Varför älskar jag min son på ett annat (mindre) sätt än min dotter?

Jag tror din son är avundsjuk och rädd att bli bortglömd. Inkludera honom så mycket som möjligt, berätta för honom hur viktig han är för er föräldrar och sin syster, men glöm inte att ta lite tid på egen hand. (Du försöker och det är superbra!) Ta lite småprat med honom om dessa stora saker när han är på gott humör och mottaglig: Inte när han är mitt uppe i ett raserianfall. Då kanske det är bättre att du/pappan sätter sig med honom i ett eget rum tills det lagt sig och sen frågar "Känns det bättre nu? Ska vi göra något bara du och jag?" Det finns ju inte alltid möjlighet, men OM och NÄR...

Din lilla tjej är enkel, för hon kom när hon skulle. Du har inte ständigt påmints om livets bräcklighet sedan hon kom till världen. Samtidigt är din son förmodligen - och utöver svartsjukan - mitt uppe i 6-årstrotsen då han ska fjärma sig en liten bit från föräldrarna, men kanske inte riktigt vet hur långt. Han har det inte så lätt.

Tror att du själv förstår varför om du läser igenom ditt inlägg! Ibland blir allting så mycket tydligare i text...

Tycker att du är superstark och jätteduktig i ditt sätt att hantera din son!

Kram
/Fie

Ja du... det låter ju som att det är större risk att polisen kommer och hämtar DIG än sonen. Vad gör man med morsor som beter sig som galningar? Slår dem, kastar in dem i ett rum och säger åt dem att man ska lämna iväg dem? SLUTA DU ÄR FAN VUXEN!

alltså grejen är ju den, att jag vill att min son ska ha ett bra liv, jag vill ge honom ALLT! Men det har som sagt gått över gränsen.jag kan INTE rå över mina känslor, och hur ska jag kunna förändra ngt om jag inte får säga/känna det jag känner?

Jobbig situation du är i som jag förstår måste vara väldigt smärtsam! Det låter som att ni har hamnat i en negativ spiral. Han blir ännu jobbigare och krävande när han märker att du inte älskar honom villkorslöst eller iaf inte när han beter sig som han gör. Hur du än anstränger dig och försöker i några timmar eller några dagar så sitter det nog djupt hos honom att du känner som du gör. För barn märker exakt hur man mår o känner även om man inte säger nåt. Och tyvärr förstår då barn inte att bete sig älskvärt för att få mer kärlek utan blir oftast ännu värre. Kanske för att testa kärleken eller kanske för att hellre skaffa sig negativ uppmärksamhet än ingen alls. 
Och jag tror att han kände väldigt tidigt att du mådde dåligt pga hans beteende. Tänk själv att veta att man orsakat sin mamma så mkt oro, jobb och besvär och sen kommer dessutom en exemplarisk unge som är precis som mamma vill, självklart är det jätte jobbigt för honom. Han måste känna en enorm konkurrens. För självklart känner han av att du och dottern funkar bättre ihop än han och du. 

Jag förstår verkligen att du känner som du gör av allt detta, det måste varit riktigt tufft att gå igenom det du fick göra vid din sons födsel o tidiga ålder. Jag tror att du verkligen älskar din son o det skriver du ju själv också. Men omständigheterna, problemen o att du kanske inte hade det stöd du hade behövt (?) gjorde nog att det blev som det blev..?

Jag tror att du måste söka hjälp för egen del för att bearbeta din sorg över att det blev som det blev med födseln o de tidiga åren. Du måste bearbeta det för att kunna gå vidare. Kanske kan du finna förståelse för din sons beteende plus att det ju faktiskt kan finnas en hyperaktivitet (diagnos?) och då kan det vara lättare att acceptera o lära sig att älska honom för den han är. Han är bara ett barn som vill bli älskat för den han är - oavsett om han varit skitjobbig för sin familj o oavsett om han nu råkar ha nån hyperaktivitet eller liknande. Han är ju inget monster som kom för att göra livet surt för dig. Du har alla förutsättningar att vända er onda spiral. Jag tror som sagt att du behöver bearbeta o komma över alla jobbiga år, återfå krafter o tålamod och sedan se framåt o få hjälp av BUP el andra att hitta strategier för att knyta an till varandra idag. Det är aldrig för sent! Du är modig som vågar sätta ord på dettta! 

Vad tänker du om det jag skriver? 

Det låter jättejobbigt. Nu har du ju hotat med att lämna honom till en annan familj och det var ju inte så bra för nu är han rädd för det, men lite längre fram kan ni kanske få en avlastningsfamilj? Sluta hota med att lämna bort honom bara. Förklara för honom att du har sagt helt rubbade saker och att du inte menade dem och att du älskar honom. Ni måste få hjälp och stöd så att ni alltid orkar vara positiva och lugna tillsammans med pojken men jag vet inte hur det ska gå till om ni inte har någon som kan hjälpa er lite på hemmaplan. Jag har inga andra råd just nu, jag tycker så synd om både dig och din lilla pojke.