Sambon vill stänga in dottern när hon får utbrott

Man stänger inte in ett barn   Absolut inte.

Usch, vår dotter är också 2,5 år och det skulle aldrig falla mig in att stänga in henne någonstans (även om hon ibland har ett humör från helvetet, men det hör ju till åldern).

Här är lite intressant läsning: www.ur.se/Vuxen/Familj/Foraldraskola/1-6-ar/Artiklar/Overlevnadsguide-till-trotsaldern/

Jag har satt in sonen i hans rum ett fåtal gånger, nu är han fyra år. Då har jag helt enkelt gått in med honom och satt honom i sitt rum och förklarat att när han kan lugna ner sig får han komma ut igen. Vi har även sagt att det är okej att vara arg och skrikig, men då får man vara det på rummet. Oftast kommer han ut igen utan att ha lugnat ner sig eller sagt förlåt, och då bärs han in igen. Däremot har jag ALDRIG stängt dörren helt eller (som faktiskt vissa gör) låst den. 
Jag har skjutit igen den, men alltid haft den med en glipa öppen, så han vet att det bara är att öppna den.
Min sambo hade en grej en gång att han bar in honom och la honom i sängen när sonen var dum. Det är jag lite mer emot av någon anledning. Känns som om man skuldbelägger sängen, och det ska inte vara en plats för straff, utan för mys, sagor och sova.  

2,5-åringen får gå in på sitt rum när han blir riktigt arg, däremot stänger vi inte dörren. Han brukar lugna sig snabbt. Ibland går han självmant dit när jag varnat honom, men hinner lugna ner sig på vägen.
Däremot åker 6åringen in med stängd rum när hon får sina riktiga utbrott (av typen arg för "ingenting" och skrika så högt hon kan).

Håller dock med det om sängen, vill inte att de ska förknippa den platsen med ett "straff". Egentligen är nog inte deras rum bästa stället heller..

Nej inte stänger in på rummet själv, men ganska ofta går vi med honom in på sitt rum på att han kan lugna ner sig där. Funkar bra om det är något i omgivningen som har triggat utbrottet eller om han (för)stör omgivningen.  Ser det då inte som en bestraffning i sig utan ett försök att lugna ner ett psykbryt i en lugn, slagtålig och trygg miljö. Och med sällskap förståss.

Har inte använt "gå till ditt rum tills du lugnat ner dig" på våran sex-åring på länge och vi låste aldrig, däremot stängde vi dörren. Det är funkar mycket bättre (för oss) att han får ligga och skrika på golvet medan vi bara går iväg och ser på TV eller gör nåt annat som visar att vi ignorerar hans utbrott. Sen frågar vi, medvetet lite spydigt, om han har skrikit klart så han kan plocka upp sina saker eller kläder eller vad det nu är.

På det sättet blir hans "stridsmetod" ett slag i luften utan effekt efter som vi inte tar någon strid mot honom och dessutom slipper han inte undan med det han blev tillsagd att göra. Sen måste man ju varva med att tala om för honom att ett sånt beteende inte är acceptabelt.

Helt galet tycker jag. Man ska  inte straffa ett barn för att det utrycker starka känslor! Då så lär sig barnet bara att det inte får lov till att visa sina negativa känslor. Och då så stänger barnet in alla jobbiga känslor inom sig själv istället vilket kan vara ge psykiska besvär senare i livet.

När en liten 2,5 åring får hysteriska utbrott så är det ett tecken på att barnet är frustrerat över något. Och att då så är det föräldrarnas ansvar att hjälpa barnet igenom det jobbiga. Inte att straffa barnet.

Jag håller med "Melly" här ovan. En 2,5-åring är så liten, kom ihåg en vikig sak: en 2,5-åring hittar inte på bus eller är besvärlig för att medvetet jävlas. Inte en treåring heller. 

Om barnet blir hysteriskt/får ett utbrott/ligger och skriker kan man sätta sig ner bredvid det och försöka få barnet att lugna ner sig. Man kan prova att hålla i barnet, men också att avleda. Kom ihåg att det är jobbigt även för barnet med alla de här starka känslorna, det hör till utvecklingen och är inget som ska straffas. Som förälder tycker man förstås att det är jobbigt med utbrotten och om barnet vill göra något som man inte vill att det ska göra kan man vara lugn men bestämd och bära bort barnet, men inte lämna det ensamt eller stänga in det i ett rum. Som Melly skriver är det föräldrarnas ansvar att hjälpa barnet genom de här jobbiga känslorna och lära barnet att hantera dem.

Läs Jesper Juul och Lars H Gustavsson, de har båda kloka tankar om barn. 

Nej, man skickar inte iväg arg/ledsen/frustrerad 2½-åring.....eller bestraffar. Gemensam time-out brukar fungera fint här när vare sig mamma eller äldsta sonen (2½) tänker så redigt . Vi bryter allt och så sätter jag mig och håller om honom.....när han lugnat ner sig och jag fått samla tankarna så pratar vi lugnt och sansat och reder ut problemet......som nästan alltid handlar om missförstånd.

I den åldern är det fel i min värld. Hon är för liten för att kunna kontrollera det själv, skulle jag tro.