Ska hon få välja va hon ska bo?

Jag tycker aldrig att man ska "tvinga" ett barn att bo hos någon som den inte vill.
Att hon inte vill vara hos er behöver ju inte betyda att det är något negativt med att bo hos er, men hon kanske saknar sin mamma mycket och vill bo hos henne.
En 7 åring är ju absolut kapabel till att känna själv vart denna vill bo. Det behöver ju inte betyda att det är så för alltid, men hon kan väl få bo hos sin mamma en tid framöver och sen bestämma framöver?
Hon kan ju endå komma till er några dagar i veckan och träffas och äta m.m.? Måste hon vara bosatt hos er?

Nej hon måste såklart ingenting. Hon får jättegärna komma hit och äta och så. Jag bara funderar så att hon om ett par år inte tycker att vi svikit henne, och inte tagit fight för att få träffa henne.

Tänk om hon inte vill träffa oss, när hon inte bor här då? Då drabbas ju syskonrelationen till lillasyster...

Så mycket tankar

Jag efterlyser att du reflekterar över hennes bästa och hennes behov och inte enbart över logistik och andras behov.
Mina barn har haft olika behov av mamma och pappa beroende på bla ålder. Det är självklart att det behovet  styr och inte vad jag eller andra tycker.

Bara för att hon inte uttalar ett behov eller önskemål hos er betyder det inte att det inte finns. Tvärtom, om ett barn inte vill bo hos en förälder innebär det en lojalitetskonflikt för dem. De upplever det som att de sviker er, hur sjutton ska man då kunna begära att ett relativt litet barn ska klara av att sätta ord på det och säga det inför den "svikna" föräldren?

Jag tycker att det är en självklarhet att ett så pass stort barn ska få vara med och bestämma  över deras egna liv. dock inte helt själv.

Tack, sju små apor.  Jag ska försöka tänka mer på hennes behov. Det är såklart sant, men jag tänker på att är svårt eftersom hon inte säger något om dem.
Ibland kan hon blåsa upp saker till något jättestort som egentligen är en petitess. Ex att hon inte har lika mycket "Hello Kitty" kläder här som hos mamma.

Jag är bara rädd att det är något som vi lätt hade kunnat avhjälpa så att hon ville bo här. Sedan tänker jag att jag som bonusmamma kanske är skyldig, man läser så mycket sådan här på FL.

Och som jag sagt tidigare, tänk om hon sedan tycker att vi svek henne. Min sambo tycker  tex att hans pappa svek honom när hans föräldrar separerade och han bara fick bo hos mamma.

Vad hade ni gjort. Hade hon fått bo på heltid hos mamma tills hon själv vill hit?
Eller som jag föreslog lovan. Att hon bor 5 dagar här och 9 dagar hos mamma?
Eller kanske något helt annat?

Tänkte att jag ska hämta henne tidigt idag (och lillasyster också, för det måste jag) och åka till ikea och fixa lite saker till hennes rum. Hoppas att jag kan prata lite med henne då. Vad tror ni om det?

Jag tänker precis tvärtemot 7 små apor. En 7-åring är absolut inte kapabel att se konsekvenserna av att bara bo på ett ställe. Hon kan inte väga för- och nackdelar mot varandra på samma sätt som en vuxen, och ska därför inte behöva ta ansvar för något så viktigt som vardagskontakten med sina föräldrar.

Ett barn uttrycker ibland önskemål om att bara bo hos den ena föräldern. Det kan bero på att barnet faktiskt trivs bäst där, men det kan lika gärna bero på att barnet försöker vara lojal mot någon förälder. Många barn försöker kompensera den "ensamma" föräldern, dvs om nu pappan har ny fru och nytt barn medans mamman är alldeles ensam så tycker dottern att det är synd om mamman och därför vill hon bo mer hos mamman.

Ni vuxna kring barnet behöver prata ihop er. Försök att resonera kring vad barnet egentligen vill och vad som är bäst för barnet i längden. Sedan tar ni vuxna ett beslut, dvs det är ni som tar ansvaret för hur barnets kontakt med båda föräldrarna ska se ut.

har mamman fler barn? Annars kan det ju vara skönt för 7åringen att få lite "lugn och ro".
tycker ni ska lyssna på barnet,men klart man ska uppmuntra umgänget med båda föräldrarna. Men hon är ju hos er 5dagar iaf:) det är lättare för ett barn att ha en fast punkt. Slippa hålla reda på massor och kompisarna vet var man är:)

Personligen tror jag inte att du idag ska sätta så stort hopp till att hon uttalar behovet om att välja bort er, kanske när hon blir större.

Det där med petitesser tror jag dels är ålder dels en konsekvens av vv. Det är jobbigt att flytta och då tror jag att det är enkelt att den där grunkan eller pinalen blir hela världen för henne. Sen att du tycker att det är en petitess är en helt annan sak. Men saker är en "ofarlig" sak att hänga upp sig på. Det är mer ok att sakna saker än den andra föräldern därför att man inte behöver såra någon och inte få dåligt samvete.
Däremot tror jag inte på att allt sådant ska undanröjas utan, tyvärr det är en konsekvens och de måste lära sig att hantera det. För om det inte är Legot, kittyn eller hamstern så är det något annat.

Här har det varit oerhört varierat men grunden har varit vv hela tiden. Ett barn har bott här varannan helg och på heltid hos pappan i kanske ett halvår. De har gått helt omlott pga ständigt j*a krig syskon emellan (rekommenderas inte då ni aldrig är barnlediga) Egentligen har vi testat alla varianter du kan tänka dig.
Några förfasar sig säkert och menar på avsaknad av rutiner men vi har bestämt gemensamt ett schema och kört på det minst 3-4 månader.  Den korta perioden har räckt för att råda  bot på extra mycket behov av mamma eller pappa sedan har de börjat sakna syskon, oss osv.
Eg tycker inte jag att det är märkligare än att de behövt "semester" från varandra. Som vv-förälder har man förutsättningarna för att kunna ge sitt barn det, en stor fördel anser jag och den ska man utnyttja utan dåligt samvete eller moralpekpinnar i bakhuvudet.

Visst det finns en risk att hon känner sig sviken och bortvald trots att det är hennes val. Huvudsaken är att prata öppet, förbehållslöst och totalt fritt från era förväntningar (och sårade känslor). Känner hon så kan ni justera tillbaka och konstatera att detta inte heller var lyckat. Det tror jag är en bättre grogrund för att känna sig o-sviken än att ni kör på ett visst schema bara för att "det ska vara så".

Jag vet inte, men hos oss funkar det bättre att avskärma oss från omvärlden. I en affär eller på väg har aldrig funkat för djupare samtal. Utan här har det varit en stilla stund då vi stirrar på moln, under filten i soffan eller annat som är intrycksbefriat.

Jag tror inte att vi tänker speciellt olika, däremot värderar jag barnets egen vilja och kunnande mycket högre än vad du verkar göra.

Min 9-åring vill bo mer hos mig än hos pappa. Självklart får hon göra det även om exet protesterar då han inte får det som han vill. Men det är min dotter som ska flytta fram och tillbaka och som måste leva med det.
Mina två äldre har bestämt att de vill bo mer hos sin pappa. Dom är 15 och 12. Om barnen vill bestämma var de vill bo så bråkar jag inte om det. Däremot så är det inte ok när en vuxen vill bestämma något sådan för sin egen skull.

ja det vore det rimliga, men då ska hon jämt springa iväg och leka annat, greja med katterna osv. Tanken var här att vi skulle pyssla lite och köpa lite fint till hennes nya rum. Men nu blir det ikväll tillsammans med pappan  också istället.

Ni kommer med många kloka tankar. Jag är väldigt tacksam.

Just det här med småsaker som man hänger upp sig vid, så vill jag mest försäkra mig om att det inte är något sådant smått som kommer att avgöra en såpass stor grej.

Anonym 99, jag funderar också lite som du. Är det kanske ett alldeles för stort beslut för en 7 åring. Fattar de vidden av det de bestämmer?

Men visst , det behöver ju inte alls vara ett beslut för alltid.

Jag tänker också att det kan vara så att mamman inte har fler barn, så där kan tjejen vara minst och jag tror att hon njuter av det. Hon har aldrig någonsin gett utryck för att vara avundsjuk på lillasyster. Och det har många gånger förvånat mig. Jag tror att jag själv hade varit svartsjuk.
Kan det kanske vara så att hon bara helt enkelt vill vara minst hos mamma? Det är enklare?
Jag tror heller inte att mamman ställer några direkta krav på henne, såsom att hon ska städa sitt rum, duka eller hjälpa till att lägga in kläder i garderoben. Kanske är det sådant som hon tänker på?

Eller så är det att hon inte vill att lillasyster ska störa henne. Ibland så är ju tvååringar lite väl "på".

Men jag förstår det som att ni tycker att 5 resp 9 dagar verkar vara en ganska bra lösning i det här fallet?

Ni vuxna bestämmer! Och tar ansvar för beslutet - då sviker ni henne inte! Att svika henne det är att säga - ok du får som du vill, men kom inte och "gnäll" sedan ..... eller om hon senare vill ändra sig igen "ja, se där, du borde ha tänkt på det innan, att du kommer att ångra dig"

En 7-åring skall inte behöva ta ansvar för sitt mående. Så ändrar ni så skall ni inför henne presentera det som att NI VUXNA har bestämt att ändra. Ev. för en tid - om det är så ni tänker ....

Vad skulle vara problemet med att låta henne bestämma? Uppväger inte fördelarna?
Hade inte ni själva velat bestämma en sån sak när ni var barn?
Mina föräldrar är skilda och jag fick alltid bestämma var jag skulle bo. Det var perioder när jag hellre var hos mamma och perioder när jag var hos pappa och stormtrivdes. Det fick mig att känna att de respekterade mig och min vilja.

Alla barn är inte skapta för att bo vv, även om föräldrarna vill det, jag tycker det är viktigt att lyssna på barnet.

Om ni fortsätter att visa att ni fortfarande finns där och att ni kommer och hälsar på och att hon kan komma några dagar efter skolan men sen hem om sova hos sin mamma, så visar ni ju henne att ni fortfarande finns där för henne och att ni inte överger henne för att hon bor hos sin mamma.
Bjud med henne när ni ska iväg på utflykter m.m.