder, men jag kom på mig själv med att betona att min bror är gudfar till vår son.

När adoptionen väl går igenom ska vi fira ordentligt!!  

Vi är inte alls nöjda med hur vår kommun skött faderskapsutredning eller utredning om närståendadoption. Men man har ju tyvärr inte så mycket val. Jag fattar dock inte hur det kan vara så svårt att ta reda på, eller själv tänka ut, vad som är relevant och vad som behövs för att kunna gå till beslut.

Vi har iaf haft hembesök, och efter mycket påtryckning har utredaren nu skrivit ett yttrande till Tingsrätten. Vi fick en kopia hemskickad, den låter såhär;

"J&A registrerade partnerskap i april 2010. A blev gravid genom IVF på Storkkliniken i Köpenhamn med spermier från en okänd donator. I juli föddes F, en fin och välskapt pojke. J&A önskar dela faderskapet fullt ut, varför J har lämnat in en ansökan om att få adoptera A's son F.
F går på regelbundna besök på barnavårdscentralen där han konstaterats vara frisk och normalt utvecklad. Under mötet är F närvarande och förefaller vara lugn och trygg.
(lite mer märklig text)
Undertecknad tror att det är bättre att ha två föräldrar än en, varför J's adoptionsansökan tillstyrks."