"passa på innan bebisen kommer!"

Känner igen det där väldigt mycket.
Jag hörde med sånt från folk och det är verkligen fruktansvärt irriterande!
Folk verkar tro att man är dum i huvudet och inte fattar att det är krävande med en bebis, men varför ska man hålla på att tänka negativt när det är så himla mycket positivt och underbart man har framför sig?
Jag har hört folk utan barn slänga ur sig sånna kommentarer och då tror jag snarare det handlar om avundsjuka.

haha ungefär som "vänta bara det blir värre sen!!" när jag säger att jag mår helt bra och känner mig precis som vanligt utan minsta biverkning trots att jag är i 6e månaden.

den klassiska missunsamheten. "jag hade det jävligt, har kvar alla gravidkilon och har permanenta ringar under ögonen, då ska du allt ha det oxå. bara så du vet"
det jag saknar är tystnaden i huvudet. min hjärna är alltid igång och går å surrar i väntan på nåt ljud från dottern, helsjukt. att kunna ta sig en stund borta ibland och "glömma bort" det faktum att man är förälder, det saknar jag. men annars är jag så otroligt bortskämd med en underbar tjej som gav mig sömn på nätterna, aldrig bajsat ner mig och nu vid 1,5 års ålder är underbarare än någonsin med sina idéer.

men visst håller jag med dig, tror folk att man inte tänkt på det där när man blir gravid liksom?

Till viss del skulle jag ge dem rätt - för vissa saker är faktiskt "passa på INNAN", och nej, jag är inte missunsam eller bitter.

Men det är som petit skriver - man glömmer lätt bort sig själv i allt!

Något som vi säger till folk är att passa på att gå ut och ät i lugn och ro. Just nu behöver ni inte fundera på om barnvagnen får plats, eller om det finns barnstol, om det finns skötbord eller ens en toalett stor nog att försöka byta på golvet. Sen när de fyllt ett och frammåt (jo, det låter som långt bort, men detta första år har bara rusat iväg!) så låter de, bankar, skriker och man vill helst bara äta hemma...

Så - lyssna lite på vad de säger och ta in det som du tror blir viktigt. Resten kan du glömma!

...och jo, jag såg också fram emot vakennätterna eftersom jag är nattuggla. Men när man inte fått sova en hel natt på 8 månader, då är man faktiskt inte mycket att hänga i trasorna. Å andra sidan, man kan inte ta igen sömn innan...

Det är säkert med all välmening och de tänker kanske inte på att du hört det till leda innan.

 Det jag önskar att folk sagt till mig innan var annars just att se till att göra lite kul saker som är svåra det första året. Därför att alla runt omkring mig menade på att livet fortsätter som innan men det är inte alltid det funkar. Som att gå på bio eller gå ut och äta goda, långsamma middagar tillsammans.

För visst du kanske får en enkel bebis men det är fortfarande svårt att föreställa sig bundenheten eller stressen över att kl är 19 och ditt barn är i desperat behov av sömn men ni sitter fortfarande på restaurangen och väntar på huvudrätten.

Jag väntar fortfarande på att alla besvär med barnen ska dyka upp... tänker att de väl kommer vid skolstarten, eller när barnen blir tonåringar, allra senast, för hittills har jag inte haft några besvär av dem. Trots att jag blev grundligt varnad inför första barnet för fyra år sen. Och sen en gång till inför andra barnet för två år sen.
Och så lite då och då nu också "Vänta du bara, syskonbråken kommer nääääär som helst..." "Ojojoj, snart är det trotsålder - vänta du bara! Den här gången slipper du inte undan!" Jag väntar och väntar på alla kommande problem...
Visst hade fyraåringen en trotsperiod ungefär när syskonet föddes, men något större besvär var det inte, jag var ju ledig och hade all tid i världen att ta oss igenom det medan bebisen sov så gott eller lekte så nöjt så. (man kan tydligen inte få två underbart lättskötta barn, så mina är väl någon sorts underverk) Det räknas tydligen inte som trots om föräldrarna lyckas hantera konflikterna utan att barnet går bärsärk.  

Självklart är barnen krävande, men de är inte det allra minsta till besvär. Kraven har vi ju valt i och med att vi valde att få barn! Det kanske finns mer och mindre problemfokuserade föräldrar snarare än bara fruktansvärt jobbiga barn? 

Den första kommentaren jag fick när jag berättade för en kompis att jag var gravid med första barnet:
-Vänta bara tills värkarna kommer...
:)
Hon hade inte ens barn!

Det beror kanske lite också på vilket liv man hade innan och vad man är van vid. Vi gick ut och åt på restaurang 3-4 ggr i veckan. Umgicks med vänner på krogen, åkte på spontanresor utomlands och jag gillade att läsa mycket (som i 8 timmar i streck på helgen).

Att gå från det till att behöva vara hemma alla kvällar för att barnet inte kunde somna när det var folk omkring (och ja, vi provade några gånger) och inte heller ha någon möjlighet till barnvakt och kunna gå ut tillsammans är en omställning.

Jag älskar mina barn, det är inga problem att gå ut och äta middag med dem nuförtiden på restaurang eller på andra tillställningar. Och jag gillar mitt liv, men det hade inte blivit sämre av att kunna gå ut på middag åtminstone 2 gånger per år med enbart mannen i mitt liv! För jag tycker inte det är rättvist att låta barn sitta ner och äta middag i 3 timmar och det är så skönt att kunna prata och tänka utan att bli avbruten eller behöva anpassa konversationen till barnöron.   

Jag och min sambo kommer inte att behöva ändra något direkt i vårat liv för att vi får en bebis.
Vi går sällan på bio (kanske 3-4 gånger om året?) och vi går ungefär lika ofta på resturang (då menar jag såna tillfällen där man får vänta på varmrätt osv, inte på donken alltså hehe).

Vi har två hundar, så vi är vana med att det krävs planering för att kunna åka bort. Vi åker inte utomlands hux flux. Vi går aldrig på krogen, vi festar mycket sällan osv.
Jag jobbar dessutom natt och har så gjort i 2½ år, så jag är "van" att vara vaken på nätterna.

Vi gillar att laga mat hemma och kika på en film eller en serie, ta en promenad tillsammans.. så jag tror inte att det kommer bli speciellt jobbigt, för jag kommer inte känna att jag blir av med alla mina roliga saker jag kan göra.
Och om jag skulle "passa på" nu, då är det ju inte lika kul att få göra det som när man fått gå och längta efter det?  

Och min graviditet har också varit superenkel, jag har verkligen mått skitbra! Och det har jag också fått höra; "väääänta du bara mohaha!"

Så i vårat fall så finns det inget "passa på" som funkar

Jag fick samma irriterande kommentarer av vissa. Men jag hade också en lätt graviditet och vår bebis sover ca 10 timmar per natt utan att vakna (sedan han var 2 månader). Jag har på 4 månader tappat vartenda kilo och kommer redan i mina gamla jeans (i storlek 25). Inte en enda bristning fick jag heller. Det behöver inte alls bli så jäkla jobbigt som alla tjatar om.

Lite kul är det dock att se deras snopna nunor! In your face, liksom