Hjälp att tyda en minst sagt vidrig och omskakande dröm?

Vanligtvis är jag inte den som tror på varesig spöken eller på drömtydning, men den drömmen som jag hade för några veckor sen var helt sjuk. Den var lika verklig för mig som min "riktiga" verklighet. Den var hur lång som helst och baserades enbart på terror. Det var ren skräck jag upplevde den natten och jag har aldrig någonsin i hela mitt liv varit så rädd som i drömmen och när jag vaknade upp ur den. Den är till och med svårt att skriva om det nu, trots att det gått flera veckor. Ett tag trodde jag att jag kanske höll på att bli psykiskt sjuk.

Hjälp mig nu, vad är det frågan om?

Drömmen utspelade sig varierande på en raksträcka; grusväg, höst, kyligt, landsbyggd, något soligt i min hemort utanför Norrköping. I mitt sovrum, mörkt och dåligt sikt, nattetid. Och på någon stor torgliknande plats, med en stor scen. Den platsen var enorm, det var nattetid, mulet, mörkt.

Hela drömmen genomsyrades av hur något* förföljde mig. Det handlar hela tiden om andar och spöken. (och när jag skriver detta sticker det i min kropp). Jag låg i min säng när någonting tar tag i mitt bakhuvud med en hård, kall och smal hand och trycker mitt ansikte mot en kudde för att kväva mig men släpper i sista sekund. Kudden ramlar bort från mitt ansikte och jag ser mitt ansiktsavtryck emot den.

I nästa stund cyklar jag på raksträckan, när jag ser något tunt och smalt, en kraftig tråd uppspänd horisontellt över grusvägen, i höjd med min hals. De ville att jag skulle cykla in i den och få halsen avskuren. Jag fortsätter cykla och ser fler och fler sådana trådar. Den sista har de klätt med sedlar, som för att locka mig till den.

Jag ser en skräckinjagande, gråaktig flicka stå vid min sovrumsdörr, och när jag skriker på min sambo "ser du det där?!" så försvinner hon.

De förföljer mig hela tiden och överallt. De syns i ögonvrån, jag känner dem men kan inte bekräfta dem. Ingen annan kan se dem.

Men så kommer jag till det stora torget, som först är upplyst. Jag säger åt några människor att jag inte orkar mer, att de försöker ha ihjäl mig, att de terroriserar mig till döds. "Vänta lite" säger de och släcker ner alla strålkastare. Det blir mörkt och människorna påbörjar någon slags ritual. De klappar händer, sjunger entonigt någon ramsa om och om igen. Snart börjar de visa sig, andarna. De är transperenta, lika stora som mig och har tydliga ansiktsdrag. Deras ansikten var lika verkliga som utanför drömmen. Jag ber dem låta mig vara, men de hånflinar bara åt mig och ignorerar mig sedan.

Så slutar drömmen och vid mitt uppvaknande tog det en ordentlig stund att inse vad som var verklighet och vad som var dröm. Jag somnade inte om den natten, och blir helt kall i kroppen nu när jag återberättat det hela. Vad tror ni? Jag behöver verkligen ha svar på detta.