Dansk donator - hur tänkte ni?

Jag har personligen inga problem med potentiella halvsyskon. Vi har valt öppen donator och om vår son vill träffa sin donator i framtiden finns ju också chansen att han kommer att stöta på halvsyskon. Det är klart att man bör vara medveten om det, men jag ser inget moraliskt problem med att det kan bli frågan om många halvsyskon. Jag har själv ett par halvsyskon och de jag har haft minst kontakt med under uppväxten blir snarare avlägsna kusiner som man träffar någon gång ibland. Försök att tänka att släktband inte självklart är bindande. Det finns ju gigantiska släkter där man inte nödvändigtvis träffar alla bara för att man har blodsband. Fokusera på det som är viktigast just nu, att du vill bilda familj. 

Tack Yran.
Jag vill bara så himla gärna göra det som är bäst för barnet och tycker det är svårt att veta om barnet kommer tycka det här med biologi är intressant och spelar roll.

Utgå från att barnet KOMMER att tycka att det är viktigt. Men viktigt är inte nödvändigtvis synonymt med jobbigt. Det är mänskligt att fundera över sitt ursprung, men om man är där som förälder och försöker vara tydlig och rak så tror jag inte att det betyder att det måste bli något stort och knepigt. Men jag är som du, orolig ibland, eftersom man vill att ens barn ska må bra. Röstar för öppen donator hur som helst, även om jag har respekt för dem som väljer sluten också. 

Röstar också för öppen donator.
Har ni inseminerat i Danmark?
Pratade med stork i dag som sa att en donator faktiskt kan ha flera hundra barn. Det kändes ärligt talat lite mycket på nåt sätt som jag har svårt att förklara.

Vad exakt är du orolig för? Jag tror att det är viktigt att bena ut vad din rädsla bottnar i innan du kan gå vidare.

Att barnen ska tycka att det är jobbigt att ha blodsband till 50 biologiska halvsyskon och få jobbiga grubblerier om ursprung och "släktband".
Hur tänker du Gul Tiger?

Det med halvsyskon har jag inte funderat så mkt på, eftersom dom "bara" har samma donator, men de växer upp i helt olika familjer.
Men det kanske är för att jag själv har hel och halvsyskon, min pappa har fått nya barn med en ny kvinna i ett annat land, jag har lite kontakt med dom, men de känns ändå inte som syskon eftersom att vi inte har växt upp tillsammans. Men sånna saker är ju olika viktiga för olika personer.
Om funderingar finns kanske andra som också blivit till via insemination kan vara lika viktiga att ha kontakt med även om de inte har samma donator.

Det enda som jag kan se som ett problem är väl om dottern skulle träffa någon som hon blir kär i också kommit till via insemination i danmark, ifall de skulle kunna vara halvsyskon, men det går ju att kolla!

Vi valde en öppen donator för att hon ska ha möjlighet att få reda på mer om sitt ursprung om hon tycker att det är viktigt när hon blir äldre. Vilket hon förmodligen kommer vilja.

Och blodsband är inte alltid det viktigaste, har barnen personer omkring som älskar dom kan dom personerna vara viktigare än riktig släkt.

Tack Bellabus. Blir varm i hjärtat av att folk tar sig tid att skriva och ge min nya tankar och infallsvinklar!

Det är bra att du reder ut dina tankar innan du sätter igång så att din lycka inte förvandlas till en skuldbörda. Tänk så här; för det barn som vill släktforska så finns ju den möjligheten och det kan faktiskt bli ett spännande äventyr. När barnet blir större kommer det att förstå att det överhuvudtaget inte hade funnits till om vi inte hade valt en donator. Det kan vara en häftig känsla att tänka sig att det kanske finns massor av släktingar där ute i världen. Med risk för att låta kvasifilosofisk - Tänk världsmedborgare! Vi är dessutom alla släkt på något sätt!

Hej Gaytjej.
Jag hoppas jag kan tänka om lite här - tack ni som delar med er av era tankar. Jag måste erkänna att efter att jag ringt till Stork och dom berättat att en donator faktiskt kan ge upphov till 100 barn - ja, då blev jag ännu mer chockad.

Om era barn frågar er om dem kan ha några biologiska "halvsyskon" (gillar inte att använda ordet syskon men i brist på bättre ord) och i så fall hur många - tycker ni då inte det känns jobbigt att säga: "Ja, det kan vara 100-200 barn" ?
Hur tror ni att era barn kommer reagera på det? Tänk om barnet får en massa funderingar?

Återigen tack för att ni delar med er. Jag är som sagt öppen för att tänka i nya banor och hoppas verkligen att det kan bli något av den danska resan på grund av att köerna i Sverige är sååååå långa just nu.

tack och kram på er

Då jag är nyfiken av mig har jag kollat på några donor sibling-sidor etc efter barn som vår donator gett upphov till och jag har faktiskt bara hittat en enda registrerad, en som var född i USA 2004 eller något i den stilen. Jag undrar hur många av donatorerna det är som verkligen fyller sin kvot överallt. Då vi inte bokat strån till syskontillverkning så har jag haft koll på vår donators förråd, och säkerligen fyller han på då och då men det har absolut inte varit någon strykande åtgång!

Tanken på att det finns fler som kanske är väldigt lika vår Alvar till utseende och sätt kittlar litegrann, men absolut inte negativt och inte heller lockande på så vis att vi tänker registrera oss på någon "syskon"-sida. Det får han göra själv om han vill längre fram!

Ifall du kan tänka om så är Danmark ett suveränt alternativ! Vi har nästan bara positiva erfarenheter därifrån (och nästan bara negativa från den svenska sjukvården. Den är inte värd att vänta på!)

Finns alltså en möjlighet att registrera sig på syskonsidor. Det visste jag inte. Finns den möjligheten på alla kliniker?

Det är inte via kliniken utan det är andra som har gjort sådana sidor. Prova att söka på donor siblings om du är nyfiken, annars kan säkert andra ge dig länktips direkt!

Har valt danmark just av den anledningen att man kan välja anonym donator...
Tänk er ett heteropar där mannen är steril och de får barn via insemination.... Tror ni då att de skulle vilja veta vem donatorn är och ha den som en del av familjen och bry sig om ev halvsyskon??
Eller en kvinna som får donerade ägg?

Blod är inte viktigast... och det är inte som med adoptioner att ngn deltagit i tillverkandet eller fött och lämnat... donatorn vill hjälpa par som inte kan få barn... hetero som homo... han vill inte vara pappa till dom.
Och vi vill inte ha några sk halvsyskon i donatorns övriga lyckade barn eller barn som den själv skaffar sen.

Biologi kanske är viktigt men kärlek viktigare... och vi sk avara tacksamma att vi kan få den hjälpen vi får.
Vill jämföra med ett heteropar som inte kan få barn pga vi likadant vill att andra ska se våra barn som vilka barn som helst... att han har 2 föräldrar av samma kön är inget han valt, och han ska inte gå i prideparaden, han ska bara få vara som vilken unge som helst... det är vad vi strävar efter... och kommer han en dag och vill veta vem hans donator är så berättar vi vårt tankesätt för honom då och hoppas att han delar det

Många adopterade har det jobbigt med att inte veta något om sitt ursprung.
Och till en stor del är det för den biten som valde vi öppen donator, för att hon inte ska behöva fundera så mkt över vem det kan vara och ha en massa frågor som hon aldrig kommer att kunna få svar på.
Sedan så kommer hon självklart veta att det inte är en "pappa" och eventuella "halvsyskon" inte kommer att vara hennes familj, gener är inte = familjen. Utan att vara en familj är så mkt större än så.
Men hon kan OM hon vill, få reda på en del av sitt ursprung.
Det kände vi var viktigt, att vi inte valde bort det ifrån henne, utan att det får bli hennes beslut om hon vill veta mer eller inte. Och jag kommer stötta henne i vilket val hon än gör.
Och den dagen hon får ta del av informationen så är hon ju ändå 18 år, och är klok nog att inse skillnaden mellan familj och genetik.

Sedan får alla göra som dom känner är rätt för dom, men såhär tänkte vi.

Håller med många här att det är viktigt att man är trygg i sitt val.

Sen tycker jag nog heller inte att man kan kalla donatorna andra doneringar för halvsyskon.
Det skulle ju vara som att säga att donatorn är pappa? Är det inte?

Huddinge som tillåter 6 stycken / donator kan ju fyra av alla 6 till lesbiska i under samma år.. De gör ingen sån avvägning. Då är det väl troligt att några av dem sitter i samma mammagrupp... Däremot har jag för mej att stork väljer ut lite mer, kan vara fel.... Men har för mig?

 Vidare om anonym och inte. Vi resonerade att det är en skillnad mellan våra barn och adopterade barn. Adopterade barn kan kanske känna större "sorg, tankar vad som" kring att de faktiskt en gång blev bortlamnade. Att de kan känna sig bortvalda.
Har svårt att se likheten mellan  adopterade och inseminerade. Det är genetisk uppsättning av en man någon stans som gett upphovet till att det kunde bli barn. Hade han och vi inte valt våra val hade det inte blivit något barn. Kort och gott.

:D  Hoppas det hjälpte dig/er lite på vägen... 

tack för alla er svar, tanken på en dansk donator känns på något vis bättre nu. Det har väl liksom fått sjunka in. Mest av allt längtar jag efter en bebis, efter att bilda familj med min underbara sambo. och det känns viktigast.