Min man är bipolär och självmedicinerar med alkohol

Behöver råd om hur jag ska göra för att få en mer uthärdlig livssituation!
För att göra en lång historia kort; min man sedan 9 år har hela sitt vuxna liv haft problem med ångest & depressioner. Han har svårt för att ta hjälp av sjukvården då han anser att han aldrig upplevt någon som helst bättring med medicin och / eller andra metoder samt att han har dålig erfarenhet av hur hans sjukliga mamma åkte (åker) runt i olika vårdinstanser men aldrig blivit "frisk". Att han själv aldrig mått helt bra med "bara" ssri- preparat är dock inget konstigt alls, när vi nu vet att hans diagnos är bipolaritet.
Jag själv har även jag liknande problematik med GAD och återkommande depressioner, men jag har alltid upplevt mig hjälpt av sjukvården, både vad det gäller mediciner och samtal/terapi. Min man tycker dock att jag är för godtrogen och säger ja och amen till vad läkarna än säger; han är mycket mer ifrågasättande.
Speciellt märktes detta när jag för ca 1½ år sedan "tvingade" iväg honom för att få hjälp på psyk- dvs bokade tid åt honom för att han ständigt klagade över att han bara ville bort, inte orkade med livet etc... När han då kom till läkaren ställde hon (äntligen!) diagnosen bipolär på honom. Något jag misstänkt i flera år, och även han tog till sig diagnosen, även om han var helt knäckt över den. Mest knäckt var han över det faktum att han i sina hypomana faser känt sig så himla kreativ och idérik, och detta positiva upplevde han nu skulle tas ifrån honom och bara hänvisas till sjukdomen " det är alltså bara för att jag är sjuk som jag är så skapande ...". Dock var det inte länge han alls orkade acceptera diagnosen; för att kunna medicinera rätt vid denna sjukdom krävs att man initiativt "ställer in" medicinen successivt med hjälp av blodprov för att kolla upp kroppen reaktioner. Till saken hör då att min man är EXTREMT spruträdd - han vägrade helt enkelt göra detta. Alltså skulle han istället få mediciner som inte alls var lika effektiva men som ej krävde ständiga blodprov. "Givetvis" slarvade han även med dessa mediciner, tog dem ej som han skulle och skyllde sedan på att de ej fungerade. Att gå på återbesök till läkaren struntade han i det med.
Det han gör istället är att självmedicinera med alkohol. Han dricker när han är låg för att mildra ångesten och för att kunna sova. Han dricker när han är hypoman för att han "känner sig så kreativ då".
Tidigare har även jag haft  missbruksproblem men fick ett "wake up call" i och med en trafikolycka för 2 år sedan (ingen blev skadad men vår då 3- åriga dotter var med i bilen som jag körde påverkad av mediciner). Efter olyckan mådde jag så dåligt av skuldkänslor att jag blev inlagd först på avgiftning (tablettmissbruk av lugnande) och sedan på psyk i 4 veckor och i min rehabilitering  tvingades jag inse och sedermera ta ett beslut om en framtid UTAN både beroendeframkallande mediciner och alkohol. Jag är alltså sedan dess helt "ren", något jag kämpat med och är stolt över.
Att jag tar med allt detta beror på att jag tidigare, då även  jag till viss del självmedicinerade med alkohol, såg mellan fingrarna med hans drickande, eftersom det på något sätt kunde urskulda mitt eget missbruk. Min man använde dock mitt drickande som orsak/ anledning till hans eget; det var mitt fel att jag hade köpt hem alkohol , han skulle aldrig ha druckit så mycket om inte jag hade gjort det, han drack aldrig så mycket innan han träfafde mig etc. Detta trodde jag i mångt och mycket på och levde på det viset i dubbel skuld, både för mitt eget och för hans drickande. MEN nu, när jag varit helt vit i två år, har jag ju blivit varse att han dricker MINST lika mycket nu som då- enda skillnaden är att det sista har han börjar smygdricka i och med att jag mer och mer krävt nykterhet även från hans sida. Han erkänner nämligen nu att även han är alkoholist som bör avhålla sig från alkoholen- han inser att den bara förvärrar hans situation. Likväl klarar han inte av att hålla sig nykter.
Att han behöver hjälp är uppenbart- men hur ska jag göra för att få honom att inse att han måste söka hjälp inom vården igen? Jag själv klarar inte av att "lyfta" honom genom hans depp- perioder och att försöka "hålla nere" honom då han är hypoman och full av visioner och idéer har jag gett upp för länge sen. Det enda jag får tillbaka då är kränkningar om att jag är tråkig och inte kan drömma mig bort  eller "vadå? får man inte fantisera nu heller?". Dessutom är jag ju, för att vara ärlig, ganska tacksam för att han har dessa hypomana perioder så det blir något gjort någon gång (annars ligger han mest på soffan efter jobbet och ser lidande ut). Han har aldrig äventyrat vår ekonomi eller nåt sånt u nder sina hypomana perioder, dock påbörjar han hundra och en projekt som han sen aldrig orkar avsluta...
Kan ni hjälpa mig med tips på hur jag ska göra för att hjälpa honom? Ska jag återigen boka tid på psyk åt honom? Har föreslagit det till honom ett flertal gånger, men då säger han typ att "de kan inte hjälpa mig ändå". Jag är dessutom inte speciellt säker på att han är direkt ärlig mot den läkare han får träffa, han kan ibland vara förskräckligt fördomsfull och bestämma sig för att en människa är si och så bara på första intrycket och "hur skulle den ryska kärringen kunna hjälpa mig?"/ "hur kan han ställa en diagnos på mig som knappt träffat mig"...
SOM SAGT; HJÄLP!!!!!