Anonym (fundersam)

Äldre 25 Aug 16:46

36 svar

Hur mycket har man egentligen rätt att kräva i ett förhållande? alkohol, droger, vänner..

Jag är fundersam, jag vet vad jag själv tycker och vart jag står i frågan.
Har haft oändliga diskussioner med min partner, vi kommer bara inte överens..

Han får det att låta som att det är jag som är kontrollerande,
jag känner att jag har rätt att välja vad jag vill ha ut utav ett förhållande,
och om han inte kan acceptera och respektera mina åsikter så bör vi inte vara tillsammans.
Jag tycker inte att mina "krav" är orimliga.

Låt mig försöka fatta situationen så kort jag kan:

Jag är gravid, runt 6 månader nu..
Jag gav upp mycket för det här förhållandet, bla att vara nära familj samt vänner.
Dvs har jag i stort sett bara honom och kämpar för att försöka bygga upp någon typ
av liv, vilket har varit väldigt väldigt svårt och frustrerande.

Vi är superlyckliga tillsammans, han respekterar mig, jag honom, kärleken finns där.
Det enda som kommer ivägen, är att vi inte delar samma åsikter när det gäller socialt umgänge.

Hans bakgrund är droger, inga lätta sådana, utan vi pratar om allt från cannabis som han
började med när han var runt 14, sen har han tagit allt från det till amfetamin, kokain, och även crack. Så illa var det alltså, hans liv var ett helvete helt enkelt.

Han redde ut sitt liv väldigt mycket innan han träffade mig, skaffade fast jobb,
började träna och ta hand om sig själv, slutade med nästan alla droger (lägg märke till nästan) När jag träffade honom festade han fortfarande en hel del, jag visste dock inte om hans bakgrund eller något om hans drogberoende, han ljög om det ett tag.

Nu väntar vi barn, han har slutat festa helt och hållet, vi har som sagt ett jättebra förhållande, han är intelligent, jobbar hårt, och otroligt omtänksam och snäll.

Enda problemet är att han har haft svårt att bryta kontakten helt med gamla vänner.
Jag har ingenting emot att han går ut och dricker några öl med vänner från jobbet tex,
dom är väldigt vettiga och inga jävla pundare! oroar mig självklart lite, men tycker det är ok!

Under tiden vi varit tillsammans så har han 90% av gångerna han gått ut utan mig, alltid slutat med att han kommer hem tidigt på morgonen, alldeles för full och har tagit kokain då han "stött på" gamla vänner. Alltså inget han letar efter, han köper det inte, utan blir erbjuden på fyllan och kan inte säga nej.

Resterande 10% när han går ut så har det varit med vänner från jobb eller träning som alltså inte har något med hans gamla bekantskapskrets att göra, och då har det gått bra! Inga droger och inte varit för full när han kommit hem.

Mina krav är alltså, att jag tycker INTE att det är ok att han går ut med sina gamla "vänner", inte överhuvudtaget, varken för ett par öl eller för att festa. Inte en chans! Jag har gett honom flera chanser att bara ta ett par öl, vilket har slutat med tidiga mornar och droger, där jag suttit hemma i timmar, ringt och smsat och varit skogstokig. Jag har gett honom mer än en chans.

Att gå ut med jobb kompisar: är ok! men absolut inte till tidiga mornar, vi väntar barn, och att gå ut på nattklubbar till tidiga mornar är något man gör innan man får barn. Det håller han med om.

Däremot säger han att jag är kontrollerande för att han inte "får" gå ut eller umgås med gamla vänner, människor han känt sen innan han ens träffade mig, och att han känner som att han vänder dem ryggen och sviker dem när han inte ens kan gå ut och ta en öl med dem, och att jag MÅSTE lita på honom med också, för att han gjort bort sig ligger i det förflutna (läs senaste för 4 månader sen innan dess var det varannan månad)

Vem har rätt och vem har fel? Dessa människor han kallar sina gamla "vänner" är inte vänner för mig, ingen av dem har ringt honom och frågat hur det går med graviditeten, eller hur han mår osv. Däremot har vi hört flera gånger att flera av dom har pratat skit om honom bakom hans rygg, för att han "svikit" dem som sagt, istället för att vara glada för att han lyckats lägga drogerna och det gamla livet bakom sig, lyckats få ett bra fast jobb, en flickvän, och en liten bebis på gång.

Så vad tycker ni? vad har man egentligen rätt att kräva?
Har jag inte rätt att säga ifrån när jag har varit den som fått gråta, skrika, må dåligt och bli sårad?!

Lovleygirl

Äldre 25 Aug 16:56

#1

Jag tycker absolut du har rätt att kräva att han inte få gå ut med sina gamla vänner och absolut inte använda droger,herregud ni ska få ett barn!

Stå på dig!

Mavios

Äldre 25 Aug 17:15

#2

Kräva och kräva... Man har väl inte rätt att kräva något av en annan människa. Däremot kan man önska sig att andra ska vara på ett visst sätt och prata om det.
Fungerar det inte, så har man två val - leva med det eller leva utan det.
Det är inte enkelt, men verkligheten.
Verkligheten för dig är ju att han troligen då och då träffar på fel gamla vänner och faller dit när han fått sig en öl eller två i kroppen. Till er verklighet hör också att han själv inte tycker att det är ett problem, trots att du påtalar att det är ett problem för dig. Ur det kan man tänka sig att han inte förstått hur det påverkar dig och er relation, eller att han faktiskt inte bryr sig så mycket om de konsekvenserna. Vilket det är (finns ju en rejäl gråskala där också) kan han själv bara svara på - det är inte lätt att spekulera rätt så här vöer nätet utan att känna er.
Vill han eller kan han inte ändra på sig, så är det du som står med valet att bestämma om du vill fortsätta leva så eller inte. Inget lätt val, men det är ert ofödda barns framtid du ska tänka på.
Jag hoppas att det ska lösa sig för er och att han tar sitt förnuft till fånga och styr in sitt liv på en lite mindre krokig väg.

Anonym (fundersam) Trådstartaren

Äldre 25 Aug 17:16

#3

Lovleygirl skrev 2010-08-25 16:56:38 följande:

Jag tycker absolut du har rätt att kräva att han inte få gå ut med sina gamla vänner och absolut inte använda droger,herregud ni ska få ett barn!

Stå på dig!

Så det är inte jag som är alldeles för kontrollerande då?

För helt ärligt talat, så satte jag mig ner idag, efter ännu en av dessa oändliga diskussioner om samma sak med honom, och tänkte att kanske är det jag som har fel?

Samtidigt känner jag att jag måste väl ändå ha rätten att få bestämma vad jag vill ha ut från mitt förhållande?
och om jag inte vill ha en partner som umgås med pundare och tar droger, så är det ju så det är.

Han visste dessutom från dag 1 att jag inte accepterar droger överhuvudtaget.
och han valde då att inte säga något om sitt förflutna i rädsla att skrämma bort mig.

När jag fick veta, sa jag att det var OK, jag accepterar hans förflutna, det finns många anledningar
till att han hamnade snett. Men jag gjorde väldigt klart för honom att om han någonsin tar droger igen
så kommer det inte bli kul. Så han visste ju precis vad jag hade för krav.

När jag nämner det här, så blir han upprörd och säger att han absolut INTE vill ta droger,
och inte tänker göra det. Men att han måste få kunna göra vad han själv vill och inte vara kontrollerad av mig.

Bara det att han ju faktiskt visat mer än en gång för mig vad som händer när han umgås med "vänner" från förr.

Den här diskussionen mellan honom och mig har nu gått så långt att det börjat infektera vårat annars så bra
förhållande, jag funderar på att lämna honom och flytta hem till familj och vänner igen. För jag orkar snart inte slåss för det mer, jag kommer ju inte vika mig och tycka att det är ok att han umgås med dem människorna.

Och han är frustrerad för han känner sig kontrollerad, och jag orkar inte känna att jag styr och ställer och gör honom olycklig på det viset..

Det är en oerhört jobbig situation.

Anonym (fundersam) Trådstartaren

Äldre 25 Aug 17:24

#4

Mavios skrev 2010-08-25 17:15:48 följande:

Kräva och kräva... Man har väl inte rätt att kräva något av en annan människa. Däremot kan man önska sig att andra ska vara på ett visst sätt och prata om det.
Fungerar det inte, så har man två val - leva med det eller leva utan det.
Det är inte enkelt, men verkligheten.
Verkligheten för dig är ju att han troligen då och då träffar på fel gamla vänner och faller dit när han fått sig en öl eller två i kroppen. Till er verklighet hör också att han själv inte tycker att det är ett problem, trots att du påtalar att det är ett problem för dig. Ur det kan man tänka sig att han inte förstått hur det påverkar dig och er relation, eller att han faktiskt inte bryr sig så mycket om de konsekvenserna. Vilket det är (finns ju en rejäl gråskala där också) kan han själv bara svara på - det är inte lätt att spekulera rätt så här vöer nätet utan att känna er.
Vill han eller kan han inte ändra på sig, så är det du som står med valet att bestämma om du vill fortsätta leva så eller inte. Inget lätt val, men det är ert ofödda barns framtid du ska tänka på.
Jag hoppas att det ska lösa sig för er och att han tar sitt förnuft till fånga och styr in sitt liv på en lite mindre krokig väg.

Precis, du har helt rätt, och det är en oerhört jobbig situation.

Problemet är ju att han erkänner själv att han har gjort fel, gångerna då han gått ut och blivit för full
och tagit kokain, så har han verkligen mått skit i flera dagar/en vecka efteråt, han har mått så dåligt att han gråtit, vilket är enda gångerna jag sett honom gråta. Han har då själv sagt att han mått dåligt över att han tagit droger, inte bara på grund av mig utan för att han då känt att han svikit sig själv.

Han vill alltså inte ta droger. Saken är den att när han är med gamla vänner så händer det ändå, han kan helt enkelt inte säga nej efter några öl precis som du skriver. Han tycker själv att han gör fel, och mår som sagt dåligt över det. Problemet är dock att han anser att han förtjänar att få fler chanser, efter att ha fått mer än 5 chanser redan och han har gjort precis samma sak alla gånger, för full och tagit kokain.

Jag anser att jag inte behöver ge honom mer chanser, och jag har valt att säga dem eller mig helt enkelt.
Han tycker att det är fel av mig, och att jag är för kontrollerande.

Jag känner just nu efter dagens diskussioner med honom, att jag inte orkar kämpa mer för vad jag tycker.

& skulle jag packa ihop mina saker och flytta hem till vänner och familj, så skulle enda anledningen till det vara just diskussionerna om alkohol, droger, och hans gamla vänner.

För vårat förhållande annars är perfekt, fyllt med respekt och mycket kärlek. & det är ju också det som har hållit mig kvar såhär långt. Jag mår såklart dåligt också över att vara utan familj och vänner, jag har ju bara honom här..Och det här gör inte saken enklare för mig.

Anonym (fundersam) Trådstartaren

Äldre 25 Aug 17:27

#5

Ännu ett tillägg till tråden:

Han vill alltså att jag ska lita på honom att han kan gå ut med sina gamla vänner som fortfarande håller på med droger, utan att han kommer ta droger. Trots att han bevisat om och om igen att han inte kan göra det! Inte en enda gång har han kunnat umgås med dem utan att ta droger, och jag har gett honom MER än 5 chanser att träffa dem, och försökt lita på honom.

Anonym (anhörig)

Äldre 25 Aug 17:36

#6

Min man la också av med allt hette det dock trillade han dit då och då när han blev bjuden i fyllan.

Nu när han är helt ren (har fullföljt program, går på regelbundna träffar med sponsor samt går på anonyma narkomaner möten) och klippt banden med de "dåliga" råkar han inte ut för idiotiska episoder. Det har framkommit nu när han kan vara ärlig att han skapade tillfällen där han inte självklart köpte ( nä för då är man ju inte clean) utan råkade bli bjuden på kokain. Så länge han inte själv ringde för att köpa tyckte han själv att han var ren..

Knäppt eller?

Ni ska ha barn, du kan inte få honom att sluta genom att kräva att han slutar umgås med gamla kompisar. Men du kan kräva att han ska söka hjälp för barnets skull men han kan aldrig sluta för någon annan än sig själv.

Att sluta dalta, gråta, be och böna utan helt enkelt flytta ifrån honom kan vara vändpunkten; det kan väcka honom från sitt missbruk.

Rekommenderar att du själv går på ett anhörigmöte; ni ska ha barn och det kan hjälpa dig att träffa andra i samma sits.

Ingen festar lite på kokain i längden. Speciellt inte med en bakgrund med rätt så tunga droger.

sötäpplet

Äldre 25 Aug 17:39

#7

Jag tycker absolut att du kan kräva att han bara träffar sina gamla kompisar dagtid t.ex. för fika, lunch, träning, promenad. Men inte för öl eller fest.

Anonym (fundersam) Trådstartaren

Äldre 25 Aug 17:51

#8

sötäpplet skrev 2010-08-25 17:39:02 följande:

Jag tycker absolut att du kan kräva att han bara träffar sina gamla kompisar dagtid t.ex. för fika, lunch, träning, promenad. Men inte för öl eller fest.

Hans gamla vänner är inte den typen av folk som fikar äter lunch eller tränar om man säger så.

Anonym

Äldre 25 Aug 17:55

#9

Anonym (fundersam) skrev 2010-08-25 17:27:15 följande:

Ännu ett tillägg till tråden:

Han vill alltså att jag ska lita på honom att han kan gå ut med sina gamla vänner som fortfarande håller på med droger, utan att han kommer ta droger. Trots att han bevisat om och om igen att han inte kan göra det! Inte en enda gång har han kunnat umgås med dem utan att ta droger, och jag har gett honom MER än 5 chanser att träffa dem, och försökt lita på honom.

Möt han halvvägs, gå med på det en absolut sista gång, klarar han att "sköta" sig så kan du börja lita på honom i dem kretsarna, gör han det inte så får ni testa DIN väg. Då kan han ju knappast känna sig kontrollerad eller överkörd, utan han får helt enkelt bevisa att det går att lita på honom!

Anonym (fundersam) Trådstartaren

Äldre 25 Aug 18:09

#10

Anonym skrev 2010-08-25 17:55:37 följande:

Möt han halvvägs, gå med på det en absolut sista gång, klarar han att "sköta" sig så kan du börja lita på honom i dem kretsarna, gör han det inte så får ni testa DIN väg. Då kan han ju knappast känna sig kontrollerad eller överkörd, utan han får helt enkelt bevisa att det går att lita på honom!

Jag orkar faktiskt inte, för det är knappast så att han är ärlig när han tagit droger, Han kommer inte hem och säger att han gjort det. Utan jag måste leka polis, luska fram det, vara misstänksam, när jag sen är säker nog, så kommer ett erkännande från hans sida...Något som tar så jävla mycket energi ifrån oss båda.

Anonym (anhörig) skrev 2010-08-25 17:36:03 följande:

Min man la också av med allt hette det dock trillade han dit då och då när han blev bjuden i fyllan.

Nu när han är helt ren (har fullföljt program, går på regelbundna träffar med sponsor samt går på anonyma narkomaner möten) och klippt banden med de "dåliga" råkar han inte ut för idiotiska episoder. Det har framkommit nu när han kan vara ärlig att han skapade tillfällen där han inte självklart köpte ( nä för då är man ju inte clean) utan råkade bli bjuden på kokain. Så länge han inte själv ringde för att köpa tyckte han själv att han var ren..

Knäppt eller?

Ni ska ha barn, du kan inte få honom att sluta genom att kräva att han slutar umgås med gamla kompisar. Men du kan kräva att han ska söka hjälp för barnets skull men han kan aldrig sluta för någon annan än sig själv.

Att sluta dalta, gråta, be och böna utan helt enkelt flytta ifrån honom kan vara vändpunkten; det kan väcka honom från sitt missbruk.

Rekommenderar att du själv går på ett anhörigmöte; ni ska ha barn och det kan hjälpa dig att träffa andra i samma sits.

Ingen festar lite på kokain i längden. Speciellt inte med en bakgrund med rätt så tunga droger.

jag har pratat med honom om hjälp, han har då sagt att han tycker jag överdriver, att han har "råkat" ta kokain någon gång (1 gång varannan eller var 3e månad sen vi blev tillsammans) är inte att ha ett drogproblem i hans ögon. Även om han anser att det är fel och att det inte borde hända överhuvudtaget så anser han inte att det är något han behöver få hjälp med...

känns som jag försökt allting, att lämna honom har jag försökt med, lite mer som hot, packat väskorna, varit påväg. Han hamnar alltid i ett stadie där han säger sig själv förstå att han har fel, att han inte vill ha något med dem gamla vännerna att göra, att dom aldrig gjort ett skit för honom och att han vet hur mycket han faktiskt har i sitt liv nu och vad jag betyder.

Ungefär en gång i veckan, kommer denna diskussion upp, han känner att jag är kontrollerande, att han inte kan göra vad han vill. Han vill kunna gå ut när han vill med vem han vill, utan att jag behöver veta vart han är och när han kommer hem.

Det är en sån jobbig situation, kunde jag så skulle jag ta en paus från honom.
Problemet är att min familj, mina vänner bor i sverige. Jag flyttade till ett annat land,
för honom, gav upp allt. För det här förhållandet! Så att bara åka hem går inte..Dessutom är jag gravid,
så flyger jag nu så måste jag föda i sverige...

Allt är så komplicerat..När det gäller det här, så får han mig att känna mig som världens mest elaka flickvän, som kontrollerar och får honom att må dåligt, som stänger in honom!

Sen får han mig att må ännu sämre, när han 1 timme senare efter diskussionen, ändrar sig totalt, för då vill han inte längre träffa dem! då vill han inte ha något med dem att göra! Då är det jag som betyder något!

& då låter det bara som att han säger det för att undvika problemet, för han orkar inte heller slåss för sin rätt att göra vad han vill...

Känns som jag sitter fast, och jag tror han känner samma sak. & i slutet av dagen, så älskar vi ju varandra,
en kärlek jag aldrig någonsin upplevt förut, en sån omtänksam underbar människa.
Jag bara önskar att hans bakgrund var annorlunda, att han hade bra trygga vänner runtom sig..

& så patetisk jag känner mig, för jag är gravid och sitter här och gråter som en liten unge, men jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra längre? Jag ORKAR inte med det här mer. Jag orkar inte vara den där elaka dåliga flickvännen som beter sig som en diktator...När allt jag egentligen försöker göra, är att hjälpa honom, guida honom rätt som jag gjort med så mycket annat, stöttat honom, hjälpt honom, motiverat honom, fått honom att förstå att han förtjänar det bästa & inte behöver straffa sig själv psykiskt och trycka ner sig själv för att han varit drogberoende..

för han är otroligt intelligent, ser bra ut, man skulle aldrig nu kunna gissa på att han varit drogberoende.
Han är dessutom engagerad i graviditeten till 1000%. Gått på alla ultraljud, alla barnmorskebesök till och med, tar hand om mig när jag är sjuk, ser till att allt jag behöver finns här, hjälper mig med allt..

Enda problemet vi har är detta, detta jävla problem som aldrig försvinner, dessa s.k. vänner som han mår dåligt över att ha svikit.

Hur mycket har man egentligen rätt att kräva i ett förhållande? alkohol, droger, vänner..

INNEHÅLL