Ska flytta ihop med pojkvän och bonusson, tips och råd?!

Du verkar ju ha pejl på saker. Läs på om det juridiska rörande er ekonomi. Kom ihåg att du som bonusmamma inte har något juridiskt ekonomiskt ansvar för ditt bonusbarn. Däremot har din sambo förpliktelser, men allt det där finns ju stadgar för.
Rent känslomässigt är mitt råd till dig att inte ha förväntningarna på "det perfekta familjelivet" skyhögt. Försök vara realistisk, kanske rent av lie pessimistisk och förbered dig på konflikter som kan uppstå. För det kommer de att göra. Det gör de även i de bästa relationer. Det är så sorgligt att läsa om alla bonusmammor som bär på så mycket agg gentemot sina bonusar. Jag tror att sånt där uppstår ibland, just för att man målat upp en drömbild av hur livet ska vara. Och så blir det platt fall när vardagen inte motsvarar förväntningarna.
Försök att bygga upp en fin relation med din partners son. En relation där du inte tävlar med hans mamma om att vara "bäst" - utan där du är en vuxen trygghet som han kan känna tillit till. Bli "vän" med honom, hitta gärna någonting som ni två kan göra tillsammans, något som kan bli "ert". Det bygger upp ett band mellan er.
Om biomamman är jobbig eller krävande - försök att inte applicera det på barnet. Han kommer säkert att influeras av sin mamma, det gör barn. Men du är vuxen,även om det kan bli jobbigt - och ju mer du "bondar" med din bonus, desto starkare blir  er familj tillsammans.

Instämmer med ovan.

 Vill bara tillägga...., en jätteöverraskning, som jag/vi råkade ut för.

Jag hade aldrig kommit ens på tanken,
-  nämligen att när jag o min man flyttade ihop med alla våra (hans o mina) barn så utlöste det en jättekris hos biomamman!!! ( trots att de hade varit skilda i 5 år innan o jag INTE var inblandad i deras skilsmässa utan det hade de kommit fram ömsesidigt!!,  o trots att hennes barn gillade mig o trivdes hos oss o även med deras bonussyskon) 
Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi föreställa att det kunde bli så här.

Jag slukade genom all litteratur om ämnet o kunde bara konstatera att detta tydligen var mycket vanligt förekommande - hur knäppt det än låter!

Denna "kris" har inte lagt sig ännu o förföljer oss vart vi än går o gör! Det har gått ytterligare 6 år nu... så..det är bara att lära sig hur man hanterar en ständigt urflippad instabil hysterisk hatisk, missunnsam manipulerande människa ... o känna av att just du toppar på hennes hatlista år efter år, o trots att du försöker göra ditt bästa- för barnens skull. 

Jag hoppas, att Du slipper sådant !
Lycka till!

Jag anser ju att den bästa grunden för en ny familj får man om man inte sitter och tittar på varje krona och hävdar "jag har inget ekonomiskt ansvar för ditt barn". Jag flyttade ihop med min man som har barn sedan innan. Vi delar lika på alla kostnader som rör hans dotter också. Precis på samma sätt som vi betalar mina studielån och mobil av våra gemensammma pengar. (Vi har gemensam ekonomi). Jag skulle aldrig drömma om att säga att han ska betala mer av hyran och maten för att hans barn har ett rum och äter hos oss. Är man så småsint så ska man nog inte vara ihop med någon som har barn.

Ekonomiskt så delar jag och sambon på allt med. Ska saker köpas till barnet betalar han en gång och jag en annan. Men underhållet betalar han från sina pengar liksom jag betalar mitt csn-lån.

Dock som #2 skrev. Det kan utlösa en kris hos biomamman. Det gjorde det hos oss också. Hon fick spelet totalt och gick till adovakter och sökte om ensamvårdnad för barnet. Hon förlorade för det enda hon hade varför hon ville ha det var för vi skulle flytta ihop.

Men inte bara hos biomamman det kan komma kommentarer, hos oss kommer det från hennes vänner man träffar på stan, från min egen svärmor!! som känner sig hotad som farmor och att jag har större del i barnets liv än hon!

Lycka till och hoppas det går bra för er! =)

Prata om vad som är viktigt för er, värderingar, uppfostran, etc etc, och hitta en nivå som passar er bägge.
Var lyhörda båda två!!!! och fundera på vad som verkligen är viktigt för er, släpp resten om ni tycker olika.
Prata igenom allt praktiskt,  som vad ska sonen hjälpa till med m m.  Båda måste säkert jämka för att komma fram till något som fungerar för er. Få det till ert hem och påverkar någonting er båda så ska beslutet fattas gemensamt.

Gör saker tillsammans så att ni lär känna varandra och får en gemenskap alla tre. Självklart ska pappan och sonen göra saker själva men glöm inte bort att ni ska skapa minnen tillsammans, alla tre, för framtiden.

Vi har delad ekonomi. Huset, lån och renovering, delar vi lika på.
Drift och mat utifrån hur många vi är från varje familj. Kändes som ett bra upplägg i början men nu tycker jag att det skapar avstånd, det blir för mycket mitt och ditt istället för vårt gemensamma.

Vi trodde att vi hade lika värderingar och diskuterade inte genom förhållningssätt och annat innan vi flyttade ihop vilket ledde till stora krockar när verkligheten kom ikapp. Vi renoverade istället för att göra saker tillsammans för att lära känna varandra och det har resulterat i att det bor två familjer under ett tak.

hej 

jag har också märkt att  "svärmor" kan bli lite avis på kontakten jag har med min bonusdotter. 
Speciellt i sommras då bonusdottern helst bara ville att pappan och jag skulle göra grejjor med henne.  
Jag tror också att det är viktigt att ni som par lyssnar på varandra och pratar i hop er runt sonen och hur ert liv ska se ut ihop. 

Vi har ekonomi som om vi var en kärnfamilj. Vi delar allt lika. Vi har bara barnen vh, men vi gjorde likadant när vi hade vv i början. Kändes okej för mig.

Sparande till sina barn får han dock sköta. Jag sparar till vårt gemensamma.

Vad gäller det andra så se till att vara en vuxen som man ska lyssna på. Tala om vilka regler som är viktiga för dig och lyssna på vilka han har. Sen får ni kompromissa. Jag kunde inte tänka mig vissa saker och det köpte han och tvärtom. Mina bonusar var redan 7 och 11 när vi flyttade ihop.

Se också barnet som en i er blivande familj. Jag tror inte på att man inte ska räkna barnet som ett syskon till gemensamma senare osv. Mina bonusar är mitt barns storasystrar helt enkelt. Inget helt eller halvt, mer än om man ska förklara mer ingående för någom om hur familjen ser ut.

Vill tillägga att det här är MINA åsikter och alla behöver inte tycka som mig..... ;)

Lycka till! :)

Jag har inte så LÅNG erfarnenhet men är HELT förskonad från uppkäftiga bonusbarn, knäpp biologisk mamma, svarsjuk svärmor, man som inte kan kommunicera, och allt annat jobbigt .

Vad vi INTE har är delad ekonomi. Vi delar på bostadskostnad och det som hör detta till, dvs jag tjafsar inte om att det plötsllgt har blivit högre elkostnad (8.000 på en månad i januari – det ni!), att jag har fått »ge upp« två rum i huset etc.
Men däremot så får HAN handla inför barnveckan och han får köpa det barnen behöver.

Skulle vi dela på allt skulle vi också dela på min dyra hobby (2 hästar) så jag tror iofs att JAG skulel bli vinnaren på det. Men det känns bäst att betala för det som man själv valt och dela på det som man just delar på.

Alltid delat ekonomi!
Men man behöver inte vara så noga med vem som köper småsaker...är det en bra partner så jämnar allt ut sig i längden. Är du för noga med vem som betalar vad, så kan det uppstå irritationer.

Dyrare saker som bil, eller dyra möbler, kan ni vara noga med kvitto. Den som står på kvittot får saken ifall ni separerar.

Eget sparande är att föredra, som kompensation för egoismen, kan ni ha ett gemensamt konto där ni sparar till resor mm.

Mitt tips:

Hitta någon utan barn.
Du kommer slippa en hel del problem på det sättet.

Men du gör som du vill naturligtvis, vill du göra det svårare än vad det borde vara så är viljan fri. 

Räkna med att det inte går att göra några överenskommelser som gäller för all framtid. När det gäller barn så kommer deras trygghet alltid först. Därmed inte sagt att de alltid ska få som de vill och slippa uppfostran, men när det gäller trygghetsfrågor som tex boende kan förändringar  alltid behöva genomföras.
Lycka till!

Har exakt samma erfarenhet. Mina barns pappa krisade ihop totalt när jag flyttade ihop med min nya kille, trots att det var flera år efter skilsmässan. Hans beteende (samma som mammans i ert fall) ledde till att mitt förhållande tog slut, vi klarade inte av påfrestningarna.

TS, något ni behöver prata om i förväg är era förväntningar på familjelivet. Om du läser i trådarna i det här forumet så kommer du rätt snart upptäcka att det är många kvinnor som känner sig utnyttjade och överkörda. I många fall verkar det som att biopappan förväntar sig att den nya sambon ska ta samma ansvar för barnet som biomamman gjorde (på den tiden han levde med mamman alltså). Dvs pappan förväntar sig att sambon ska hämta/lämna, skjutsa, komma ihåg gympapåsar och utflyktsmatsäckar, vabba, släppa sina egna planer för att ta hand om barnet, osv. Samtidigt får hon inte sätta några regler eller säga ifrån till barnet (för då tolkar pappan det som att sambon inte tycker om hans barn och han hamnar på defensiven).

Jag tror att det är jätteviktigt att ni pratar om det här innan ni flyttar ihop så att ni har koll på varandras förväntningar, och kan reda ut eventuella missförstånd innan det blir en kris.

Jösses vad alla här propsar på delad ekonomi! Här får du en annan åsikt: Jag och min man har delad ekonomi när det gäller det mesta, men inte för hans barn. Naturligtvis blir matkontot för hela familjen (inkl. barnet) gemensamt, men VARFÖR i hela friden skulle du betala för hans barn? Det är en självklarhet att han ska stå för barnets kläder, aktiviteter och övriga kostnader. Det är en strålande grogrund för bitterhet att betala för någon annans barn. Jag har också en tjejkompis som är gift med en kille som har två barn sen innan, och hon känner att hennes pengar rinner iväg för två barn som redan har föräldrar som ska stå för deras utgifter. Får du kanske barnbidraget? 
Vi har ett fantastiskt välfungerande hemmaliv där alla lyssnar på varandra och respekterar varandras åsikter. Jag tror att det mycket beror på min man som från början bjudit in mig i gemenskapen och låtit mig ta så mycket ansvar jag känner att jag vill. Det är han som måste hålla koll på gympaväskor och dylikt men jag finns där som en extra vuxen som kan hjälpa till. Jag och barnet stormtrivs ihop. Även här har pappans inställning hjälpt, han har betonat att mina regler gäller lika mycket som hans eftersom vi bor ihop som en familj. Det tar ett tag att få in rutiner och att lära sig hur varandra fungerar men när man kommit igenom det tror jag att man kan få en oerhörd glädje av varandra. Du blir en mer objektiv vuxen i familjen. 
Sen är det en faktor du inte styr över som kan hjälpa eller stjälpa - biomamman. "Min" biomamma är superbra, hon har underlättat min och bonusbarnets relation och vi pratar enbart väl om varandra inför barnet. Hoppas du får en lika bra.
Men snälla, minns detta:
1. Ta inte mer ansvar än du känner att du vill.  
2. Dina känslor och åsikter räknas lika mycket som någon annans i familjen - trots att du "kom in sist".
3. Prata mycket med varandra. Är det något som inte fungerar, ta upp det istället för att gå och störa sig på det. Är det något som inte fungerar med barnet, glöm inte att barn är smarta - prata med honom om hur han upplever det och fråga om han har någon idé om hur det skulle kunna bli bättre.
Kram och lycka till! 

Håller med dom inlägg i tråden som handlar m galna ex.
Vet inte om det var för att jag inte märkte av eller för att min kille inte berättade om problemen med sitt ex, men när vi flyttade ihop så upptäckte jag att hon inte har alla hästar hemma.
Och det har nästan blivit värre och värre ju längre tiden har gått.
Vi har varit tillsammans 2 år och har nu ett gemensamt barn och jag kan säga att det tär otroligt på en när en utomstående försöker nästla sig in i ens familj och ska bestämma hur jag och min sambo ska leva vårat liv.
Så försök att undersöka noggrannt hur hans ex är och prata med din sambo om hur sammarbetet fungerar mellan dom två, och hur överenskommelsen i grunden ser ut.
Min sambo och hans ex har ingen direkt överenskommelse i grunden(enligt hans ex iaf) så sonen hoppar hit och dit hur som helst och vi ska bara ta sonen såfort hon skriker att hon ska på hundutställning eller bröllop.

Försök innan komma överens om hur din roll ska vara i hushållet. Ska du gå in och säga ifrån, ska samma regler som gällt när din kille och sonen bodde själv gälla eller ska ni ha gemensamma regler som ni bägge kommer överens om? (detta blir ju absolut viktigt om ni någongång bestämmer er för ett gemensamt barn)
Sen att du tar dig tid och växer in i din roll, ta inte för stort ansvar från början utan försök att vara "lektanten" som sen sakta vänjer sonen vid att du säger ifrån osv.

Stå för det du tycker och tänker och kompromissa med din kille, både du och han ska må bra i ert hem, och ingen ska ha större makt bara för att man har barn.

Sen att ni ska stå 50/50 på lägenheten innebär ju att sålänge ni inte är gifta går halva lägenheten till hans son om något skulle hända din kille. Lånet däremot vet jag inte vad som händer med?
Ni kanske ska skriva något samboavtal där det står att du får lägenheten om killen skulle gå bort.

Sen skulle jag nog som någon innan redan sagt, råda dig till att skaffa en kille utan barn.
Jag och min sambo har problem med biomamman
Mitt ex och hans nya tjej har problem med biopappan.
Det tär mycket på ett förhållande att behöva ta hänsyn till någon som inte tillhör familjen bara för att undvika bråk i största möjliga mån som går ut över barnen,