Min 2 åring SKRIKER och är RÄDD för att duscha. En månad sedan hon tvättades nu!
Hur ska jag kunna förlåta mig själv för detta? Hon har fåt men för livet nu pga mig. 
För något halvår sedan så rammlade våran 2åring i badkaret, men hon verkade ta det ganska bra ändå. Några sekunder så var hon lessen sen gick det över. Vi var rädda för att hon sen skulle vara rädd för att bada/duscha. Men så blev det inte förens efter några gångers badande.. det har liksom blivit värre och värre!?
Nu var det en månad sedan hon tvättades och jag kände att jag var tvungen. Så medans hon satt och åt upp maten så fylle jag upp badkaret med ganska lite vatten, ganska många leksaker och sen lite bubblor i det. Men som vanligt (eller har varit så de senaste gångerna) så skriker hon "inte baaaaaaaaaaaaadaaaaaaaaaaaaaaa" innan vi ens hunnit ta av henne blöjan.
Efter någon halv minut i badkaret så förstod hon att vattnet är ju inte ens på. 
Så hon börade leka och hade det bra. Även bebisen fick bada tillsammans med henne och allt var så mysigt.
Tills jag skulle tvätta håret. Hon hatar att ha vatten i ansiktet, det är knappt så hon vill tvätta munnen. Men jag försökte leka med henne samtidigt, prata lungt och få henne att hålla i den färgglada tvålpumpen o.s.v. Men hon skreeeeeeeeeeeeek och skreeeeeeeeeeeeeeek i den minuten som jag tvättade henne.
Allvarligt så väntar jag på att polisen ska knacka på dörren varje gång hon har badat. Så jag tog tag i henne och sa "det är inte farligt, sluta nu" i allvarlig men lugn ton, som vi brukar göra när hon gör dummheter. (ta tag i=hålla i armen).
När det var färdig badat fick hon gå och sova middag. Jag orkade inte med henne längre och huvudvärken började sakta komma.
Va långt inlägget blev. Och så har jag världens sämsta samvete, vilket jag ska ha. Stackars barn!
Vad ska jag göra?? Hon kan ju inte gå runt i år utan att tvätta sig??
