Jag är så trött på min roll som mamma och fru

Jag hade kanske lika gärna kunat posta detta under föräldraskap, men det får bli här.

Jag är så in i själen trött på alla krav på mig, det är som att energin bara dräneras och det jag förut bara gjorde, som att ta hand om barnen på dagarna nu känns så tungt. Den fluffiga emballage som brukar omgärda min moderssjäl och utrustar den med tålamod är nernött, de små trampar runt med små vassa fötter och ganger på min bara själ, i det som var min sprituella ande och min egen personlighet, ursäkta det något flummiga uttrycket.

Visst älskar jag mina barn, det gör man förbehållslöst, men jag känner att jag knappt har något att ge längre. Jag vill bara få vara ifred. Kanske har det att göra med den långa "semestern" där jag snudd på gick i väggen av all logistik och all service, och att alla skulle ha trevligt också. Jag var nog inte ensam mer än någon enstaka timme på 6 veckor. Sen avslutade jag det hela strakt med att vara ensam med alla barnen medan min man jobbade en vecka innan det var min tur att börja jobba, om än deltid. Jag var så lättad när jag satt ensam i bilen på väg till jobbet att jag nästan grät. Nu känns jobbet som min fristad, där jag är uppskattad för den jag är och det jag gör. Jag vet vad som förväntas, jag löser konstruktiva problem och det ger reultat. Det jag gör hemma känns som en grottekvarn om jag ska vara ärlig. Ständigt gnäll, kladd, duka fram, duka undan, tvätta, hänga , torka bajs, torka kräk, och så detta jävla skrik och gnäll... Jag hatar skrik och gnäll!!!

Vad fan hände? Jag var ju den perfekta mamman! Som alltid satte ungarna i första rummet, alltid prioriterade dem, alltid lagade den bästa maten, vek deras små fina kläder, sjöng och lekte. Nu har jag bara smulorna kvar.

Och mitt äktenskap. Jag har precis insett att jag är gift. Jag har ju varit gift flera år, men nu har jag insett vad det verkligen jag stod där i kyrkan i en dyr och jävligt vacker klänning och lovade. Jag får aldrig mer ligga med någon annan än min man. Jag som var en så fin och bra fru. Inget att skämmas för, fläckfri. Jag är en usel och vidrig fru visar det sig. Nu ligger jag med en hantverkare på jobbet ibland. Snyggt jobbat, jag vet... Men jag kan inte låta bli. Jag vill inte låta bli. Jag vill inte låta livet passera medan jag såg på från min sida glasväggen, inom äktenskapets passande ram. Jag är dödligt kåt på denne man. Jag älskar min man. Den energin jag får från våra snabba möten bär mig framåt just nu, jag har gått på grund i min egen tillvaro, strandat på mina egna beslut. Tvåsamheten är en lång rad av icke-möten som jag läste och det känns så smärtsamt sant.

Min man älskar mig, han avgudar mig. Jag är snygg, stark, omtyckt och energisk. Jag är för mycket för honom. Jag håller tillbaka mig själv, och jag vill nog inte det. Frågan är om tvåsamhet är min grej? Jag vill kanske vara delvis ensam. Jag vill inte vara i en så intensiv tvåsamhet som jag är nu. Han säger att han älskar mig varje dag, ibland flera gånger per dag. Han skickar typ 14 sms varje dag. Ibland bara med ett "Puss". Jag blir irriterad, det känns som en gubben- i-lådan som ska hoppa upp framför mig hela tiden och kräva bekräftelse. Jag vill vara ifred. Jag vill vara mig själv, utan att behöva sms:as "Puss" när jag äntligen är själv. Det kliar på mig, som en yllehalsduk liksom.

Jag vet att jag inte skaffat barn för att slippa umgås med dem. Jag trodde bara inte att jag skulle behöva utplåna mig själv så hårt. Jag vill vara min person, inte bara en morsa alla kan gnälla och köra med. Jag får ångest när folk säger saker som att "så är det att vara mamma, nu får du strunta i dig själv!" lite äppelkäckt. Jag vill inte strunta i mig. Jag är också människa? Jag vill inte fostra mina ungar till att behandla folk så som många behandlar sina mammor. Jag är ingen jävla inrättning för service och allmänn klagan!

Jag vet att jag varit otrogen. Jag vet att många ser det som det största sveket man kan göra mot sin man, att med längtan ta emot en annan mans kuk. Men det är det inte för mig. För mig kan man paja och smula sönder tillit och samhörighet på mycket värre sätt. Kom inte och säg att allt är förstört bara för dessa snedsprång, det är inte därför det isåfall är på väg utför. Inte enbart på grund av det. Ibland dagdrömmer jag om ett eget radhus. tänk om vi sålde vår stora fina villa och köpte var sitt radhus i samma område. Så kan barnen komma mellan oss utan att vi behöver hämta och lämna formellt. vi kunde ha dem hos oss tre dagar var. tre dagar helt själv. Jag skulle jobba ordentligt, jag skulle träna, träffa vänner och jag skulle ha sex. Och jag skulle längta efter barnen. Jag skulle förbereda för dem, planera för dem och vara närvarande på ett helt annat sätt. Det sisat kan ju ordnas utan skilsmässa förvisso. Men det är en förbjuden dagdröm.

Varför skriver jag allt detta? För att om detta har jag ingen att prata med. Man får inte vara trött på sina barn, och man får inte önska att slippa dem lite. Man får inte bedra sin man, Och jag som är en sån lyckad människa... Det ligger så mycket prestige i att upprätthålla lyckan. Tragiskt jag vet. Finns det någon klok som har något att säga mig? Skäll på mig, peppa mig, trösta mig. Jag behöver ord...