Jag blir intresserad av andra män hela tiden....

Så är jag med! Blir oerhört lätt förtjust i andra hela tiden, men jag tar det med ro! Jag vet att jag vill va med min man (har varit med honom i åtta år) resten av livet och han vet om hur jag blir småkär i andra och han tar det också med ro. Det kan ju va kul att ha lite pirr i magen och spana på andra, så länge man är stadig och säker i sin relation.

Visst är pirret härligt!!! Men vad gör du om någon du är förtjust i blir förtjust i dig? Jag kan ju inte syra över mina känslor men jag skulle aldrig lämna min sambo för det...

Är du/Blir du fortfarande kär i din sambo ?  Det är ju inte riktigt samma sak som att ni ÄR kärvänliga.

Eller är allt intresse riktat ut från er relation för dig ?

Har det alltid varit så att du söker efter nått annat än det du har ?

Om det bara är lite fantasier som kryddar din vardag til och från så är det väl ingen stor grej - helt normalt att attraheras av människor runt omkring. Dessutom har du säkert en fysisk relation med dina tränare snarare än en intellektuell. Inte konstigt att kroppen reagerar då heller  med alla känslor som följer med ?

Vad menar du med att du inte kan styra över dina känslor ?

Att du måsta agera på dem ? 

Att du måste ha sex med någon bara för att ni båda är förtjusta i varandra ?

Ja det har ju hänt, men visst att jag kan flörta lite och när det visar sig att den man flörtat lite med är intresserad tillbaka så känns det ju väldigt bra (självförtroende- kick) men jag skulle aldrig göra något. Dom relationerna har alltid stannat på vänskaps- nivå. Och jag brukar göra klart från början att jag är gift och väldigt kär i min man så de brukar aldrig förvänta sig något mer. Och skulle de göra det och inte förstå gränsen jag sätter och inte repspektera den så skulle jag nog dra mig ur umgänget med den personen.
Men det förutsätter ju att man själv kan sätta ett stopp.

Alla människor är olika och jag slutar inte intressera mig för andra bara för att jag har en underbar partner. 

Jag flörtar med andra för att få dem att känna sig vackra och jag hoppas att de tar det på allvar även om utsikterna för ett förhållande a la rom-com är små. Mitt sköna förhållande skulle ju paja om flörtandet gick alldeles för långt så de måste kontrolleras, men känslorna i mina flörtar är ju alltid äkta.

Det är många som inte har den monogama spärren att nästan tappa intresset för andra när de är upptagna.

Jag vill gärna ha flera människor omkring mig som känner sig åtrådda och beundrade. Sedan säger spelreglerna att jag bara får bo med och ha sex med en, och då kör jag på det.
 

Ja, jag är kär i min sambo... Men allt är ju så vardagligt på något sätt.

Jag har tidigare aldrig haft ett så här långt förhållande. Älskar ju min sambo men får den här pirriga känslan för andra killar.

Jag blir alldeles till mig när min tränare ringer eller messar, känns i hela magen. Men jag vet att träffar jag någon ny person om typ en vecka kommer pirret vara för honom... kanske...

På något sätt vill jag att "alla killar" ska vilja ha mig... Vet att det är fånigt men så jag alltid varit.

I tidigare förhållanden har det varit så. Redan efter ett par månader. Men nu har det gått över tre år och vi har barn ihop så jag agerar inte på dem... Men jag skulle allt bra vilja ibland...

Jag visste det redan i din första post i tråden.

Det är ju inte alls så fånigt, det är mycket mänskligt.  En del har mer av det andra har mindre.
Av denna Donna Juanita-sjuka alltså

En tjej jag jobbade med för en massa år sen led av den med

- eller det gjorde hon ju inte -

det vara bara alla dessa killor hon hela tiden fick lov att vinna som led av det då hon abrupt dumpade dem så fort de fallit för henns uppvaktning med orden att de minsann bara brydde sig om sina känslor och inte hennes. Sen gick hon vidare.

Med mig höll hon på i ett par år innan jag föll för henne-  jag var svag och sårbar, jag var olyckligt kär i mitt livs kärlek - att hon strukit sina bröst mot mig och pushat upp dem nära nog i mitt ansikte hade jag aldrig brytt mig om tidigare. Det var först då hon blottade mer av sig själv som person som jag i min sårbarhet föll för henne. Hon klippte av allt riktigt hårt. Jag slutade snart på det jobbet precis som alla andra hon lindat runt sina fingrar.

Ändå var hon inget jämfört med den store Don Juan som jobbade på golvet ovanför. Han förbrukade alla vinster, slukade dessa tjejer med kropp och allt tills de försvann från honom, han behövde inte ens dumpa dem, de visste ju hur han var.

Donna Juanitan spelade inte annat än ett rent känslomässigt spel, hon var ingen mansslukerska.

Mitt barns mamma var som du. Det var så illa att det åkte bilar runt tomten och killar spanade in, anonyma samtal som bröts då jag svarade. Exet ville ibland rätt som det var flytta, fort som fan. Hon hade spelat spelet för långt helt enkelt. Satt sig i en ohållbar sits om och om igen....

Ja, där har du ju svaret, eller frågan rättare sagt.

Mitt barns mamma var som du. Det var så illa att det åkte bilar runt tomten och killar spanade in, anonyma samtal som bröts då jag svarade. Exet ville ibland rätt som det var flytta, fort som fan. Hon hade spelat spelet för långt helt enkelt. Satt sig i en ohållbar sits om och om igen....

Innan vi träffades var hennes typiska förhållanden typ 3 månader, eller kanske 3 veckor egentligen..

Så fort det blev allvarligare än det första pirret så drog hon eller såg till att killarna drog. 'Nu börjar spelet - om att ingen äger mig' var det hon kände.

Hon hade enorma problem med närhet. Trodde inte att nån ville ha henne för den hon var. Istället ville hon att alla skulle vilja ha henne, och den som ville ha henne valde hon - i tre veckor eller månader - men inte för att hon själv ville ha just den killen.

Hon ville bara vara utvald - speciellt av nån i en speciell roll, som en PT eller liknade, oavsett i vilket sammanhang hon befann sig i så försökte hon alltid vinna ledarens kärlek. INte för att hon ville ha den egentligen - bara för att få uppmärksamheten och känna att nån speciell kunde älska henne.

Mest av allt behövde hon älska sig själv för den hon var.

Jag var den första på 25 år som älskade henne för den hon var - inte för den hon trodde hon skulle vara för vem som helt. Hon hade inte fattat det i tidiga tonåren då en kille verkligen ville ha henne för den hon var, och det gick upp för henne när hon närmade sig 40.

När hon fyllde 41 hade jag lämnat henne - 7 år med nån som ersatte närhet med andras uppvaktning, det fyllde henne med skuldkänslor som hon hade svårt att härbärgera inom sig själv. Hon blev elak. inte bara mot mig, utan mot barnen och mot sina arbetskamrater. Vi var alla rädda för henne. Skuld och skam drev flykten och behovet av andras uppvaktning till nya nivåer.

Det var ohållbart.

Hon grät bittra tårar då hon älskat mig mer än hon nånsin trott att hon nånsin skulle kunna älska nån. Ändå hade hon tydligen aldrig haft viljan att ha vårat förhållande - jag var bara en av hennes troféer.

Hon har stora problem.. och är ju inte ensam om det. Det är lätt att ersätta intimitet och sårbarhet med den kittlande känslan av nån nytt intresse för sig själv. Vilken kick.. och vilken förlust.

 Du rår ju inte för dina känslor, men du kan få hjälp att komma ur ditt behov av att vara åtrådd av alla. Hur länge kommer din sambo att kunna leva med att du kanske ersätter riktig närhet med honom och er familj med kicken av att åtrås av andra ?

Hur långt kommer du att gå ? - kanske behöver du lite stöd för att inte sumpa det du har.

Det är ett ovanligt fall för kvinnor  men det är inget konstigt