Ang. föräldrar till utvecklingsstörda eller handikappade barn...

Jag har jobbat mycket med funktionsnedsatta barn och ungdomar. Jag har även kommit i kontakt med deras föräldrar. Min oberservation är: Knäppgökar finns överallt! Det är nog bara en slump att just den knäppgöken du träffat på har ett barn med Downs. Hon hade säkert varit likadan även om barnet inte haft DS.

Det där med att säga ifrån med bebis röst har jag en släkting som gör, hennes barn har inga diagnoser eller handikapp...

Fast det är väl ett faktum att många föräldrar till funktionshindrade barn ofta blir lite speciella/överbeskyddande/detaljstyrande. Vilket inte är så konstigt då de ofta varit med om många utsatta situationer och har blivit vana vid att ha kontroll och styra för barnets bästa. Detta gäller såklart inte alla och det finns många alldeles vanliga föräldrar till funkisar också såklart men jag tror att det ärganska så allmänt känt att det ofta blir på detta sätt.

Nu är ju inte min dotter downs ..men hon har funktionshinder och autism..
Man blir en aning överbeskyddande..men inte i de laget som du nämner där..hon överdriver..
De måste få blomma ut och leva som andra barn.
Jag behandlar alla mina barn lika och alla har samma regler..även dottern med autism.
Tycker det är tragiskt när många föräldrar skapar så en sån sittvation utanförskap på eget bivåg.
De jag stör mig ruskigt på är att många barn tittar och pekar på min dotter och det är oförskämt..Men ska inte sticka under stolen heller me att vuxna är likadana hellt absurt.

Jag håller med om att det är dumt sättet hon bemöter barnet och särbehandlar det då man inte hjälper sitt barn utan stjälper.

Sen när det kommer till infektionsrisken har jag full förståelse att hon inte vill att detta barn ska vara allt för nära andra barn, men om det nu är sådan stor risk som hon verkar få det till skulle jag som jobbar med ett otroligt infektionskänsligt barn inte ens låtit dem leka i en sandlåda med andra barn. När det blir bättre kan de visserligen leka i samma sandlåda men snoriga barn ska då hållas på viss avstånd för man känner inte andras barn så bra och därför inte vet om det är ett snorigt barn eller om den är förkyld. Infektionskänsligheten måste du tyvärr ha överseende med för det vissa barn klarar av, kan andra dö av. Även om det var en väldig fin gäst av ditt barn att krama din grannes barn, oavsett DS eller inte

jag kan förstå dig att det är jobbigt att barn tittar och pekar på din dotter. men samtidigt måste man förstå att barn är barn och är nyfikna, och ärliga. jag har en son med en missbildning i ansiktet och det är många barn som tittar och frågar.jag tycker inte att det är oförskämt det är bara nytt för dem, nån som sticker ut från mängden. har varit med om att min dotter sagt titta mamma va tjock hon är mm röd i ansiktet bli jag men va då barn är ärliga och det är positivt, men självklart ska dem lära sig att det inte är okej.

Min son har högfungerande autism. Man blir (självklart) mer överbskyddande. För det första vet man vilka situationer som kan skapa problem och då försöker man undvika dem. Andra kanske inte har sett de problem en situation skapar för oss, och kan därför tycka att vi är konstiga eller överbekyddande som gör si eller så.

Ett bra exempel är att ta sonen med till affären eller en strand som har en stor sandhög. För andra låter vi konstiga när vi säger att vi inte tar med honom dit. För oss är det för att skydda oss och sonen emot svåra händelser. Dvs, i affären blir det många intryck och ofta jobbigt. På den stranden med sandhögen flyger han som en tornado upp och ner och det blir sand på alla som ligger där.

Men vi försöker låta honom vara med så gott det går. Han får tex följa med kompis hem från skolan, även om vi vet att vi måste ta smällen för det när han komemr hem (överstimulerad och trött). Men ja, man blir fort "överbeskyddande" om man jämför med andra föräldrar och barn. Det är också för att man är rädd att barnet ska hamna i en situation som det kanske inte klarar av särskilt bra...

Tack!
Känns som jag fått lite klarhet... Som någon skriver så finns det kanske en tung historia bakom som gör att man som förälder anpassar sig och vill sitt barns bästa på alla sätt och vis.

Dom finns ju till "normalbegåvade" barn också....  

Kände väl idag att bägaren rann över.... Vet inte hur jag ska hantera den här mamman när hon "är så konstig"... =)

Hur gamla var barnen? Jag skulle aldrig våga släppa över min autistiske son till en granne sådär, utan att följa med och titta på hela tiden, men det är ju för att man vet inte om han skulle kunna springa iväg och bli överkörd eller något. Även om det är någon annan vuxen där så har de inte erfarenhet av sådana barn och jag litar inte på att de har samma koll som jag. Däremot skulle jag självklart låta dem kramas och försöka låta dem lösa konflikter själv ifall det går...